History
Friedrich Bünsow byggde upp ett av Sundsvalls
största sågverksimperium. Efter en ett-årig tjänst
på Bonniers i Stockholm tog han vägen förbi
Sundsvall för att hälsa på sin morbror Postel som
då ägde Mons lastageplats. Av en slump fick han
hjälpa sin morbror att lösa en tvist med holländska
trävaruimportörer, och detta gick så bra att
morbrodern anställde honom i bolaget. Sen bar
det bara uppåt. Med undantag för Alfred Nobel,
blev Bünsow Sveriges rikaste man på sin tid. Vid
sin död var han god för, i dagens penningvärde,
420 miljoner kronor.
Som 25-åring landade Kiel-bon i stan, och kanske
kunde träpatronen i honom skönjas redan då.
Visionerna fanns där när han övertog sin morbror
Postels trävarufirma efter dennes död på 1840-
talet. Firman utökades till ett sågverk, Mons
ångsåg 1851. Det var Sundsvalls andra ångsåg.
Den första uppfördes i Tunadal av J. E Söderberg
1848.
Karakteristiskt för flera av de män som benämns
sågverkspatroner var att de inte bara ägde sågverk
utan även köpte upp egna skogar. Bünsow var en
av de första att inse vikten av att äga skog, som en försäkran om timmertillgången. Han
var en initiativrik och kreativ företagare. Det redan
existerande glasbruket i Skönvik blev
Bünsows 1856 och då satsades det på fönsterglastillverkning. Detta visade sig mycket
lönsamt, och närmare 50 personer anställdes i företaget under 1860-talet. Friedrich
närde också en dröm att bygga järnverk. Han nosade reda på statens planer på att
bygga järnväg uppåt Nedansjö-hållet, och bestämde sig för att bygga ett järnverk där.
Han såg möjligheterna, och ville skapa ett näringskraftigt Västernorrland. Något järnverk
blev det dock aldrig. Däremot byggde han en egen järnväg (Österström – Glimån) i syfte
att forsla timmer från skogarna till Indalsälven.
Glasbruket lade Bünsow ner 1873 till förmån för en ny ångsåg på platsen. Redan ett
tiotal år tidigare hade han startat Skönviksågen och nu var det dags för utbyggnad. 1880
köpte han även Östrands sågverk
Enligt källorna var han en vältalig, om än fåordig man, med gott hjärta. Han vurmade
för konsten och donerade även pengar till konstnärer. Man upplevde honom som en
hård arbetsgivare men ändå omtyckt av sina anställda. Vid en önskan av bokhållare
Ringius att få sluta arbetsdagen en timme tidigare ville Bünsow veta varför. ”Ja, man
kan ju behöva odla sin själ också”, svarade Ringius. ”Se doch bare till att det icke bliwer
misswext!” genmälde Friedrich snabbt.
Före branden 1888 bodde Bünsow med sin fru Allona och sina fyra barn i ett trähus
vid Bünsowska tjärn. Men han hade i början av 1880-talet låtit bygga ett mindre slott
i medeltida stil i Timrå – Merlo slott. Han byggde sig också ett hus på Strandvägen i
Stockholm, det s.k. Bünsowska palatset, dit familjen flyttade efter att branden hade
ödelagt trähuset i Sundsvall. Merlo slott använde familjen som sommarresidens.
Bünsow valdes till ordförande i Sundsvalls första stadsfullmäktige 1863. Efter bara några
månader degraderades han dock till vice ordförande. Hedersledamot av Norrlands Nation
i Uppsala förblev han dock till sin död 1897.
(citat ur Sundsvall – stad i centrum av Åke Hanaeus)
Sundsvallsminnen
Källor:
Bladh, Ann Kristin och Curt (2004) Sundsvall då och nu, Winberg City Book AB
Carlander, Sölve (1991) Det gamla sågverkssamhället, Läns-AV-centralen
Flodén, Nils August (1949) Sågverkspatronerna, Boktryckeri-aktiebolaget
Hanaeus, Åke (1974) Sundsvall – stad i centrum, Natur och Kultur
Hanaeus, Åke; Sellén, Brita (1983) Bünsow – en företagare, CEWE
Tunander, Britt och Ingemar (1962) Livet i gamla Sundsvall, Bonniers
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».