1
4
100
15 cm haubits m/39 och m/39B, en svensk-österrikisk-tysk-svensk affär ligger bakom. Vid utbrottet av andra världskriget var det svenska artilleriet föråldrat. Särskilt tyngre haubitsar behövdes med lång räckvidd. Bofors fick beställningar i stor mängd för armén, flottan och flyget; verkstäderna räckte inte till. Redan under början av 1930-talet hade Bofors framme en förnämlig konstruktion som de tvingades sälja, licenser, ritningar och allt till Österrike eftersom det inte fanns pengar i vårt land för inköp. I Österrike fanns 28 stycken färdiga då Hitler tog över. De nya haubitserna platsade inte kalibermässigt och ammunitionsmässigt i Wehrmacht. De blev över. Bofors köpte då allt åter till Sverige, licenser, ritningar och det som fanns tillverkat inklusive en del ammunition, vilka blev 15 cm haubits m/39. På 1930-talet fanns det inga terrängbilar som orkade dra nästan 6 ton. Därför drogs eldröret på en vagn och lavetten för sig på an annan vagn. Att dra av och på eldröret tog en stund. De 28 haubitserna bildade två divisioner som således drogs delade. Samtidigt lades en stor svensk beställning på ytterligare 85 haubitsar som tillverkades för att dras efter de då tillgängliga terrängbilarna, blev m/39B. Sista leveransen blev dock inte klar förrän december 1946 beroende på Bofors var överbelastat med uppgifter. Eldröret drogs tillbaka med en liten vinsch i ett körläge under transport för att få större stabilitet. De första m/39 byggdes sedan om till samma transportkonstruktion som m/39B med eldröret fast på lavetten. M/39 och 39B blev kvar i tjänst ända till 1991. De hade då fått gummihjul ca 1960, ca 1980 togs körlägesvinschen togs och eldröret blev vid transport kvar i skjutläge genom vissa förstärkningar. Detta är ett typexempel på hur man successivt moderniserat äldre materiel. Vikt 5,7 ton Skottvidd 14,3 km
Photo: Artillerimuseet
15 cm haubits m/39 och m/39B, en svensk-österrikisk-tysk-svensk affär ligger bakom. Vid utbrottet av andra världskriget var det svenska artilleriet föråldrat. Särskilt tyngre haubitsar behövdes med lång räckvidd. Bofors fick beställningar i stor mängd för armén, flottan och flyget; verkstäderna räckte inte till. Redan under början av 1930-talet hade Bofors framme en förnämlig konstruktion som de tvingades sälja, licenser, ritningar och allt till Österrike eftersom det inte fanns pengar i vårt land för inköp. I Österrike fanns 28 stycken färdiga då Hitler tog över. De nya haubitserna platsade inte kalibermässigt och ammunitionsmässigt i Wehrmacht. De blev över. Bofors köpte då allt åter till Sverige, licenser, ritningar och det som fanns tillverkat inklusive en del ammunition, vilka blev 15 cm haubits m/39. På 1930-talet fanns det inga terrängbilar som orkade dra nästan 6 ton. Därför drogs eldröret på en vagn och lavetten för sig på an annan vagn. Att dra av och på eldröret tog en stund. De 28 haubitserna bildade två divisioner som således drogs delade. Samtidigt lades en stor svensk beställning på ytterligare 85 haubitsar som tillverkades för att dras efter de då tillgängliga terrängbilarna, blev m/39B. Sista leveransen blev dock inte klar förrän december 1946 beroende på Bofors var överbelastat med uppgifter. Eldröret drogs tillbaka med en liten vinsch i ett körläge under transport för att få större stabilitet. De första m/39 byggdes sedan om till samma transportkonstruktion som m/39B med eldröret fast på lavetten. M/39 och 39B blev kvar i tjänst ända till 1991. De hade då fått gummihjul ca 1960, ca 1980 togs körlägesvinschen togs och eldröret blev vid transport kvar i skjutläge genom vissa förstärkningar. Detta är ett typexempel på hur man successivt moderniserat äldre materiel. Vikt 5,7 ton Skottvidd 14,3 km
Photo: Artillerimuseet
