1
24
100
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Modig, Mari / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
En samling om 161 tygprover insamlade av Signe Widholm i Bergsjö, Hälsingland, mångårig meddelare till Nordiska museet, död 1974. Överlämnades tillsammans med uppgifter om varje prov till intendent Annika Österman vid hennes besök i Signes hem 1960. Proverna har monterats på 52 syrafria A4 pappersark i Nordiska museet med överföring av de uppgifter som AÖ antecknat. Arken är numrerade 1- 52. På varje ark mestadels flera prover beroende på storlek, de flesta proverna är i storlek ca 5 x 10 cm men flera är mindre och oregelbundna. Proverna är i första hand från klädesplagg och tillverkade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet av kvinnliga släktingar till Signe, duktiga bondhustrur som spann både lin och ull till alla tyger de vävde. Det mesta är vävt i grundbindningar som tuskaft och kypert, men Signe och hennes mor Anna vävde även en hel del i 8-skaftade bindningar till klänningstyger. Det mesta är vävt till vardags- och arbetskläder såväl klänningar till kvinnorna som byxor, arbetsblusar och kostymer till männen. Förutom tyger helt vävda av hemspunnet ullgarn resp. hemodlat och hemspunnet lin finns många i blandmaterial, i lin + ull eller lin + bomull, och allra mest tyger med bomull i varp och ullgarn i inslaget, som blev det allra vanligaste under senare delen av 1800-talet. Dessutom sådana helt i bomull. Förutom tyger till kläder finns ett gardintyg, bolstervarstyger, ett överkast, några möbeltyger och 2 prover på halmmattor och ett väggspänningstyg. Tygerna är vävda av 3 olika generationer, de äldsta av Signes farmor och mormor båda födda 1840, de flesta vävda av hennes mor Anna Greta, dennes systrar och svägerskor födda omkr. 1860- 1870 och de senaste av Signe själv född 1892, som hon vävde innan hon gifte sig. Ett fåtal av tygproverna är fabriksvävda tyger, det gäller t.ex. några madrasstyger och ev. något finare klänningsylletyg. och det allra äldsta provet som är ett kamgarnstyg kallat kamlott som var modernt under 1700-talets senare del. Det som gör samlingen representativ är att den visar på den mängd av hemvävda tyger för vardagsbruk som var typisk för en stor del av svensk landsbygd vid brytningstiden mellan självhushåll och industriprodukter. Den visar de beklädnadstyger som efterträdde den mer genuina folkliga dräkttypen. Kvinnornas vävkunnighet var ofta stor och lärdes från mor till dotter, vilket ebbade ut med Signes generation. Kommande generationer flickor lärde sig snarare på lanthushållssskolor eller folkhögskolor eller andra utbildningsanstalter. /Berit Eldvik 2010-08-23
Photo: Eriksson, Elisabeth / Nordiska museet
Accept license and download photo