Täcke

Produktion: 1860 - 1923

Användning: 1980 (före 1980)

• Adress, oklart hur lännge verksamheten pågick på LagerbergsgatanSverige (SE) Bohuslän Västra Götaland Uddevalla Uddevalla Lagerbergsgatan 56 Göteborgs och Bohus län
• Adress,Sverige (SE) Bohuslän Västra Götaland Uddevalla Uddevalla Falken Jacob Trahnsgatan 16 Göteborgs och Bohus län
• Alternative namesHemslöjden (i dagligt tal)
• DigitaltMuseumSearch in «Uddevalla hemslöjd»

• History

  Häradsskrivare John Kleberg (1852 - 1942) och textilforskare fröken Bertha Kleberg (1854 – 1921) som var syskon liksom far och faster till Gulli Kleberg (1897 – 1982) bildade Göteborgs och Bohus läns Hemslöjdsförening 1913.

  Bertha Klebergs verksamhet kunde genomföras delvis, för att ej säga huvudsakligen, genom häradsskrivare John Klebergs ekonomiska bistånd.

  Göteborgs och Bohus läns Hemslöjdsförening, som - efter hans död 1942 förpuppad - drev en omfattande verksamhet med bl.a. fast vävskola i Uddevalla, ambulerande vävkurser ute i bygderna och utställningar. Dessa senare var ofta mycket omfattande och anordnades på olika platser i Bohuslän, oftast i samband med Hemslöjdsföreningens årsmöten samt särskilt ordnade hembygdsfester och spelmansstämmor och dylikt.

  Med John Klebergs stigande ålder och bl.a. på grund av hemslöjdsverksamheten uttömda resurser upphörde dessa utställningar, sannolikt något av de sista åren före andra världskriget. [1936]

  Till Hemslöjdsföreningens verksamhet, som senare utökades med ett mindre försäljningsmagasin i Uddevalla, knöts tidigt Gulli Kleberg efter erhållen grundlig utbildning vid Johanna Brunsons vävskola i Stockholm, nu nedlagd men på sin tid den mest välkända i landet.

  Gillis Kleberg i april 1964 (son till John Kleberg)

• Adress,Bohuslän Västra Götaland Uddevalla Uddevalla Uddevalla Thorburnska huset Krumedike 4 Kungstorget 2
• Alternative namesBohusslöjden (har i vissa katalogiseringar kallats "Bohusslöjden", ej att förväxla med Bohusslöjd i Göteborg)
• DigitaltMuseumSearch in «Göteborgs och Bohus läns Hemslöjdsförening»

Accession: 1980

• History

  Uppgifter om fröken Gulli Kleberg, Uddevalla, i boken "Västsvenska kvinnor och hem," utgiven av Georg Eneroth, 1946, s. 299: Gulli Kleberg, född i Skaftö den 29 juni 1897. Dotter till framlidne häradsskrivaren John Kleberg och hans framlidna maka fru Karin Kleberg, född Andersson. Utexaminerad från Johanna Brunsons vävskola. Föreståndarinna för Hemslöjdsföreningens vävskola i Uddevalla.

  GILLIS KLEBERG

  Stallgatan 3 STOCKHOLM

  Telefon 11 l6 73

  Promemoria angående fröken Gulli Klebergs vävskole- och hemslöjdsverksamhet, upprättad av hennes broder Gillis Kleberg i april 1964.

