Stol

Förvärv - Gåva av - 2019

• History

  Waldenströmsplan 1. När Gävle Missionsförsamling 1972 beslutade riva sin otidsenliga kyrka blev det debatt, allmänheten ville inte förlora den välkända byggnaden. Betlehemskapellet, invigt 1880, ritat av församlingsmedlemmen E.A. Hedin, hade en församlingssal rymmande 2.500 personer, med läktare på tre sidor och på fondläktaren, plats för kör och orgel.

  Till det yttre liknade Betlehemskapellet en kyrka; huvudentrén hade tre portar, på taket en takryttare och ovanför entrén en kopia av Torvaldsens "Kristus", utförd av bildhuggaren Carl Johan Dyfverman. Kristusstatyn var väl synlig för järnvägsresenärerna. På västra gaveln tillbyggdes 1894 en absid i två våningar, ritad av E.A. Hedin.

  1924 började man kalla kapellet för Betlehemskyrkan. Huset byggdes om invändigt 1937 och fick funktionalismens släta ytor.

  Nya Betlehemskyrkan, invigd 1976, är ritad av arkitekten Gunnar Landberg och har kyrkorum, kyrktorg för samkväm och lokaler för barn- och ungdomsverksamhet.

  Gävle Missionsförsamlings första bönhus Södra bönhuset, byggdes 1855 vid Södermalmstorg. Persson, P, med flera: Gåva och Gärning, Gävle Missionsförsamling genom 100 år.

  Internet: www.gavle.missionskyrkan.se

• Adress, Gästrikland Gävleborg Gävle Waldenströmsplan 1
• Alternative names Betlehemskapellet (tidigare namn)
• DigitaltMuseum Search in «Betlehemskyrkan»

Användning - 1884 — 1905 (osäker datering)

