Tranlampa

Tranlampan bestod av en låg skål fylld med tran med en kort pip pä ena sidan för en veke. Skålen kunde vara av bränd lera eller av järn. Järnlampan kunde hänga i taket eller stå på bordet.

Pehr Kalm skildrar bruket av tranlampan som belysning i sin Västgöta och Bohuslänska resa 1742 och skriver den 1 september från Orust:

”Lampor brukades här på orten i stället för ljus, hvaruti de lagt tran och en hveka antingen af lin eller hampa, eller ock den inre delen af ett slags Juncus; desse lampor gofvo et så klart sken ifrån sig, som et annat ordinairt ljus kunnat göra; man kunde näppeligen känna någon lukt af tran, då de brändes; sättet, huru desse bereddes, var: man tager och samlar lefvern af Längor, Torsk, Flundror och allehanda slags fisk, (i synnerhet får man af ingen fisk så mycket tran, som af Gråsiken (Gadus) emedan den skal hafva största lefver af all slags fisk, och är dess utan mycket fet); desse lefrar lägges tilhopa i en tunna, och ligga der at rutna så länge, tils alla lefrar blifva genomrutnade och lika öfver alt; derpå öses de uti en kettel at kokas, då det fina och klara sätter sig ofvan på, men det tjocka sjunker til botten.

Man öser det fina och klara af i besynnerliga käril at förvaras, emedan det är samma tran, som man bränner i Lamporna; men det tjocka, som satt sig vid botnen, och ser ut som bleck, kastas bårt. Til hvekar i lampan brukas väl linhvekar, eller af hampa; men än bättre är detta: man tager knapptogh eller Juncus culmo nudo stricto, capitulo laterali. Linn. Fl. Svec. 278, hvilken finnes mäst allestäds på våta ställen, af denna flås, medan den ännn är grön, den yttre barken, som sker på det sätt, at man rifver af de gröna på ena sidan långs efter den, sätter så nageln af tummen mot det öfriga gröna på inre sidan, och för så tummen upföre, då den inre hvita svampaktiga delen blifver skild från det gröna, hvilken svampaktiga hvita del sedan hänges eller lägges på något ställe at torkas; den samma sättes sedan i lampan bland tran, och tändes eld derpå. I September fullmånad skal vara bäst at samla denne Juncus til hvekar; och sades dessa hvekar skola hafva med sig den förmon, at de brinna alt för väl; äro goda och jämna som bomull; röka icke, hvilket klutar af lin och hampa pläga göra, samt tära och öda på långt när ej så mycket tran, som de af blår efter hampa eller lin.

Beskrivning av tranlampor och hur de användes i Mollösund (Erixon och Wallin1932):

"I spiskupan hänger också ofta den lilla skedbladsformiga tranlampan av järn, merendels försedd med en undre skål av järn eller en koklöve, kallad snigen, i vilken tranen från den droppande gräsveken samlas upp. I taket både i köket och stugan finnas f. ö. märlor, i vilka den flyttbara tranlampan kan hängas. För att skydda taket för sot brukade man då sätta en kupig halmhatt över lampan. Sådana gjordes av en båtsman Pettlare inne i Tegneby socken och kallades pettlarehattar. Han flätade också barnhattar, och man sjöng en liten stump om dessa:

Nu har jag fått mej en pettlarehatt,

nu är jag glad både dag å natt.”

Litt: Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa förrättad år 1742. Med anmärkningar uti Historia Naturali, Fyrik, medicin, ekonomi, antikviteter etc. jämte nödiga figurer. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1960.

Kjellberg, Sven T.: Mollösund, från ett bohuslänskt fiskeläge vid 1800-talets mitt. Ur Svenska kulturbilder", del III och IV, Sigurd Erixon och Sigurd Wallin, 1932.

Lithberg, Nils: Tranlampor af lera i Nordiska Museet. Ur Nordiska museets årsbok Fataburen 1914-1915. Stockholm, 1915, s. 163-164.

Retzius, Anders Jahan: Försök til en flora oeconomica Sveciae eller Swenska wäxters nytta och skada i hushållningen af Anders Jahan Retzius. Lund. Tryckt hos professorn, dokt. Joh. Lundblad, på författarens bekostnad. 1-2. 1806. Lund, 1806.

Användning: 1860 (före 1860)

Accession: 1943

Produktion: 1700 - 1799 (1700-tal?)