Ur N.E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i ord och bild, Häfte I, Stockholm 1920, s. 8:
"Naturdanad sten med av människohand bearbetad, ehuru möjligen ursprungligen av natur ...
Ur N.E. Hammarstedt, Svensk forntro och folksed i ord och bild, Häfte I, Stockholm 1920, s. 8:
"Naturdanad sten med av människohand bearbetad, ehuru möjligen ursprungligen av naturen bildad ringformig fördjupning, som smorts och vari offrats."
Ibid s. 5:
"Älvkvarnar kallar allmogen i några av Sveriges mellersta landskap (Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke) dels små i stenblock, stenhällar eller bärg fordom av människor utholkade eller ock av naturen bildade (även i detta fall dock oftast av människohand senare bearbetade) gropformiga fördjupningar, i vilka offer, framförallt av osaltat fett men även av mässings-knappnålar och mindre mynt bragts eller bringas åt älvorna, dels ock de lösa stenar i sin helhet, i vilka dylika håligheter förekomma. De av människohand utförda groparna likna dylika å gravar från sten- och bronsåldern och å hällristningar från sistnämnda kulturskede. Offringen skedde vid soluppgången eller solnedgången, hälst på torsdag. Från ett och annat håll förmäles, att man även offrat små dockor förfärdiga av klutar från den sjukes kläder (Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarne, d. 1, 1864, s. 144 ff.).
Då även några av Sveriges mellanlandskap och särskilt Uppland, inom vars sydvästra del denna forntro i särdeles hög grad bibehållit sig, genom senare års undersökningar visat sig äga hällristningar från bronsåldern med skeppsbilder och gropar, låter det tänka sig, att den med dylika förbundna kulten där råkat fortleva, ehuru den på andra håll av vårt land, varest samma slags fornlämningar dock rikligare förekomma, sen länge försvunnit. Insmörjningen med fett förklarar i så fall, huru dylika gropar kunnat anbringas även på vertikala stenytor, såsom stundom är fallet i megalitiska gravar. En och annan gång ha offerhällar av här ifrågavarande slag senare blivit använda till runstenar. Vid Foksta i Hagby socken i Uppland finnes t.ex. en dylik sten. Den har inemot tjugu gropar. I början av 1700-talet smordes ännu dessa gropar med fett. Visserligen befanns runstenen då liggande, men den måste dessförinnan ha varit rest, och här föreligger således ett exempel på fortfarande använda offergropar å vertikal stenyta. Liksom även av andra skäl kommer man på grund av älvkvarnarna till den slutsatsen, att med älvor, alfer, ursprungligen avsetts de dödas väsen, och att älvkulten är en till naturkult urartad ankult, ungefär på samma sätt som deras offerstenar från grifthällar med konstgjorda urgröpningar småningom ersatts av stenar med naturdanade fördjupningar."
"Älfkvarn fr. Enåkers sn. Från Sågbacken (Bomans) vid Enåkers by. Af ovanlig och egendomligt utseende, hvad urgröpningen angår. G. ss. 69, 241. ´Denna elfkvarn, hvilken nu 1891 befanns öfverlastad med hö och öfverbygd med ett foderskjul, smordes sist af mjölnaren Anders Andersson, född 1810, död 1877, och hans hustru Anna Jonsdotter född 1811, död 1888, hvilken till sins sista år anlitade honom. Vid stenens bortförande anträffades invid honom en ettöresslant. Stenen låg i en backe.' "
Bilaga:
Inget utöver huvudliggaren. Men en tuschteckning av föremålet.
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».