S:t Eriks gränd och källa, kvarteret Holmen, Fjärdingen, Uppsala 1901 - 1902

St Eriksgränd är ingen medeltida gränd. Den är ett resultat av 1700-talets exploaatering Här är historien om St Eriksgränd i kortversion.

Det var på 1700-talet som det hände. Fastigheten ägdes av Maria Elisabeth Holmberg - kallad "bormästarinnan" trots att hennes man aldrig blivit borgmästare p g a skumraskaffärer och fått fly ur landet. Hon hade gift om sig och sedan blivit änka, men hon drogs med skulderna efter sin förrymde slarver till man.

Hon fick nu hjälp av sin bror Anders Holmberg som var rik sidenfabrikör i Stockholm. Han fick fastigheten vid nuvarande Fyristorg i pant. Han ville bygga ut mot "St Eriksgatan".

Tomtgränsen gick då från husets nuvarande hörn mot Valvgatan i rak linje ner mot bron till Kvarnholmen och gaturummet var på smalaste stället ungefär dubbelt brett som idag. Tomten däremot var således tämligen smal för ett nybygge.

Därför vände han sig till landshövding Lillienberg för att komma åt västra delen av gatumarken. Vid magistratens sammantäde i januari framförde denne Holmgrens förslag. Magistraten godkände förslaget och framförde dessutom tack till landshövdingen, då man fick pengar till att höja åmuren på västra sidan.

"Att samfärdseln därigenom försvårades var ett felgrepp, som för de styrande på 1700-talet ej synes så klart, som för nutides människor" skrev KW Herdin i boken "Bygge och Bo" (som är min källa) i början av 1930-talet då man stod i begrepp att bredda porten och göra en genomfart genom Gillbergska huset.