  Innan jag når in på Gulli Klebergs verksamhet, är det på sin plats att något vidröra bakgrunden därtill. Hennes faster, fröken Bertha Kleberg, hade under en lång följd av år bedrivit ett intensivt arbete bl.a. för att återfinna och återuppliva den bohusländska nationaldräkten, som vid sekelskiftet torde ha varit ej blott helt ur bruk utan praktiskt taget glömd. Efter Bertha Klebergs död år 1921 har David Arill i en uppsats i boken "Bohuslänska folkminnen. Studier och uppteckningar" någorlunda fullständigt redogjort för hennes forskningsarbete - kopia bifogas - och här torde blott vara att tillägga att bohusdräkten finns på Nordiska Museet i ett exemplar av kvinnodräkten och ett av mansdräkten, båda skänkta av Bertha Kleberg, samt att hon även bedrev vävskola i Uddevalla. Ett annat exemplar av bohusdräkten har nyligen skänkts till samma museum av Gulli Kleberg för att visa huru kvinnodräkten numera vanligen ter sig. En del andra textilföremål med eller utan samband med bohusdräkten finns också på museet, skänkta av Bertha Kleberg eller fru Karin Kleberg, Gulli Klebergs moder.

  Bertha Klebergs verksamhet kunde genomföras delvis, för att ej säga huvudsakligen, genom häradsskrivare John Klebergs ekonomiska bistånd. Han, Gulli Klebergs fader, bildade på sin tid - sannolikt 1913 - Göteborgs och Bohus läns Hemslöjdsförening, som - efter hans död 1942 förpuppad - drev en omfattande verksamhet med bl.a. fast vävskola i Uddevalla, ambulerande vävkurser ute i bygderna och utställningar. Dessa senare var ofta mycket omfattande och anordnades på olika platser i Bohuslän, oftast i samband med Hemslöjdsföreningens årsmöten samt särskilt ordnade hembygdsfester och spelmansstämmor och dylikt. Med John Klebergs stigande ålder och bl.a. på grund av hemslöjdsverksamheten uttömda resurser upphörde dessa utställningar, sannolikt något av de sista åren före andra världskriget.

  Till Hemslöjdsföreningens verksamhet, som senare utökades med ett mindre försäljningsmagasin i Uddevalla, knöts tidigt Gulli Kleberg efter erhållen grundlig utbildning vid Johanna Brunsons vävskola i Stockholm, nu nedlagd men på sin tid den mest välkända i landet. Liksom tidigare Bertha Kleberg ….

  (tyvärr saknas senare delen av dokumentet. Om det finns bevarat någon annanstans i Bohusläns museums samlingar känner vi inte till. /Marie Johansson i augusti 2018.)

• Födelseort,Bohuslän Västra Götaland Skaftö
• Adress,Sverige (SE) Bohuslän Västra Götaland Uddevalla Uddevalla Jacob Trahnsgatan 3 Göteborgs och Bohus län
• ProfessionFröken
• GenderKvinna
• DigitaltMuseumSearch in «Kleberg, Gulli»

Annat

• History

  Här presenteras ett kapitel ur boken Svenska ryor skriven av Vivi Sylvan, Vivi Sylwan, Natur och Kultur 1934, som handlar om bohuslänska ryatäcken/prydnadsryor. För att ta del av planscher och figurteckningar hänvisar vi intresserade till bokverket:

  DEN BOHUSLÄNSKA RYANS MÖNSTER

  Den bevarade bohuslänska ryan intar, som i inledningen påpekats, en särställning bland de svenska ryorna på grund av sin dubbelvikta knut, bild 16 a (för teknik och material se s. 57 ff.) och sina egenartade mönster. Att landskapet tidigare även ägt slitryor framgår av bouppteckningar från 1600- och 1700-talen (jfr s. 29). Det bestyrkes därjämte av uppgifter från allmogehåll. Selma Johansson i Holtsunga, som nedlagt ett förtjänstfullt arbete på undersökningar av de södra Inlandshäradernas bygdekultur, har bl. a. meddelat att enkla rutiga ryor som husbehovsvara brukats av kustbefolkningen i landskapets sydligare härader under 1800-talet, samt att två enfärgade grå ryor omkring 1880 funnos i en bondgård i Hermansby, Herrestads socken. De tjänstgjorde då som hästtäcken.

