1
8
100
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Grupp D II. Klingan är tveeggad med höga ryggar. Upptill är den ganska bred, men smalnar av rätt kraftigt mot spetsen. På bägge sidor är den upptill prydd med etsade ornament samt på yttre sidan med en bild av Bernhard av Weimar inom medaljongram. Högre upp på samma sida finns inskriften "ME FECIT SOLINGEN 1652" inom rektangulär ram. På innersidan finns, utom ornamenten, Gustaf II Adolfs porträtt inom samma sorts ram som porträttet på yttersidan samt längre upp inskriften "...HENS TESCH WIERSBERG" inom rektangulär ram. De tre första bokstäverna är utslipade. Omskrifterna kring bägge porträtten är till stor del oläsliga. Klingan är daterad till 1652. Fästet är av förgyllt järn och från 1620-30. Knappen är åttkantig med svagt försänkta kanter och har närmast formen av ett uppifrån något tilltryckt klot. Nitknappen är hög, men av senare datum än resten av fästet. Halsen har upp och nedtill en skivliknande förstärkning. Kaveln är spolformig. Upp- och nedtill har den en omkring 6 mm bred krans av överspunnen järntråd, men i övrigt är den lindad med tre järntrådar av vilka en är grov och två är fina. Alla är hopsnodda av två parter. Den grova och en av de smala är snodda åt samma håll, men den andra smala åt det motsatta. Kaveln är av senare tillverkningsdatum än resten av fästet. Parerstången har fyrkantigt tvärsnitt, är vertikalt S-formigt och vidgas vid ändarna. Den främre änden är starkt svängd inåt, den bakre utåt. Handbygeln har också fyrkantigt tvärsnitt och en kant går som rygg på respektive ytter- och innersidan. På mitten är handbygeln rätt starkt utvidgad. Dess övre ände är utbildad till en sorts uppåtvänd knapp och vidrör, men är ej fäst vid fästets knapp. Från korset går både fram och bak en rätt stor fingerhake nedåt. Från fingerhakarnas ändar utgår på yttersidan en stor parerbygel som är ställd snett uppåt, så att dess övre kant står högre än korset. På innersidan är denna bygel flat, men på yttersidan har den en rygg och på mitten är den utvidgad. Parerbygeln är utfylld med en vacker, närmast nätaktigt genombruten kupig parerplåt. Från bygelns övre kant utgår litet framför mitten en på inre sidan flat, men på yttre sidan med rygg försedd spång, som går till handbygeln, vilken den träffar på mitten. Också på innersidan av fästet finns en med genombruten parerplåt utfylld bygel, vilken dock är mindre än den på yttersidan och vars övre kant står åtskilligt lägre än korset. Från överkanten utgår en bit på vardera sidan om mitten en spång, vilkas spänger uppåt förenar sig till en tumbygel, vilken går i båge till korset. Klingan, som saknar ansats, har inte urspungligen hört samman med fästet. Fästet är minst 20 år äldre än klingan.
Photo: Armémuseum
Accept license and download photo