• Skansetöserna
"Skansetöserna" kommer från Göteborg och är var sin vecka hos oss. De sover på loftet i gästrummet, i järnsängar med skinande mässingsknoppar på.
Lärkträdet utanför fönstret kastar fina skuggor i taket, som är målat med granna röda och blå lister och blommor och fåglar. På byrån står två vita alabasterhästar — sibiriskt fångarbete — och en kalebass, och en del andra saker, som vi inte får röra. Moster Mari har haft det med sig hem från "främmande länder". Och där på väggen hänger pappas morfars trumkolvar av ebenholtz. "Han var den siste trumslagaren av släkten Axberg" berättar pappa. "Han var bara fjorton år då han fick gå med storm trumman i sin sjuke fars ställe, när Carl den fjortonde Johans soldater gick in i Halden för att erövra Norge, år artonhundrafjorton. Pilten hade så dåliga skor, men en soldat från Tanum gav honom ett par stövlar, som han tog av en stupad norrman. Plundring var strängeligen förbjudet, men när ryttmästaren inspekterade dan därpå så sa han bara: "Jag tror lillefar fått sig stövlar". Sen blev det inget mer med det.
Det är svalt och skönt på gästrummet, och inga flugor är där heller, så "skansetöserna" har det riktigt bra tycker dom.
Mamma tar av den stora mattan och lägger på nya sävmattor i finrummet när det är sommar. De prasslar lite och glänser som grovt siden. De dammar och skräpar inte, och så luktar de grönt och fint. Mamma tycker visst alltid mest om det som är grönt.
Hanna och mamma brukar väva varje höst när säven är lång. Det går så lätt och fort att bara trä det ena strået i det andra och inte ska de slås hårt i väven heller.
Ovanför finsoffan hänger hårtavlan i bred gullram. Det är dalkullor som flätat ett släktträd av hår. De har lärt sig det i Polen, sedan går de runt i Sverige och tar upp beställningar, och så sitter de hemma och knåpar om vintrarna. Själva trädet med stam och grenar är av mammas hår. Pappas hår och skägg, gult och rött, är vikt så det ser ut som blomknoppar. Huldas vita och Ebbas mörka och mormors hår, är alla de fina blommorna och bladen. Farfars hår och skägg som är grått, är också med. Men inte morfars. Morfar som var mjölnare på Kvarnberget i Hamburgsund, han levde inte då tavlan gjordes. Men där är en brun tofs av islandshästen Snorre, och en kritvit av Storma, som var en liten dvärghund. Så liten att hon fick plats i pappas stora underbara rockficka.
"Skansetösen" sitter i finsoffan. Under hårtavlan. Vi får komma in och hälsa. Allan bockar fint och Bettan och jag "stöper ljus" så djupt niger vi. Det är lite högtidligt med "Skansetöserna".
Det är inte fint om vi barn sneglar på kaffebordet med bullar och kakor på. Så det gör vi inte. Vi får heller aldrig kakor eller något sött, annat än till jul, och när främmande har med sig. Det är nu det där med pappa och hans tandintresse, som vi är lite rädda för, men det är klart vi gärna vill ha. Vi får förstås karamellstrut och tackar fint och springer ut, för vi får heller inte stå och glo på främmande. I vardagslag när jag ber bordsbönerna — det är visst alltid jag eller mamma - så brukar alla sitta vid bordet med knäppta händer och huvudet böjt både vid: "I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få" och efter maten: "För mat och dryck dig vare lov o Gud lär mig i tron att hålla dina bud". Men nu när "Skansetösen" är här, så måste vi stå bakom stolarna med händerna knäppta mot stolsryggen och ingen får sätta sig före "Skansetösen". För då skulle mamma få skämmas för oss. Vi måste också alla dagar "låta maten tysta munnen". Dock ingen regel utan undantag. Undantaget sitter som vanligt i pappas knä.