  Under det att slitryan, av bouppteckningarna att döma, har varit utbredd över större delen av landskapet (jfr s. 38), stammar den bohuslänska prydnadsryan däremot företrädesvis från lnland med huvudområdet inom Inlands Södre och Nordre härader. Särskilt må nämnas socknarna Solberga, Romelanda, Kareby och Jörlanda, vilka ligga intill varandra i nämnda häraders norra och södra gränsområden. I dessa socknar ha de flesta ryorna påträffats och här kretsa, enligt Selma Johansson, de flesta kända traditioner och berättelser om ryavävare och -väverskor. Även om dessa notiser äro av värde, ej minst som utgångspunkter för vidare undersökningar, äro de dock för sporadiska och ha för mycket kvar av legend för att i sin nu kända form kunna läggas till grund för en rekonstruktion av den bevarade bohuslänska ryans tillblivelse och spridning. De kunna dock vara värda ett kort omnämnande. Uppgifterna utmynna alla i att det varit yrkesvävare och -väverskor, som inom hemslöjdens råmärken tillverkat såväl ryor som andra av landskapets konstnärligt präglade textilier. Dessa vävare och väverskor tyckas ha haft sitt egentliga tillhåll i Solberga, Kareby och Romelanda socknar. Traditionen förlägger ursprunget av de rikare mönstrade ryorna till den förstnämnda socknen: »Där vävde de rosete ryor.» Den äldste omtalade vävaren var en Börje i Björkebacka (Kareby) eller vävaren i Björkebacka, som han betecknande nog ofta kallades. Han var född 1786 och vävde både ryor och finsketäcken (täcken i dubbelvävnad). En gumma, som var verksam i Hålta socken vid 1800-talets mitt, ansågs ha lärt konsten att väva ryor i Solberga. När hon blev gammal och ej längre kunde väva, lärde hon upp en grannkvinna och dennas döttrar. En av dessa flyttade till Jörlanda, och av henne fick »skolefrua» i socknen lära sig väva ryor. Denna notis ger ett typiskt belägg för den yrkesbetonade vävkonstens spridning ej blott i Bohuslän utan i hela vårt land. Den torde här även kunna tagas som en antydan om att den nuvarande bohuslänska ryan spritt sig från söder till norr.

  Att den bohuslänska ryatillverkningen haft en yrkesbetonad karaktär bestyrkes av det bevarade materialet. Ryorna äro i regel jämnt och väl vävda, och samma mönster förekomma ofta i flera upplagor. Sålunda har jag av ryan pl. 72 C, som härstammar från det östra öområdet mellan Orust och Tjörn, sett minst fem eller sex något litet varierade exemplar; Röhsska Konstslöjdmuseet äger två. Ryan pl. 77 A finnes även i flera exemplar, dock med olika årtal och initialer. En gumma berättade vid ett besök som författaren gjorde i Solberga socken är 1912 att hon vävt dessa ryor. Flera ryor från Spekeröds socken, Inlands Nordre härad, ha mönster besläktade med ryan pl. 76. En av dem är daterad 1812.

  Vid en jämförelse med östra Sveriges ryor skulle man, av värdet i bouppteckningarna att döma, kunna tro att 1700-talets bohuslänska rya varit en slitrya. Då värdena på denna rya och det högt aktade finsketäcket ligga lika, blir man dock något tveksam. Enligt Selma Johansson, som noggrant genomgått inlandshäradernas bouppteckningar, är ryan talrikare och har under 1700-talet högre värde i södra Inland än i norra. Vid början av 1800-talet blir förhållandet omvänt. I bouppteckningar från detta sekels förra hälft värderas ryan ännu i regel relativt högt, därefter sjunka värdena. Oaktat den bevarade ryans rika mönster, anser den av moderna hemslöjdsrörelser oberörde bohuslänningen nu ej ryan jämbördig med landskapets övriga textilier. Den har t. ex. aldrig använts som väggbonad. Den ovan citerade gumman från Solberga socken visste berätta att till dotterns hemgift hörde tunnare täcken, till sonens däremot ryan: en sed som troligen leder sitt ursprung från äldre tid, då slitryan tillhörde krigs- och båtsmansutrustningen. Därifrån kommer även en väsentlig del av ringaktningen för ryan. »Båtsmans- och knektatäcken» hänger man ej på väggen!

