History
-
Under mitten av 1800-talet hade utvecklingen genom nya räfflade gevär medfört att de sköt lika långt som kanonerna. Man sköt ju inte längre än vad man såg. För att få upp räckvidd och precision måste kanoneldrören räfflas och tåla mer krut i laddningen.
Bakladdning var ett önskemål, men det var svårt att få tätning i mekanismen vid skottlossningen som gjorde det farligt för besättningen. I stället räfflade man framifrån med tre grunda räfflor.
Granaterna gavs en ny form; rundkulan kunde äntligen ersättas med långa i framändan rundade cylinderformade granater. För att kunna ladda dem framifrån i räfflorna, och likväl få en förbättrad tätning, var de försedda med styrknappar, normalt av zink, vilka sedan, genom minsta motståndets lag, följde de tre räfflorna vid skottlossningen vilket gav rotation och mer stabil bana i luften. Utgångshastigheten ökade eftersom tätningen mellan granat och eldrör blev bättre. Precisionen blev bättre och man kunde bekämpa fienden på längre avstånd än tidigare.
Fyra fältartillerimodeller finns i museet på 7, 8 respektive 10 cm varav den på 8 cm uppdaterades, M/1874,77. Huvudpjäs var den på 8 cm. Dessutom fanns för ”knappammunition” flera tunga fasta modeller för fästningar och flottan. Fältartilleripjäserna kom redan från 1881 att ersättas med bakladdade kanoner då man äntligen hade man löst tätningsfrågan vid mekanismen.
License information
-
License
Attribution (CC BY)
- Photographer Artillerimuseet
Metadata
- IdentifierART.600018
- Part of collectionArtillerimuseet
- Owner of collectionArtillerimuseet
- InstitutionArtillerimuseet
- Date publishedMay 30, 2020
- Date updatedMay 30, 2020
- DIMU-CODE021028612677
- UUIDaa72772d-c744-453d-977a-f7910534ef1c
- Tags
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».