"Slit och släng" förknippar vi nästan uteslutande med det moderna konsumtionssamhället. Men den vanligaste typen av pipa från 1500-talet och fram till början av 1800-talet höll oftast bara för att användas en eller par gånger. Idag är kritpiporna ofta är till stor hjälp vid datering av vrak och andra typer av arkeologiska fynd.
Att hitta föremål med årtal, stämplar eller annat som skvallrar om tidsperiod är varje arkeologs önskan under utgrävningar. Mynt med årtal ger oss t ex ett ”tpq”, ett ”terminus post quem”, latin för ungefär ”tidpunkt efter vilken”. Finner man ett mynt med årtalet 1660 i ett vrak t ex kan ju skeppet inte ha förlist innan 1660. Enkel logik!
Att identifiera kritpipor är roligt eftersom det finns en så bra utvecklingsserie kartlagd. Från början är det formens utveckling man har att gå på, men senare finns ofta tillverkarstämplar på piporna.
Kritpipshuvud från 1600-talet, hittat vid dykningar utan för Djurgården i Stockholm.
Jim Hansson, SMTM
Kritpipshuvud från 1800-talet.
Jim Hansson, SMTM
Kritpipa från Jutholmsvraket utanför Dalarö, 1600-tal.
Sjöhistoriska museet
Eftersom kritpipor är gjorda av ett skört material (vit så kallad piplera) går de lätt sönder och genom historien har mängder av trasiga kritpipor slängts. På grund av sin bräcklighet har de också en kort användningstid. Idag är de värdefulla arkeologiska fynd som hjälper oss att datera fyndplatser. Kan man datera en funnen kritpipa kan man utgå från att det som placerats tillsammans med pipan har en nära datering, medan det placerat ovanför pipan en yngre!
Kritpipa hittad ombord på regalskeppet Vasa.
Anneli Karlsson, SMTM
Kritpipa med stämpel i form av tre kronor och initialerna F R.
Jim Hansson, SMTM
Kritpipor har rökts flitigt från 1600-talet och framåt. De äldsta producerades i England. Produktionen flyttade sedan till framför allt den holländska staden Gouda (idag mest känt för sin ost) där den absoluta merparten av piporna producerats. Man hittar kritpipor från Gouda i hela världen. Det var de protestantiska engelsmän som flyttade till Holland av religionsskäl och som tog med sig kunskapen dit. Flera länder kom senare att tillverka kritpipor, men alla var av antingen engelsk eller holländsk modell.
En grov uppdelning dem emellan är att under 1600-talet var de holländska huvudena mer bukiga än de engelska och under 1700- och 1800-talet var de holländska huvudenas kant snedställda, medan de engelska huvudenas kantlinje gick parallellt med skaftet. Även skaften skiljer sig åt, men i huvudsak är det huvudena som avgör modell och tidsbestämning utifrån form och stämplar.
Litteraturtips
• Åkerhagen, Arne: Den svenska kritpipan: pipor, tillverkare och fynd (Stockholm: Tobaks- och tändsticksmuseum, 2012)
• Åkerhagen, Arne: Datera en kritpipa: kortfattad beskrivning (Stockholm: Tobaks- och tändsticksmuseum, 2012)
• Åkerhagen, Arne: Kritpipor i svenska vatten (Stockholm: Haninge sportdykarklubb i samarbete med Svenska tobaks AB, 1982)
• Åkerhagen, Arne: Kritpipor (Stockholm: A. Åkerhagen i samarbete med Svenska tobaks AB, 1985)
Susanna Allesson-Nyberg, Jonas Hedberg
Order this image