15 cm haubits m/39 och m/39B, en svensk-österrikisk-tysk-svensk affär ligger bakom. Vid utbrottet av andra världskriget var det svenska artilleriet föråldrat. Särskilt tyngre haubitsar behövdes med lång räckvidd. Bofors fick beställningar i stor mängd för armén, flottan och flyget; verkstäderna räckte inte till. Redan under början av 1930-talet hade Bofors framme en förnämlig konstruktion som de tvingades sälja, licenser, ritningar och allt till Österrike eftersom det inte fanns pengar i vårt land för inköp. I Österrike fanns 28 stycken färdiga då Hitler tog över. De nya haubitserna platsade inte kalibermässigt och ammunitionsmässigt i Wehrmacht. De blev över. Bofors köpte då allt åter till Sverige, licenser, ritningar och det som fanns tillverkat inklusive en del ammunition, vilka blev 15 cm haubits m/39. På 1930-talet fanns det inga terrängbilar som orkade dra nästan 6 ton. Därför drogs eldröret på en vagn och lavetten för sig på an annan vagn. Att dra av och på eldröret tog en stund. De 28 haubitserna bildade två divisioner som således drogs delade. Samtidigt lades en stor svensk beställning på ytterligare 85 haubitsar som tillverkades för att dras efter de då tillgängliga terrängbilarna, blev m/39B. Sista leveransen blev dock inte klar förrän december 1946 beroende på Bofors var överbelastat med uppgifter. Eldröret drogs tillbaka med en liten vinsch i ett körläge under transport för att få större stabilitet. De första m/39 byggdes sedan om till samma transportkonstruktion som m/39B med eldröret fast på lavetten. M/39 och 39B blev kvar i tjänst ända till 1991. De hade då fått gummihjul ca 1960, ca 1980 togs körlägesvinschen togs och eldröret blev vid transport kvar i skjutläge genom vissa förstärkningar. Detta är ett typexempel på hur man successivt moderniserat äldre materiel. Vikt 5,7 ton Skottvidd 14,3 km
Photo: Artillerimuseet
15 cm haubits m/39 och m/39B, en svensk-österrikisk-tysk-svensk affär ligger bakom. Vid utbrottet av andra världskriget var det svenska artilleriet föråldrat. Särskilt tyngre haubitsar behövdes med lång räckvidd. Bofors fick beställningar i stor mängd för armén, flottan och flyget; verkstäderna räckte inte till. Redan under början av 1930-talet hade Bofors framme en förnämlig konstruktion som de tvingades sälja, licenser, ritningar och allt till Österrike eftersom det inte fanns pengar i vårt land för inköp. I Österrike fanns 28 stycken färdiga då Hitler tog över. De nya haubitserna platsade inte kalibermässigt och ammunitionsmässigt i Wehrmacht. De blev över. Bofors köpte då allt åter till Sverige, licenser, ritningar och det som fanns tillverkat inklusive en del ammunition, vilka blev 15 cm haubits m/39. På 1930-talet fanns det inga terrängbilar som orkade dra nästan 6 ton. Därför drogs eldröret på en vagn och lavetten för sig på an annan vagn. Att dra av och på eldröret tog en stund. De 28 haubitserna bildade två divisioner som således drogs delade. Samtidigt lades en stor svensk beställning på ytterligare 85 haubitsar som tillverkades för att dras efter de då tillgängliga terrängbilarna, blev m/39B. Sista leveransen blev dock inte klar förrän december 1946 beroende på Bofors var överbelastat med uppgifter. Eldröret drogs tillbaka med en liten vinsch i ett körläge under transport för att få större stabilitet. De första m/39 byggdes sedan om till samma transportkonstruktion som m/39B med eldröret fast på lavetten. M/39 och 39B blev kvar i tjänst ända till 1991. De hade då fått gummihjul ca 1960, ca 1980 togs körlägesvinschen togs och eldröret blev vid transport kvar i skjutläge genom vissa förstärkningar. Detta är ett typexempel på hur man successivt moderniserat äldre materiel. Vikt 5,7 ton Skottvidd 14,3 km
Photo: Artillerimuseet
Accept license and download photo