Föremålet visas i basutställningen Kustland, Bohusläns museum, Uddevalla.

* Förvärvat från, forts.: industri, Evja Stenbrott

594 Landskap Bohuslän

503 Kön Man

412 Tillstånd vid förvärvet Obegagnat

Längd forts.: Diam avser slägghuvudet. Släggskaftet 70 cm långt, 11 mm vid infästningen, 17 mm vid änden.

Handslägga med slägghuvud av gjutet specialstål och med skaft av hickory. Runt, koniskt format slägghuvud med genomgående hål för skaft. Slagytan består av släggans hela rundade yta. Underdelen platt med instansad text: "BELOTA 5305-A". Skaftet något bredare i änden och brännmärkt "BELLOTA".

Denna modell av handslägga introducerades av de portugisiska stenhuggare som började arbeta i de bohuslänska stenbrotten på 1960-talet. "Släggan kom med portugiserna". I sin försäljningsbroschyr "Stenverktyg" presenterar också återförsäljaren Rebit denna slägga under namnet "Portugishammare". De portugisiska stenhuggarna värvades av Kullgrens Enka. (Se vidare UM27813). När de kom till Bohuslän och började arbeta fanns här bara den äldre typen av handslägga. "Nästa gång de åkte hem till Portugal, tog de med sig den portugisiska släggan som de var vant vid att arbeta med. Till slut blev det väl så att de svenske kände på den. Då tyckte de att denna var bättre. Portugiserna köpte hem flera släggor och till slut hade alla fått." När Tommy Niklasson, numera platschef på stenhuggeriet, började i brottet 1967 använde han den gamla typen.

"- - - Han visade oss kantjärn, pikmejsel, mejsel och handslägga. Handsläggan liknade inte alls våra! Vi tittade på varandra och skakade på huvudet. Nej, vi ville ta med oss våra runda handsläggor som vi var vana vid. Han försökte avråda oss och berättade att till skillnad från i Portugal skulle vi få alla våra verktyg gratis. Men hur mycket han än pratade lyckades han inte övertala mig. Jag tyckte det var självklart att en rund handslägga måste vara överlägsen en som bara hade två sidor, och idag verkar det som svenskarna håller med mig. Nu använder nästan varenda stenhuggare i Kooperativet portugisiska handsläggor. Martinho Escudeiro- - -" ur Quirin 1986.

Idag används sällan den äldre typen av slägga berättar platschefen Tommy Niklasson. "Den vanliga modellen används nästan inte alls idag." Man har nästan helt gått över till den portugisiska handsläggan.

Fördelen med denna modell är att man inte slår sig på vänster tumme (om man är högerhänt och håller släggan i höger hand). Eftersom slagytan är rundad träffar alltid någon del av slägghuvudet mejselns slagyta och släggan "rullar av" på ett mjukare sätt. Man missar inte lika ofta. Eftersom slägghuvudet är runt kan släggan "snurra i näven och då slits det (skaftet) lika".

Skaftet är tillverkat av hickory, ett starkt lövträslag av valnöt som växer i Nordamerika och Kina. Ibland spricker skaften eller slits ut och stenhuggaren skaftar då om släggan med nya skaft som finns lösa. Dessa köps in från LNT Järn & Sprängmedel AB i Lönsboda, Skåne.

Greppet på släggskaften kan bättras på. Man kan t ex fästa en bit tjockare gummi som fungerar vibrationsdämpande. Man kan också vira runt svart isolertejp för att öka skaftets hållbarhet.

Släggorna finns i två vikter, 1.0 eller 1.2 kilo, den vanligaste är på 1.2 kilo.

Evja Stenbrott köper in släggan från företaget Rebit, vilka har den med i sin produktkatalog. Rebit importerar den i sin tur från tillverkaren i Spanien. Idag köper Evja ett 10-tal släggor om året från Rebit.

Efter långvarig användning eller i samband med ett ovanligt felriktat slag, kan flisor gå ur slägghuvudet Liksom med kilarna är rätt härdning av stålet avgörande för släggans kvalitet, men det gäller också att efterhand sköta släggan och slipa av ojämnheter som kan bli.

Det dock är en hederssak och viss status bland stenhugarna att släggan skall hålla så länge som möjligt. Christer Ohlsson, stenhuggare på Evja berättar: "Att få en ny slägga är det äckligaste som finns. Det är som att få för små skor." På frågan om hur länge han har haft sin slägga, svarar han "Fem - sex år nu ungefär, och skaftet, det är aldrig bytt!" Närmast släggans huvud är detta skaft lindat med svart eltejp för att träet skall hålla hop bättre. Eltejp använder Christer till allt, även som skydd och plåster på fingrarna.

På 1960-talet var det ont om stenhuggare i Bohuslän. "1969 fanns det inte svenska stenhuggare att få tag på." Företaget Kullgrens Enka värvade då portugisiska stenhuggare. Efterfrågan på svensk sten avtog emellertid och på 1970-talet kunde Kullgrens Enka inte driva verksamhet på Bohus-Malmön längre. Som en följd av att Kullgrens lade ner verksamheten 1977 blev det jobb tillräckligt för övriga stenhuggerier, inte minst Bohusläns Kooperativa. Det var i detta sammanhang som Evja Stenbrott "tog över" flera portugisiska stenhuggare från Kullgrens Enka.

Idag arbetar ett fåtal portugiser eller deras ättlingar i brottet. "Sonen till Martino har börjat på Evja, det är roligt. Joao är född i Sverige. Men Martinos bror flyttade ner till Portugal och blev då samtidigt svensk medborgare, först då."

Företagets anställda har också haft mer påtaglig kontakt med Portugal. "1990 gjorde företaget en kombinerad studie- och semesterresa till Portugal. 75% av de anställda åkte ner ungefär. Vi hade Martino som guide. Vi var en vecka i Portugal och var i Lissabon och Porto. Vi besökte också arbetsplatserna. Vi importerade sten från Portugal på den tiden, så det var intressant. Behovet var så stort. Men då hade också lönerna gått upp i Portugal."

Se Bilagepärmen för porträtt i Bohusläningen av portugisiske stenhuggaren Martinho Escudeiro, juni 2004 samt februari 2009.

För information om Evja Stenbrott och insamlingen, se vidare UM27813.

Filmen "Skärvor från en svunnen tid" producerad för SVT:s Dokumentärredaktion 2004 av Kjell Andersson och Folke Johansson, medverkar Martinho Escudeiro.

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Share to