  De skiftande värderingarna bero otvivelaktigt på att det mönsterinflytande, som skapat denna prydnadsrya, spritt sig mycket hastigt och därvid sopat bort den gamla slitryan. Ett sådant förlopp förutsätter nästan att även tillverkningen av slitryan varit yrkesbetonad, och att yrkesvävare och -väverskor genomfört den nya typen. På grund av de nyssnämnda uppgifterna om ryans värdering och spridning under 1700-talet, skulle man kunna antaga att den nuvarande bohuslänska ryans typ tillkommit i Inlands södra område i början av detta sekel. Att den då fått ett visst anseende, tyder på att den kommit från högre stånden, i varje fall från ett håll som av bonden betraktades med vördnad. Det kan tänkas att de sex mångfärgade ryor som nämnas i bouppteckningen efter Thomas Dyre (s. 29), och som Margareta Huitfeldt själv låtit göra, varit mönstrade i flossan, samt att de efter hennes död 1683 kommit ut i bygden och där småningom efterbildats. Minnet av förebildernas förnämliga ursprung skulle sedan varit starkt nog att skapa en tradition för denna rya, även om det ej kunde helt fördriva den från slitryan ärvda uppfattningen att ryan är ett enkelt täcke. Det ovan sagda kan dock icke styrkas. Den förnämsta orsaken till att den nya ryans glansperiod blev så kort, var utan tvivel att den i Bohuslän som annorstädes trängdes undan från bäddens sängkläder av det stoppade täcket. I och med att den nya ryan förlorade sin betydelse i det textila bohaget, gjorde sig den äldre, enkla slitryan åter påmint i de bohuslänska böndernas medvetande. Det senare 1800-talets mönsterrya återgick till den mindre bemärkta ställning som slitryan haft i äldre tider. Ryan har aldrig upphört att vävas i Bohuslän. Tillverkningen avtog visserligen vid slutet av föregående sekel [1800-talet], men har åter upptagits. Den långa dubbelvikta knuten lämpar sig dock dåligt för moderna ändamål.

  En del enkla, rutiga ryor äro kända från Inlands häraders kusttrakter. Röhsska Konstslöjdmuseet äger ett fragment av en sådan från Jörlanda socken. Mittfältet är diagonalrutat av liknande typ som på pl. 72 D. Diagonallinjerna stå krappröda mot nötbrun botten, bården är röd. Måhända ha dessa rutmönster (se även pl. 75) rötter i slitryans typer. Detsamma kan kanske sägas om det schackrutade fältet på ryan pl. 73. Flossan i denna rya är dessutom mycket tjock och erinrar, frånsett knut och material - delvis hemspunnen bomull - ganska starkt om flossan i Ölands och Upplands tjockaste slitryor. Rutiga ryor äro även kända från Torsby socken, allmännast förekomma de dock i Forshälla socken. Intet i dem påminner emellertid direkt om slitryorna.

