1
3
100
Grupp E II. Bajonetten har 64 mm lång hylsa, vars nedre kant är förstärkt. Spåret för bajonettklacken är rakt. Ovanför den förstärkta kanten går en rörlig, 9 mm bred ring kring hylsan. Ringens utåtvikta ändar hophållas av en skruv. Mitt emot ändarnas föreningspunkt är ringens framkant på en sträcka av 22 mm urtagen så att ringens bredd där är 7 mm. I hylsan är en nit isatt vilken ligger an mot framkanten på detta urtagna parti. Niten hindrar dels att ringen går framåt på hylsan, dels att ringen vrides mer än 22 mm åt vardera hållet. När man skall sätta på bajonetten vrider man ringen så att klackledaren kommer mitt över hylsans spår, "klackgången" och sätter på bajonetten. Därefter vrides ringen åt vänster, varigenom bajonetten fastlåses. Den rörliga ringen kallades "holk", men bajonetthylsans nedre förstärkta kant hette "ring". Bajonettarmen är fyrkantig. Utsidan är kullrig de övriga plana. Bajonetten har trekantig stukatklinga vars inre yta snarast har blodrand i stället för de båda andra ytornas jämna urkälning. På bajonettarmen är inslaget PR och på bajonettklingans insida P med prick över, SB, alltså IPSB. J Alm 1941.
Photo: Armémuseum
Grupp E II. Bajonetten har 64 mm lång hylsa, vars nedre kant är förstärkt. Spåret för bajonettklacken är rakt. Ovanför den förstärkta kanten går en rörlig, 9 mm bred ring kring hylsan. Ringens utåtvikta ändar hophållas av en skruv. Mitt emot ändarnas föreningspunkt är ringens framkant på en sträcka av 22 mm urtagen så att ringens bredd där är 7 mm. I hylsan är en nit isatt vilken ligger an mot framkanten på detta urtagna parti. Niten hindrar dels att ringen går framåt på hylsan, dels att ringen vrides mer än 22 mm åt vardera hållet. När man skall sätta på bajonetten vrider man ringen så att klackledaren kommer mitt över hylsans spår, "klackgången" och sätter på bajonetten. Därefter vrides ringen åt vänster, varigenom bajonetten fastlåses. Den rörliga ringen kallades "holk", men bajonetthylsans nedre förstärkta kant hette "ring". Bajonettarmen är fyrkantig. Utsidan är kullrig de övriga plana. Bajonetten har trekantig stukatklinga vars inre yta snarast har blodrand i stället för de båda andra ytornas jämna urkälning. På bajonettarmen är inslaget PR och på bajonettklingans insida P med prick över, SB, alltså IPSB. J Alm 1941.
Photo: Armémuseum
Grupp E II. Bajonetten har 64 mm lång hylsa, vars nedre kant är förstärkt. Spåret för bajonettklacken är rakt. Ovanför den förstärkta kanten går en rörlig, 9 mm bred ring kring hylsan. Ringens utåtvikta ändar hophållas av en skruv. Mitt emot ändarnas föreningspunkt är ringens framkant på en sträcka av 22 mm urtagen så att ringens bredd där är 7 mm. I hylsan är en nit isatt vilken ligger an mot framkanten på detta urtagna parti. Niten hindrar dels att ringen går framåt på hylsan, dels att ringen vrides mer än 22 mm åt vardera hållet. När man skall sätta på bajonetten vrider man ringen så att klackledaren kommer mitt över hylsans spår, "klackgången" och sätter på bajonetten. Därefter vrides ringen åt vänster, varigenom bajonetten fastlåses. Den rörliga ringen kallades "holk", men bajonetthylsans nedre förstärkta kant hette "ring". Bajonettarmen är fyrkantig. Utsidan är kullrig de övriga plana. Bajonetten har trekantig stukatklinga vars inre yta snarast har blodrand i stället för de båda andra ytornas jämna urkälning. På bajonettarmen är inslaget PR och på bajonettklingans insida P med prick över, SB, alltså IPSB. J Alm 1941.
Photo: Armémuseum
Accept license and download photo