Ölands största bevarade kvarnrad i Störlinge. Sju väderkvarnarm s k stubbkvarnar, i en lång rad på landborgen.

De allra flesta av dagens öländska kvarnar är stubbkvar­nar från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Beteckningen stubbkvarn förklaras av att kvarnhuset vilar på en stor stubbe. När vingarna inför malning skall vändas mot vinden vrids hela kvarnhuset omkring den fasta stubben. Modellen är mycket ålderdomlig och väderkvarnar med motsvarande konstruktion har förekommit i Sverige från tiden omkring år 1300. Första gången en öländsk kvarn nämns i text är år 1546. Hur gammal den äldsta av dagens bevarade kvarnar är vet vi inte. Troligen finns det kvarnar som i alla fall har vissa delar som bevarats från 1600-talet eller tidigare. På Borgholms stadsmuseum finns en tillvaratagen hjärtstock med årtalet 1441 inristat.

Den första inventeringen av Ölands kvarnar gjordes av en statlig kvarnkommission 1697-99. Kommissionen kom fram till att det sammanlagt fanns 375 väderkvarnar och 188 vattendrivna så kallade skvalt­kvarnar. Vi kan för­ut-sätta att alla väderkvarnar vid denna tid var stubb­kvar­nar. Bristen på större åar och den ojämna tillgången till vatten i mindre bäckar gjorde att skvaltkvarnen med tiden

helt konkurrerades ut av väder­­kvarnen. Efter 1700-

talets mitt minskade skvaltorna snabbt i antal och idag finns ingen bevarad.

Under 1700-talet mer än fyrdubblades antalet väderkvarnar. Från 1699 till 1808 steg siffran från 375 till 1677. Störst var ökningen från mitten av 1700-talet, under samma period som skvaltkvarnarna successivt försvann.

En av de främsta förklaringarna till ökningen var att en kunglig förordning år 1746 lättade på de förbud mot avverkning av skog som funnits ända sedan den kungliga djurgårdsinrättningens bestämmelser utfärdades omkring 1570. Från 1746 fick ölänningarna möjlighet att använda vissa ekar för byggnadsändamål, efter godkännande av kronans skogvaktare. De lokala skogvaktarna var mer frikostiga än myndigheterna avsett. I sin bok ”Beskrifning öfwer Öland” från 1765 hävdade häradsfogde Petter Åstrand att det efter 1746 byggts allt för många kvarnar och att man använt sig av onödigt fina ekar. Han menade att varje bonde med någorlunda förmögenhet byggt sig en egen kvarn.

Villkoren för Ölands bönder förbättrades under 1800-talets första decennier. Djurgårdsinrättningen upphävdes 1801. Efter utmarksdelningar 1816 och 1819 övertog byarna äganderätten till utmarkerna från Kronan. Också enskiftesreformen från 1807 och reformen om laga skifte från 1927 bidrog till den positiva utvecklingen. Antalet kvarnar fortsatte att öka, om än i mindre takt än tidigare.

I ett kungligt brev från 1808 fanns bestämmelser som syftade till att motverka byggandet av fler kvarnar på ön. Från 1808 till 1822 ökade antalet väderkvarnar bara från 1677 till 1713. Vid sidan av det kungliga brevets bestämmelser kan avmattningen också ha berott på att behovet i stort sett redan var uppfyllt. Även om byggandet av väderkvarnar hade minskat något i intensitet fortsatte antalet öka fram till omkring 1850, då man tror att maximisiffran 2000 uppnåddes.

Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrifning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. De många kvarnarna i Vickleby kommenterades 1816 av en annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren. Han berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor. Blott vid Weckleby och Carlevi byar räknar man omkr. 50 st. Hvar bonde har nästan alltid 2 sådane, en hvete och en Rågquarn,…” Löfgren såg det främst som en misshushållning med ekskog, men var ändå imponerad av vyn med alla kvarnar på rad. Sett från sjösidan tyckte han, trots allt, att kvarnarna vid landborgskanten gav ”… ett förmöget och vackert utseende.”

Omkring sekelskiftet 1900 minskade antalet väder-kvarnar drastiskt på Öland. Inledningsvis revs flest kvarnar på den södra och mellersta delen av ön, där moderniseringen av jordbruket gick snabbast. De små stubbkvarnarna slogs ut av nya tekniskt överlägsna kvarnar – först de stora holländarkvarnarna, sedan ångkvarnar och kvarnar drivna av råolja. Så småningom kom även eldrivna kvarnar och kvarnar som kunde kopplas till gårdens traktor.

Längst upp på norra Öland gick minskningen av antalet väderkvarnar inte lika fort. Där till och med ökade siffran fortfarande något vid sekelskiftet 1900, och så sent som omkring 1920 lär det ha byggts någon enstaka kvarn i Föra socken. Sett över hela ön sjönk dock siffran snabbt. När Bertil Palm 1954 lät räkna Ölands alla väderkvarnar fanns det 437 kvar.

(Källa: https://www.kalmarlansmuseum.se/byggnadsvard/olands-vaderkvarnar/)

Allan Bernving föddes 1911. Han skildrade Öland i ord och bild under de decennier när landet förändrades; främst 1950- och 1960-talen. Bernvings intresse för historia och lokala företeelser ledde till att han fotograferade stort och smått; ofta sådant som han förstod var nära att försvinna eller sådant som var nyheter. Så har han t ex två bildserier om skörd, en med självbindare från 1958 och en med skördetröska från 1960. Sådana bilder är oersättliga för att belysa jordbrukets förvandling i mitten av 1900-talet.

Han var lokalredaktör på Öland för Östra Småland 1950-1965 men fortsatte att fotografera även därefter. Enligt utsago från journalistkolleger var det då hustrun som tog bilderna efter Bernvings instruktioner.

I 40-årsåldern blev Allan Bernving döv och blind. Försämringen gick gradvis och tvang honom till sist att sluta som journalist. Istället engagerade Bernving sig för de dövblindas situation. Rätten till tolk var t ex inte alls självklar för denna grupp. Engagemanget ledde till att Bernving 1975-1983 var ordförande i de svenska dövblindas riksförbund. I september 1977 var han en del av den svenska delegationen till de dövblindas världskongress i New York.

Allan Bernving avled 1993.

Fotografering

Förvärv