  Bland motiv och mönster använda i de bohuslänska ryorna märkes ett fåtal, som kan hänföras till märkdukar och mönsterböcker. Sådana ryor äro i regel sena. I bården på en rya syns en fruktkorg (bild 71 t), i mittfältet på en eller annan enkla krukor, någon gång ett hus (Tjörn), i en t. o. m. kaffekannor, tagna från en mönsterbok av den typ som såldes i Våra tapisseriaffärer på 1870-talet. Enstaka ryor ha motiv ur rölakansvävnader, såsom riddarstjärnor, rutor av olika slag med koncentrisk färgställning, s-former m. m. Huvudparten av den bohuslänska ryans mönster är dock inspirerad från annat håll. Impulserna ha, som Axel Nilsson påvisat, kommit från orientaliska mattor - han använder benämningen smyrnamattor. Han har tagit den stora mittfigur som förekommer i en del ryor (se pl. 76, 77 A) som utgångspunkt, och sammanställt den med de större stelnade lotusblommorna på mattor av den typ som avbildats på pl. 78 A. Bild 74, 75 visa två av honom utvalda motiv från andra liknande mattor. Krabba är, som bekant, en allmän bohuslänsk benämning på denna stelnade, till oigenkännlighet ombildade blomform. Vad lämpligare namn skulle väl bohuslänningen hitta på till denna underliga, främmande figur med utsträckta mer eller mindre krokiga »ben» och andra egendomliga former. De små figurerna runt om de båda bilderna kallas däremot aldrig krabba.

  Man kan emellertid gå vidare i jämförelsen mellan bohuslänska ryor och sådana orientaliska mattor. Så ha t.ex. de strödda eller uppradade motiven på de förra en omisskännlig orientalisk prägel (pl. 78 A), likaså de fyrbladiga, rundade formerna i bården på pl. 76. Jämför vidare de små, i färg diagonalt indelade, snedställda rutorna på pl. 77 B och 78 B, den senare från en anatolisk matta. En femkant med blommor, vaser m.m., som bildar mitt på en del ryor, är troligen även utbruten ur en matta från Mindre Asien. Visserligen har det ej lyckats mig att finna förebilden därtill, men då både form och innermönster äro mera orientaliska - persisk-indiska - än europeiska, torde även så ornerade bohuslänska ryor kunna föras till de orientaliskt betonade. Bården på ryan pl. 75 kan mycket väl ha sitt ursprung i en bård lik den på pl. 78 A. En liten lustig detalj är mannen med de långa armarna, bild 76, som finns på en bohuslänsk rya i Nordiska museet. Bild 77 - svart med ljusa naglar och ögon samt en rött lysande mun - finns på en enkel kaukasisk matta i författarens ägo. Märk den stora skillnaden mellan dessa figurer och besläktade sådana i primitiv nordisk konst!

  Uppställningen i de bohuslänska ryornas mönster har även ett så tydligt orientaliskt påbrå att den styrker hypotesen om direkta orientaliska förebilder. Jämför exempelvis ryorna pl. 76, 77 A, B och mattan pl. 78 B. Särskilt intressant är uppställningen i mitten: den hörnställda rutan med de från denna utväxande rudimentära formerna, som ha släktingar i ryorna, framför allt i hörnställda mittrutor, krabbor och andra kantiga figurer. Av det bevarade ryamaterialets olika mönstervarianter -tyvärr har endast ett fåtal ryor kunnat avbildas här - framgår emellertid ganska tydligt, att dessas på orientaliska förebilder byggda mönster aldrig haft de sammanbindande rankor, som finnas i de förnämligare orientaliska mattorna. Redan förebilderna måste ha varit utsatta för en stark förenklingsprocess, ty motiven i de bohuslänska ryornas mönster äro i regel ganska klara och distinkta. Vi behöva endast betrakta den här pl. 78 B avbildade mattan från Mindre Asien för att förstå detta. Visserligen har en förvanskning och geometrisering även skett på nordisk botten, men den torde huvudsakligen kunna betraktas som en fortsättning av vad som redan skett hos förebilden. Linjerna ha stramats till ytterligare, »benen» ha raknat ännu mer och blivit färre o. s. v. I detta sammanhang må erinras om att mattorna varit små, ofta mindre än ryorna själva (jfr måtten i planschförteckningen). Någon svårighet att kopiera deras enkla former förelåg sålunda ej. Ryornas former blevo i regel endast större än mattornas, vilkas knuttal på 10 cm i inslagsriktning i allmänhet torde varit omkr. 25, i enstaka fall omkr. 15, ungefär detsamma som ryornas. Märk dock att ryornas knut är avlång, mattornas däremot i regel kvadratisk!