• History Paul Peter Waldenström, känd som P.P. Waldenström, född 20 juli 1838 i Luleå församling i Norrbottens län, död 14 juli 1917 i Missionsskolan i Lidingö församling i Stockholms län, var lektor vid Allmänna Läroverket i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
• Adresse, Sverige (SE) Gästrikland Gävleborg Gävle Gävle stad
• Profession Författare Lektor Predikant
• Alternative names Waldenström, P. P.
• Gender Man
• Other information Översteprästen som fick en borgerlig begravning Tidningen The Los Angeles Herald lär en gång ha påstått att Paul Peter Waldenström var en av världens främsta statsmän i vår tid. Det var väl att ta i, men en märklig man var han onekligen, denne frikyrkorörelsens överstepräst som från Betlehemskapellet i Gävle och riksdagshuset i Stockholm frejdigt kämpade för det han för stunden tyckte var rätt och riktigt. Waldenström kom ursprungligen från Luleå där fadern var provinsialläkare. Han prästvigdes i Uppsala 1864 och kom tio år senare till Gävle som läroverkslektor i teologi, grekiska och hebreiska. Men han var inte helt okänd här i staden. 1869 hade han predikat i Blasieholmskyrkan i Stockholm och tagit upp kollekt till de som blivit hemlösa vid den stora stadsbranden i Gävle. Han fick in hela 4 000 riksdaler och sedan han köpt livsmedel och andra förnödenheter för pengarna följde han själv med båten till Gävle där han höll en uppskattad predikan i Heliga Trefaldighetskyrkan. Som nybliven Gävlebo blev P P Waldenström medlem i stadens missionsförening och som den religiösa auktoritet han redan var ansågs det självklart att han inte bara skulle få en plats i styrelsen utan också bli ledare för sina lokala trosfränder. På årsmötet 1875 fick han också 84 röster medan mångårige ordföranden Axel von Post bara fick 34. Som en formalitet skulle den gamla styrelsen godkänna valet, men den här gången sade man nästan enhälligt nej till den nyvalde ledamoten. Orsaken var att Waldenström hade en annan åsikt än både frikyrkan och statskyrkan när det gällde en av grundstenarna i den kristna tron – den så kallade försoningsläran. Mycket förenklat säger den traditionella teologin att alla människor som syndat står i skuld till Gud men att Jesus, genom att dö på korset, har sonat den skulden åt oss. Redan 1872 ifrågasatte P P Waldenström det resonemanget och menade att eftersom Gud är oändligt god så behöver han ingen gottgörelse för att förlåta oss. Det är inte Gud som ska försonas med människorna utan människorna som ska försonas med Gud. Uttalandet väckte en ofattbar uppståndelse och förde med sig att den fromme och lärde prästen kom att betraktas som en vilseförd kättare och man varnade människor för att lyssna på hans irrläror. Den stridslystne Waldenström fortsatte dock att reta upp kyrkans män även i andra frågor och 1882 begärde han avsked från prästämbetet. I Gävle innebar bråket kring Waldenström att missionsföreningen splittrades i två delar. De 44 medlemmar som motsatte sig Waldenströms idéer bildade Gefle Evangelisk-lutherska missionsförening – som bara genom sitt namn markerade att man minsann höll sig till den gamla beprövade läran. De kvarvarande 111 medlemmarna fortsatte verksamheten i Södra Bönhuset till 1880 då Betlehemskapellet invigdes. Året innan bytte man namn till Gefle missionsförsamling och sökte samtidigt inträde i Svenska missionsförbundet som Waldenström bildat 1878 tillsammans med bland andra Erik Jakob Ekman, född i Strömsbro och under tio år komminister i Ockelbo. Hösten 1884 ville socialistagitatorn August Palm ordna ett möte i Gävle men han var sent ute och lyckades inte hyra någon lämplig lokal. Han vände sig då till Paul Peter Waldenström och frågade om denne möjligen kunde upplåta det stora Betlehemskapellet för ändamålet. Det blev nobben direkt. – Kyrkan får inte användas för politiska spektakelmöten, förkunnade Waldenström. Ty med politik kommer folk inte långt. En något underlig kommentar, med tanke på att Waldenström själv just röstats in i riksdagen som representant för Gävle stad. Han valdes sedan om fyra gånger utan att någonsin ansluta sig till något parti. Han ansåg till och med att det var hans plikt mot fäderneslandet att inte företräda några grupper utan i alla frågor enbart följa sin personliga övertygelse. Trots sin misstänksamhet mot arbetarrörelsen betraktades Waldenström i början som ganska radikal och i sin respektlösa opposition mot den konservativa kyrkan hade han ju visat att han inte var den som föll till föga för samhällets auktoriteter. Under sitt första år i riksdagen föreslog han att barn till ogifta föräldrar skulle ha samma arvsrätt som de som haft lyckan att födas inom äktenskapet med motiveringen att det inte var barnens fel att deras föräldrar inte var gifta. 1890 krävde han utvidgad rösträtt. När han i en riksdagsdebatt 1889 anklagades för att gå den spirande arbetarrörelsens ärenden och därmed stödja en kraft som bekämpade både Gud och kristendomen, svarade han: – Om själva Den onde sade att två gånger tre är sex så skulle jag hålla med honom, utan att det därför kunde sägas att jag gjort gemensam sak med honom. Men åren gick och Waldenström blev allt mer konservativ. Snart tyckte han att socialdemokraterna representerade ett skräckvälde som var värre än Kristian Tyranns och på 1890-talet framträdde han som försvarsvän trots att han några år tidigare ansett att hela militarismen stod i strid mot Guds vilja. Waldenström kastade sig med liv och lust in i allehanda konflikter, både politiska och religiösa. En av de egendomligaste kamperna han utkämpade handlade om huruvida harar, i likhet med kor och får, idisslar sin föda. Så påstås det i Bibeln, på två ställen till och med och då måste det – enligt Waldenström – förhålla sig på det sättet. Att all världens zoologer var överens om att haren inte är någon idisslare rubbade inte pastorns övertygelse. Och när någon påpekade att ingen hade sett en hare som idisslar svarade han trosvisst: Det beror förmodligen på att han gör det i hemlighet. Waldenströms enorma självsäkerhet i livets alla skiften fick en av hans vänner i Gävle, missionspastorn Lars Hallén, att suckande konstatera: – För P P Waldenström existerar bara två: Gud och han själv, och Gud allenast vet om han ibland så noga skiljer på dem båda. Under sina sista år i riksdagen var Waldenström ett populärt hatobjekt för Gävles – och hela landets – liberala och socialdemokratiska krafter. Och enligt Arbetarbladet från 1905 jublade folk på gatorna när den gamle pastorn det året röstades bort ur riksdagen. Den omstridde lektorn hade grundat Missionsskolan på Lidingö och det var där han slutade sina dagar i april 1917. Han jordfästes av skolans rektor Gustav Mosesson, som läste upp ett begravningstal som P P Waldenström för säkerhets skull skrivit själv. Akten präglades av djup religiositet och följde den svenska kyrkans ritual men eftersom Mosesson inte var prästvigd kan pastor Waldenströms jordfästning betraktas som Sveriges första borgerliga begravning. /Ulf Ivar Nilsson, Arbetarbladet 2009-05-03
• DigitaltMuseum Search in «Waldenström, Paul Peter»