1
6
100
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Kanonen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . Det skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 var ett första försök som inte hängde med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp. På denna, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på museets kanon) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken baktill liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. Se särskild bild från en skjutning och bild med en på museet tillverkad kil, efter gammal ritning, helt av trä, ca 4 meter lång och tung. På fast underlag fästes en streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen och enbart en mindre rekylkil blev nödvändig. (Se bilder för 16 cm kanon m/1891.) Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag. (Hjulbälte finns i samlingarna för 16 cm haubits m/1885, se bild.) Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Se bild av kran- ingen finns bevarad. DATA Kaliber 117 mm, totalvikt 2 485 kg, max Vo 475 m/s, skottvidd 8,5 km, eldröret räfflat vänster 35 räfflor. 54 tillverkades inklusive två försökspjäser varav 12 av Krupp och resten, på licens, som delades mellan Bofors och Finspång.
Photo: Artillerimuseet
Accept license and download photo