1
4
100
Haubitsen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . De skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 hängde inte med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör helt av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp för en 12 cm kanon och en 16 cm haubits. På dessa, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på kanonen) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. (Se särskild bild från Karlsborgsskjutning.) På fast underlag fästes ett streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen. Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag, se bild på ett som tagits av hjulet. Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Haubitsen fanns kvar i organisationen tills 1927, varav tiden från 1918 var som reserv. Vikt 2 670 kg Skottvidd max 5,5 km Granat 32,2 kg Elevation Upp till ca 35 grader Hjuldiameter 143 cm.
Photo: Artillerimuseet
Haubitsen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . De skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 hängde inte med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör helt av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp för en 12 cm kanon och en 16 cm haubits. På dessa, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på kanonen) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. (Se särskild bild från Karlsborgsskjutning.) På fast underlag fästes ett streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen. Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag, se bild på ett som tagits av hjulet. Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Haubitsen fanns kvar i organisationen tills 1927, varav tiden från 1918 var som reserv. Vikt 2 670 kg Skottvidd max 5,5 km Granat 32,2 kg Elevation Upp till ca 35 grader Hjuldiameter 143 cm.
Photo: Artillerimuseet
Haubitsen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . De skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 hängde inte med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör helt av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp för en 12 cm kanon och en 16 cm haubits. På dessa, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på kanonen) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. (Se särskild bild från Karlsborgsskjutning.) På fast underlag fästes ett streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen. Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag, se bild på ett som tagits av hjulet. Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Haubitsen fanns kvar i organisationen tills 1927, varav tiden från 1918 var som reserv. Vikt 2 670 kg Skottvidd max 5,5 km Granat 32,2 kg Elevation Upp till ca 35 grader Hjuldiameter 143 cm.
Photo: Artillerimuseet
Haubitsen tillhör det nya positionsartilleriet vars första pjäs var 12 cm kanon m/1879 . De skulle utnyttjas för bestyckning av fästningar, tillfälliga försvarsställningar, för belägringar och även för förstärkning vid anfall. m/ 1879 hängde inte med i den snabba utvecklingen vid denna tid. Nytt kemiskt krut tillkom, liksom, även med koppling till nya krutet, eldrör helt av stål som tålde starkare laddning och som då kunde nå längre. En ny konstruktion köptes av Krupp för en 12 cm kanon och en 16 cm haubits. På dessa, benämnd m/1885, var hjulen av en förstärkt typ (senare ytterligare förstärkta till den typ som finns idag på kanonen) och eldröret helt av stål. För att underlätta svansning (sidinriktning) infördes en särskild på marken liggande svansplatta. Inledningsvis togs rekylen upp genom stora rekylkilar på vilka pjäsen rullade upp, bromsades upp och rullade tillbaka igen till skjutläget. (Se särskild bild från Karlsborgsskjutning.) På fast underlag fästes ett streckskiva som underlättade inriktning i sida samt senare, fästes i golvet en rekylbroms av kompressionstyp som radikalt minskade rekylen. Från 1916 gjordes försök, och infördes för vissa, dessutom hjulbälten vilka infördes för att minska hjultrycket som gjorde att man vågade gruppera i något sämre underlag, se bild på ett som tagits av hjulet. Föreställaren för att få kanonen 4-hjulig vid transport var av enkel ”sadeltyp” (även kallad framvagn). Eldröret lyftes ned i transportläge genom den till batteriet tillhörande kranen. Haubitsen fanns kvar i organisationen tills 1927, varav tiden från 1918 var som reserv. Vikt 2 670 kg Skottvidd max 5,5 km Granat 32,2 kg Elevation Upp till ca 35 grader Hjuldiameter 143 cm.
Photo: Artillerimuseet
Accept license and download photo