100
Huvudliggaren: "Sensträckningsband, 'suonen-venuma-rihma', ullgarnsändar med knutar, fr. Kaalasjärvi, Jukkasjärvi sn. G. 18/5 1924 av Fröken Ella Ohlsson, Kiruna, Torne lpmk. Lappl." Bilaga, utdrag ur brev från givaren: "Jag förvärvade [sensträckningsbandet] för några månader sedan i Kaalasjärvi, Jukkasjärvi sn, där jag vistades som tillfällig gäst hos lärarinnan. Hon är gift med en finnpojke från byn och han bar vid mitt besök ett sådant band om handleden. De kalla det 'suonen-venuma-rihma' - sensträckningsband (riskfinska: venymä). Han hade sträckt sig i arbetet så att armen svullnade upp och blev obrukbar varför han måste fara hem och så satte hans mor, gumman Ellasson - känd för att vara trollaktig - på honom det där bandet. Och nu efter ett par dagar var han bra. Lyckligtvis hade jag en gammal sträckning i ena armen, så jag bad honom följa mig och tolka, så att jag också skulle få ett sådant band. Vilket även skedde. Vi togo med oss tre olikfärgade ullgarnsändar, så skall det vara, och gingo till gumman. Tyvärr var det mer än halvmörkt i pörtet, så jag såg ej mycket av vare sig detta eller henne. Hon tog emellertid emot trådarna och ställde sig därefter framför oss med händerna på ryggen. Så stod hon en lång stund alldeles tyst men gjorde så en kraftig knyck på kroppen ungefär som om hon hårt skulle ha dragit till en knut. Så knöt hon fast bandet, nu försett med de tre knutarna - om min handled, och så tog hon en av knutarna under sin tumme och gned den ganska kraftigt fram och tillbaka på senan. Möjligen var det nio gånger. Jag förstod ej strax vad hon ämnade, så jag räknade ej från början. Fredriks band var annorlunda knutet kring handleden än mitt, och då jag anmärkte på detta, svarade hon att de tagit till bandet för långt och då måste de binda det så där, ty man fick ej klippa av det sedan man börjat med det. När det var färdigt tog jag upp en femtioöring och gav gumman. Hon vägrade först att ta den, men då jag på min fråga fick höra att det icke var för att förtaga verkan av det hon gjort, så stack jag den ändå i handen på henne. Hon vände den då för att se dess valör och stack den sedan i munnen - vad hon nu leende mena därmed - innan hon kom och tackade mig. När vi gingo därifrån över de frusna drivorna stod aftonstjärnan och nymånens smala skära som ett starkt och magiskt tecken på himmelen." Tre stycken, med tre knutar ihopknutna ullgarnstrådar. Föreställningen om att sjukdom kunde botas genom så kallad magisk knytning finns det uppgifter om från olika delar av landet. Garn eller tråd knöts enligt särskild ordning kring det onda, som en symbolisk åtgärd för att hindra dess spridning. Allteftersom knutarna åter löstes skulle också sjukdomen försvinna. Behandlingen utfördes både på människor och på djur. Se vidare Tillhagen, C-H., (1962). /Ulrika Torell 2007-12-28
Photo: Djerf, Mona-Lisa / Nordiska museet
Accept license and download photo