Huvudliggaren:
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot [understruket:] all ting, men företräde ...
Huvudliggaren:
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot [understruket:] all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v., hvadan isht alla fega och mörkrädda buro ältsten på sig i den mån huset hade tillgång på sådan. En resa kunde aldrig gå lyckligt utan ältsten. Nyfödda barn skulle skyddas bl.a. med ältsten, tills dess de blifvit döpta. Ältstenarnes kraft berodde i hög grad på deras ålder och stegrades i förhållande till deras tillfällen att få verka. De gingo i arf från led till led såsom ett slags husets (familjens) husgudar. Gick någon förlorad var det en sorg för hela huset, enär detta neml. bådade ngn olycka. och det var evinnerligen svårt att få andra igen, hälst som endast få 'kloka' (de allra 'klokaste') kunde gifva dem den tillbörliga underkraften och de nya ju nästan alltid hade svagare verkan'. Ink. gm studenten A. Engdahl. Ank. 19/6 1884."
Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren.
Ur N. E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i bild och ord, Stockholm 1920, s.20: "Ält-sten från Sör- Hörende, Väster-Färnebo socken, Vagnsbro härad, Västmanland. [...] Fig 28. Av lös stenart. Hålet tydligen urskaft."
Ibid, s.19: "Ält-stenar. Såsom bot mot 'älta', ett slags oregelbunden barnfrossa (Rietz), likasom ock mot 'skervan', vilken visar sig i långsam avtyning hos barnet, eller för att hålla dessa sjukdomar borta hänger man på ett snöre omkring barnets hals en sten av ovanlig form, så att denna vilar omedelbart mot barnets bröst. Dylika stenar kallas ältstenar och äro, såsom ses av det följande, av åtskilliga slag. Påtagligen äro en del ursprungligen jordfunna sländtrissor. Ofta äro dessa skrapade (för att använda pulvret såsom medicin) och hålet därigenom vidgat. Ältstenar av denna senare form hava dock tillverkats även i senare tid, sedan spinnsländan längesedan råkat i glömska. Så gjordes ännu i slutet av 1800-talet i Sala-trakten sådana av täljsten (serpentin) från gruvan. Möjligen spelar därför här ringformen någon betydelse. Litteratur: J.V. Broberg, Bidrag från vår folkmedicins vidskepelser, 1878, s. 56 ff. Om 'gomonastenar' se samma arbete s. 80 ff. Jfr ock G.O. Hyltén-Cavllius, Wärend och Wirdarne, del 1 1864, s.257."
Lena Kättström Höök 2006-12-14
About the object
about
Huvudliggaren:
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot [understruket:] all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v.,...
Huvudliggaren:
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot [understruket:] all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v., hvadan isht alla fega och mörkrädda buro ältsten på sig i den mån huset hade tillgång på sådan. En resa kunde aldrig gå lyckligt utan ältsten. Nyfödda barn skulle skyddas bl.a. med ältsten, tills dess de blifvit döpta. Ältstenarnes kraft berodde i hög grad på deras ålder och stegrades i förhållande till deras tillfällen att få verka. De gingo i arf från led till led såsom ett slags husets (familjens) husgudar. Gick någon förlorad var det en sorg för hela huset, enär detta neml. bådade ngn olycka. och det var evinnerligen svårt att få andra igen, hälst som endast få 'kloka' (de allra 'klokaste') kunde gifva dem den tillbörliga underkraften och de nya ju nästan alltid hade svagare verkan'. Ink. gm studenten A. Engdahl. Ank. 19/6 1884."
Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren.
Ur N. E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i bild och ord, Stockholm 1920, s.20: "Ält-sten från Sör- Hörende, Väster-Färnebo socken, Vagnsbro härad, Västmanland. [...] Fig 28. Av lös stenart. Hålet tydligen urskaft."
Ibid, s.19: "Ält-stenar. Såsom bot mot 'älta', ett slags oregelbunden barnfrossa (Rietz), likasom ock mot 'skervan', vilken visar sig i långsam avtyning hos barnet, eller för att hålla dessa sjukdomar borta hänger man på ett snöre omkring barnets hals en sten av ovanlig form, så att denna vilar omedelbart mot barnets bröst. Dylika stenar kallas ältstenar och äro, såsom ses av det följande, av åtskilliga slag. Påtagligen äro en del ursprungligen jordfunna sländtrissor. Ofta äro dessa skrapade (för att använda pulvret såsom medicin) och hålet därigenom vidgat. Ältstenar av denna senare form hava dock tillverkats även i senare tid, sedan spinnsländan längesedan råkat i glömska. Så gjordes ännu i slutet av 1800-talet i Sala-trakten sådana av täljsten (serpentin) från gruvan. Möjligen spelar därför här ringformen någon betydelse. Litteratur: J.V. Broberg, Bidrag från vår folkmedicins vidskepelser, 1878, s. 56 ff. Om 'gomonastenar' se samma arbete s. 80 ff. Jfr ock G.O. Hyltén-Cavllius, Wärend och Wirdarne, del 1 1864, s.257."
Lena Kättström Höök 2006-12-14