Vargnät

Vargnätet är tillverkad år 1811 enligt bricka på föremålet. Brukad i Yggesbo, Halltorps socken. Gåva 1925 av lantbrukare Robert Eskilsson, Yggesbo.

Månadens föremål, oktober 2006, utställningstext.

Med nät och spjut i vargatider

Vargen har i hela Europa varit det mest fruktade och hatade bland de större rovdjuren. Vargen tog för sig av det som människorna själva så väl behövde. Låt oss se på några olika jaktformer.

Redan i landskapslagarna från 1200-talet kan vi se att det stadgades att varje bonde skulle hålla ett antal famnar vargnät för att kunna delta i den kollektiva angelägenhet som vargjakten utgjorde. Bestämmelserna stadgade om nätens hållbarhet och vilka straff som kunde utdömas vid eventuella brister. Häradet var uppdelat i skallag och inom varje lag skulle det utses en jaktansvarig.

Jaktformen gick till så att man tog reda på var vargarna fanns och sedan riggades näten i den riktning man antog att vargflocken skulle fly. Vid näten ställdes så kallade nätkarlar beväpnade med yxor och klubbor. Från ett annat håll kom drevkedjan som under ett hiskligt oväsende drev vilddjuren mot näten. De infångade djuren avlivades utan pardon. Skalljakter kom att bedrivas under lång tid framåt.

Skjutvapen nämns aldrig vid dessa skalljakter

Det dröjer långt in på 1700-talet innan man vågade låta folk ha skjutvapen på skalljakterna. När skjutvapnen senare blev effektivare uppkom ett alternativ till skalljakterna, nämligen jakt vid åtelplats. Hit släpade man djurkadaver och så satt man sig och väntade med geväret tills vargen kom. Denna jaktform uppfattades som ineffektiv och förespråkarna föreslog att kadavermängden ökades på till en enorm åtel. Platsen inhägnades och man vidtog en rad åtgärder bland annat med lapptyg för att vargen inte skulle slippa undan. Platsen hölls sedan under uppsikt och när vargarna var där gick larmet till en bössbeväpnad överhetsperson som rusade dit och gjorde processen kort med vargarna. Metoden väckte uppmärksamhet och prisades för sin nytta.

Runt år 1800, ökade vargstammen kraftigt. Varför tvista de lärda om. Nu gällde det att återigen effektivisera jakten. Förstärkta varggårdar uppfördes. Utgångspunkten var fortfarande en åtelplats och i ena änden placerades en varggård vilken bestod av ett kraftigt stängsel. Vidare byggdes det hela ut med mer stängsel och lapptyg. Arrangemanget såg ut som en tratt. Här drev man djuren längre in och när de kommit in i den slutna delen av varggården kunde vargen fångas och oskadliggöras.

Betraktar vi förhållandena i Kalmar län så finns det få dokumenterade fall av vargens härjningar i det lokala protokollsmaterialet före 1800. På sockenstämman i Högsby 1803 behandlades ett förslag om att i socknen upprätta varggårdar. Förslaget föll med motiveringen "att så länge vargar icke synas eller göra skada, så vore varggårdar onyttiga". Och alldeles för dyrt blev det också! År 1811 uppmanades allmogen att se över sina vargnät. Bönderna knorrade eftersom inga vargar synts på trakten. Frågan togs upp på flera sockenstämmor. Man enades slutligen om besiktning av näten. Om vargiden påträffades skulle kronoskogvaktaren underrättas och sedan var det han som skulle vidta åtgärder.

Våren 1815 siktades varg igen. Raskt proklamerades skallgång för att driva iväg djuren. Nästa vår var det dags igen. Kronoskogvaktare Hultin pålyste skallgång i flera dagar. På stämman i maj 1819 berättas det "att vargar i dessa dagar på flera håll i socknen angripit och fällt kreatur". Stämmobeslutet löd skallgång! Skallgångarna gav magert resultat och vargens härjningar fortsatte. Under 1820-talet började man därför diskutera nya åtelplatser. Efter en politisk långbänk anlades två nya platser, i Kalvenäs respektive Lixhult.

En annan metod blev att stalla upp kreaturen nattetid. Böter utdömdes för den som slarvade. De som förlorade sina djur på grund av vargarnas framfart kunde få ersättning och fattade stämmobeslut avslutades med formuleringen att ge "vad var och en i kraft av sin förmåga och människokärlek har att giva".

År 1850 började en brödraskara vid namn Carl, Johannes och Sven August Persson från Bråna att ta upp kampen med vargarna. Detta år drabbades familjen hårt av en vargflock som tog flera djur. Något senare knep en varg några gäss för Perssons. Carl misslyckades med att döda vargen. Han fick dessutom ovett av sin hustru men försvarade sig med orden "Det är bättre att hafva en wargskinnspäls än en fjäderdyna". Vid aftonmålet denna dag fylld av misslyckanden och ovett kom bröderna Persson överens om att börja jakten med stort J. Med stor iver ägnade de sig på heltid åt att skjuta varg. De utlyste också en belöning på en riksdaler till vargspanare som angav var vargarna befann sig.

Den 10 mars 1868 stupade den sista vargen i Kalmar län för bröderna Perssons bössor. Sista, nej, nu hade jag visst fel. Vargen är numera tillbaka i de småländska bygderna!

Utställningstext/Peter Danielsson, antikvarie.

Produktion - 1811

Förvärv - 1925

Användning