Text på omslag: "El - lok TGoj".
Historik: Ma-lokets kusin
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) började elektrifiera sina bandelar under 1950-talet och så ...
Text på omslag: "El - lok TGoj".
Historik: Ma-lokets kusin
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) började elektrifiera sina bandelar under 1950-talet och såg sig då om efter lämpliga ellok. 1951 lade man en beställning hos Asea på Hg-, Ma- och Ub-lok, typer som redan hade byggts eller skulle levereras till SJ. Dessutom beställde TGOJ elva Bt-lok av en ny konstruktion som Asea och Nohab tagit fram tillsammans.
Bt-loket var ett boggielok och det dittills modernaste svenska elloket. Vid samma tid utvecklades Ra-loken (populärt kallade Rapid) och de två loktyperna fick därför en del likheter i konstruktionen, bland annat när det gällde strömsystemen. Andra delar, som motorerna, hämtades från Ma-loken. Bt-loken var dock något svagare än Ma-loken eftersom de hade två drivande axlar per boggie i stället för tre. Två Bt-lok kunde multipelköras, något som utnyttjades när loken drog tunga malmtåg.
Grön färgsättning
Loken målades liksom TGOJ:s övriga fordon i två gröna nyanser. I slutet av 1960-talet ändrades detta till en orange färgsättning med vita ränder i fronterna. Under 1980-talet moderniserades sex av loken genom att dörren på förarsidan flyttades mot mitten (för att undvika drag och buller i förarhytten) och de stora frontlyktorna byttes mot mindre Marchal-strålkastare.
Ett lok bevarat
TGOJ använde loken både i persontrafik och godstrafik. De gick under hela sin livstid i Mälardalen och Bergslagen, även efter att gränsen mellan SJ och TGOJ började suddas ut mot slutet av 1980-talet. Det sista loket togs ur trafik 1991.
Ett lok, Bt 305, finns bevarat hos Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum och har rustats upp till originalskick.