  Den glansiga yta som ej sällan utmärker 1700-talets östsvenska ryor sakna de bohuslänska alldeles. Till en del beror detta på att den använda bomullstråden är glanslös. Men även ullen är gärna torr. Skulle en rya någon gång verkligen ha ull av den gamla svenska fårrasen, kommer dennas glans ej till sin rätt på grund av att tråden ej är helt uppklippt. Av slitryans gamla pälstyp finns här intet spår.

  De bohuslänska ryornas färger och färgställningar ha endast undantagsvis något gemensamt med helhetstonen i den genuint svenska, eller om man så vill nordiska färgskala: fårbrunt, indigoblått, blågrönt, varmt gult, krapp och ett i rosa gående annat rött, som jämte ullvitt utmärker landskapets rölakans- och krabbasnårsvävnader från 1700-talet. Nämnda färger återkomma visserligen här och var i ryorna, men de orientaliska mattor som inspirerat dessas mönster, ha även påverkat färgerna. Att ryorna det oaktat ej ge samma intryck som de orientaliska mattorna torde till en del bero på att man i Bohuslän ej använt samma färgämnen och färgningssätt som i Orienten, till en del på att bohusryornas mönster i regel äro glesa, och formerna ej blott förenklade utan även starkt förstorade. De senare stå flacka och ofta hårda mot den starkt framträdande bottentonen, vars vanligaste färger: ett i grått eller gult tonat ullvitt, ett hårt bomullsvitt, ett gärna sotigt mörkgrönt eller ett onyanserat svart (färgat), alla, utom möjligen den gula tonen, äro främmande för vår föreställning om färgen i orientaliska mattor. Bohuslänska ryor ha en mycket rik färgrepertoar, allt för rik för att här i detalj kunna behandlas. Vissa ryor stå som färgprodukter ganska isolerade, exempelvis de vackra ryorna pl. 74, 75. Till bohusryans äldre färgtyper höra ryorna pl. 72 C, D och 76. Den blå färgen i bården på den sistnämnda är oftast utbytt mot svart. Landskapets vävnader undgingo emellertid ej det öde som drabbade var textila konst i allmänhet under senare delen av 1800-talet. Ryan pl. 73 har smuts och färgstoffernas ohållbarhet att tacka för sin förnäma ton. De bruna rutornas färg på bomullsgarn - var ursprungligen ett något kvalmigt rödgult, ganska vanligt i sena bohuslänska textilier. Särskilt vackra äro ej heller övriga färger företrädesvis vitt, blått, gult som använts till sådant garn i ryorna. Den egenartade, ofta ganska råa färgton som präglar huvudparten av Bohusläns vävnader från 1800-talet, har helt visst sin grund i det ej alltid lyckliga inflytandet från de orientaliskt påverkade ryorna.

  Även om det kan tänkas att Margareta Huitfeldts sex ryor skulle ha framkallat den nuvarande bohuslänska ryan, ha de knappast räckt till som förebilder åt dennas alla olika mönstertyper. Man måste antaga nya tillflöden av förebilder, även orientaliska. Hur sådana mattor kunna ha kommit till de bohuslänska bönderna är dock ännu höljt i dunkel. Anatoliska mattor av bl. a. den mönstertyp som ses pl. 78 A, importerades under 1600- och 1700-talen till Europa över Siebenbürgen och fingo därav sitt namn. Även holländarna hämtade under samma tid direkt i Mindre Asiens hamnstäder dylika »turkiska» mattor. Sannolikt ha de till Bohuslän införda mattorna även kommit sjöledes, möjligen just över Holland.

• DigitaltMuseumSearch in «Bohuslänska prydnadsryor»