Denna typ av krans började användas vid 1800-talets slut och förekom fram till 1930-talet. Den medfördes på begravningen och fick sedan ligga kvar på graven tills den rostade sönder. Kransen kunde även läggas i en trälåda med glaslock och blev sålunda bättre skyddad. De flesta torde ej haft en sådan låda. I samband med att arrangemangen runt begravningen övertogs av yrkesmässig service började pärlkransarna ersättas av kransar och buketter av levande blommor.
Ur Svenska Akademiens Ordbok:
PÄRL-KRANS.
1.c)
BETYDELSE: gravkrans av metalltråd med därpå uppträdda (glas)pärlor.
Dagen 1915, nr 334, s. .
I samband med fråga från studerande i maj 2003 inhämtades följande uppgifter:
Förutom fyra pärlkransar som finns i Strömstads hembygds- och museiförening så äger Tjörns hembygdsförening en pärlkrans. Sistnämnda förenings ordförande, Solveig Persson, berättade att hennes faster sagt att sjömännen hade kransar med sig hem från resor till England. Prydnaderna endast låg på gravarna sommartid.
Bertha Johansson, född 1917, uppväxt i Väne Åsakas församling en mil öster om Trollhättan, Västergötland berättar:
Hon kommer mycket väl ihåg att det på Väne Åsakas kyrkogård, sommar som vinter, låg ett flertal pärlkransar/-prydnader på gravarna. Storlekarna varierade från en knytnäves storlek upp till en halvmeter, oftast ovala former. Ibland i bukettform. Kors, blommor och Kristusbilder av annat material hade en central placering i kransarna.
År 1923 dog en 2 år gammal flicka i bygden. Hennes grav var smyckad med en mindre pärlprydnad.
Informanten berättade också att någon gång under hennes skolgång (efter 1925) så hade skolbarn som tog en genväg hem från skolan över kyrkogården förbjudits att fortsätta med detta. De vuxna hade nämligen upptäckt att ett antal flickor samlat lösa glaspärlor till halsband.
Samtal med Ronny Holm, Svenska kyrkan, Växjö:
Kransarna förekommer i katolska länder i Europa. Jag har sett kransar i Tyskland, Österrike, Ungern och Schweiz. De är vanligast i Skåne, Halland och Småland. Man ser dem ofta på fotografier från kyrkogårdar. Användningen har varierat. Ibland har kransen legat kvar på graven ett bra tag. Men vanligare är nog att man tog hem kransen och hängde den på logen till nästa begravning. När folk inte längre själva tog hand om begravningsbestyren och begravningsentrepenörer började bli vanliga, ersattes kransarna med färska blomsterarrangemang.
Nordiska museet gjorde år 1968 en undersökning av 1900-talets förändrade begravningsseder i samarbete med Begravningsentrepenörernas förening. I denna nämns kort om pärlkransarna.
I Nordiska museets Folkminnessamling finns två uppteckningar som nämner kransarna, en från Berga sn. i Småland och en från Bokenäs sn. Här nämner en meddelare att kransarna tillverkades i Tyskland och såldes av lokala handlare. Se kopior av dessa i Bilagepärmen, UM027840.
På Folklivsarkivet i Lund finns i frågelista 70 Begravningar, detaljerade frågor om pärlkransarnas användning.
I Boyers bok, se nedan, nämns att kransarna på fotot från Bretagne gjordes av "beaded wreaths and lace made from nautical twine".
Se Bilagepärmen UM027840 för kopior på uppteckningar i Nordiska museets arkiv. Även artiklar ur Hem & Antik, oktober2015, och Trädgårdsliv nr 4 15 om Ragnar Levis utställning "Blomma för evigt" på Thielska Galleriet, Stockholm, hösten 2015.
Litteratur:
Boyer, Marie-France: Spirit of the Sea, Thames & Hudson Ltd, London 2002, s. 118-119.
Hagberg, Louise: När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm 1937, s. 317-330.
Hemslöjden 5/2005. Artikel om begravningskransar, "pärlkransar".
Nylén, A-M.: Från grannhjälp till serviceyrke. Fataburen 1968, s. 195-197.
Levi, Ragnar: Blomma för alltid : pärlhantverk från Frankrike och Venedig. Langenskiöld, 2015.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».