Georg III (engelska George III), f. 24 maj (4 juni enligt nya stilen) 1738, d. 29 januari 1820, kung av Storbritannien 1760-1801, av Storbritannien och Irland 1801-20, från 1760 även kurfurste, från 1814 kung av Hannover, sonson till Georg II. G. var född i Storbritannien och den förste av den hannoveranska dynastin som var mera britt än tysk. Hans regeringstid var orolig, präglad av sjuårskriget, nordamerikanska frihetskriget, franska revolutionen och Napoleonkrigen. I sina försök att stärka kungamakten lierade han sig med torypartiet och styrde från 1770 landet med hjälp av sin nära förtrogne, Lord North. De militära nederlagen mot de upproriska kolonierna i Nordamerika ledde 1782 till Norths fall. G. tvingades därefter acceptera en roll som konstitutionell monark. Han intervenerade emellertid bl.a. i samband med upprättandet av den politiska unionen med Irland 1801. Två ministärer avgick, sedan kungen motsatt sig katolikernas emancipation: Pitt d.y. (1801) och Lord Grenville (1807). År 1808 blev G. blind, och två år senare drabbades han av mental ohälsa. Enligt vissa forskare har det rört sig om permanent sinnessjukdom, enligt andra om nervrubbningar till följd av porfyri. Han var under återstoden av sitt liv inspärrad på Windsor Castle, medan sonen Georg 1811 inträdde som regent. G. var gift med Charlotta av Mecklenburg och hade 15 barn, däribland Georg IV, Vilhelm IV och Ernst August. #www.ne.se/lang/georg-iii Bengt Nilson Nationalencyklopedin 2010-12-14
