Dansen har mycket gemensamt med arkitektur

Rörelse, rytm, rum och kropp i dansen har mycket gemensamt med arkitektur. Rumslighet kan endast upplevas med kroppen, i rörelsen. Det finns flera goda skäl att uppmärksamma sambanden mellan rumsformen och människors rörelser i rummen. Vare sig man dansar eller går runt i en byggnad finns det både flöde och gestaltning. Kanske var det just dessa gemensamma nämnare som gjorde att Birgit Åkesson valde fotografen Sune Sundahl att dokumentera hennes tidiga koreografier?

Att fotografera rörelse är en stor utmaning, en rörelse i ett fruset ögonblick kan lätt förvandlas till en stel pose utan sammanhang eller dynamik. I Sundahls samling finns det bland annat bilder från Birgit Åkessons egen föreställning Blå afton från 1946. Förmodligen hämtades titeln från det blåmålade Konserthuset i Stockholm, ritad av Ivar Tengbom 1924-26. Här experimenterade Birgit Åkesson med rörelser utan musik, vilket var unikt för tiden. Hon studerade också under sin livstid andra kulturers dans, bland annat danser söder om Sahara i Afrika och den avskalade Butodansen från Japan.

Dansaren, koreografen och dansforskaren Birgit Åkesson (1908-2001) lärde betraktaren att lyssna på rörelsens klang i tystnaden. Det handlade om att hålla en dialog, där rytmen bar formen som lämnade osynliga spår i luften. Birgit Åkesson startade sin danskarriär under 1920- och 30-talen när hon studerade hos den tyskfödda koreografen Mary Wigman. Det var av henne som den svenska dansaren hittade det expressionistiska uttrycket, fridansen med avskalat uttryck utan dekor. Birgit Åkesson var en av de ledande avantgardisterna inom fridansen.

Vill du veta mer om arkitekturfotografen Sune Sundahl kan du läsa om honom på: http://www.arkdes.se/forskning/sune-sundahl/index.xml

/ Lenita Gärde, Arkitektur- och designcentrum