Jag är så glad, för pappa har köpt bestick av rostfritt stål, så nu behöver jag inte skura gamla knivar och gafflar, som vi har i vardagslag, med skursten längre. Det går inte att beskriva hur hemskt det är. Fast det är inte ett dugg bättre att dra slipsten när pappa slipar yxor och liar. Det gnisslar så otäckt så det gör ont i hela kroppen. Och så tar det nästan aldrig slut. Tungt är det med.
När jag dukar av bordet tappar jag ett helt dussin tallrikar, "Rörstrand: Svenska slott." Inte alla går sönder. Pappa tuggar på mustaschen och skyndar sig ut. Tur tant Hulda är här, annars vete fåglarna hur det gått för mej. Åtminstone skulle pappa sagt: "Lat dräng, tar sej förr i spräng, än han går två gånger", och det är förargligt nog, när man är liten och vill vara duktig.
De här tanterna är så "högkyrkliga" så de har långa ärmar på klänningarna mitt i sommaren, och högt i halsen, och blytyngder i kjolfållen, "så ingen kan få se deras högkyrkliga ben när det blåser", säger Georg. Det är nog väldigt höga kyrkor i Göteborg där de bor, tänker jag, eftersom tanterna kallas "högkyrkliga".


 
 


---
Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 66 - 28.
    Photo: Bohusläns museum (Upphovsrätt)
  • Skansetöserna
"Skansetöserna" kommer från Göteborg och är var sin vecka hos oss. De sover på loftet i gästrummet, i järnsängar med skinande mässingsknoppar på.
Lärkträdet utanför fönstret kastar fina skuggor i taket, som är målat med granna röda och blå lister och blommor och fåglar. På byrån står två vita alabasterhästar — sibiriskt fångarbete — och en kalebass, och en del andra saker, som vi inte får röra. Moster Mari har haft det med sig hem från "främmande länder". Och där på väggen hänger pappas morfars trumkolvar av ebenholtz. "Han var den siste trumslagaren av släkten Axberg" berättar pappa. "Han var bara fjorton år då han fick gå med storm trumman i sin sjuke fars ställe, när Carl den fjortonde Johans soldater gick in i Halden för att erövra Norge, år artonhundrafjorton. Pilten hade så dåliga skor, men en soldat från Tanum gav honom ett par stövlar, som han tog av en stupad norrman. Plundring var strängeligen förbjudet, men när ryttmästaren inspekterade dan därpå så sa han bara: "Jag tror lillefar fått sig stövlar". Sen blev det inget mer med det.
Det är svalt och skönt på gästrummet, och inga flugor är där heller, så "skansetöserna" har det riktigt bra tycker dom.
Mamma tar av den stora mattan och lägger på nya sävmattor i finrummet när det är sommar. De prasslar lite och glänser som grovt siden. De dammar och skräpar inte, och så luktar de grönt och fint. Mamma tycker visst alltid mest om det som är grönt.
Hanna och mamma brukar väva varje höst när säven är lång. Det går så lätt och fort att bara trä det ena strået i det andra och inte ska de slås hårt i väven heller.
Ovanför finsoffan hänger hårtavlan i bred gullram. Det är dalkullor som flätat ett släktträd av hår. De har lärt sig det i Polen, sedan går de runt i Sverige och tar upp beställningar, och så sitter de hemma och knåpar om vintrarna. Själva trädet med stam och grenar är av mammas hår. Pappas hår och skägg, gult och rött, är vikt så det ser ut som blomknoppar. Huldas vita och Ebbas mörka och mormors hår, är alla de fina blommorna och bladen. Farfars hår och skägg som är grått, är också med. Men inte morfars. Morfar som var mjölnare på Kvarnberget i Hamburgsund, han levde inte då tavlan gjordes. Men där är en brun tofs av islandshästen Snorre, och en kritvit av Storma, som var en liten dvärghund. Så liten att hon fick plats i pappas stora underbara rockficka.
"Skansetösen" sitter i finsoffan. Under hårtavlan. Vi får komma in och hälsa. Allan bockar fint och Bettan och jag "stöper ljus" så djupt niger vi. Det är lite högtidligt med "Skansetöserna".
Det är inte fint om vi barn sneglar på kaffebordet med bullar och kakor på. Så det gör vi inte. Vi får heller aldrig kakor eller något sött, annat än till jul, och när främmande har med sig. Det är nu det där med pappa och hans tandintresse, som vi är lite rädda för, men det är klart vi gärna vill ha. Vi får förstås karamellstrut och tackar fint och springer ut, för vi får heller inte stå och glo på främmande. I vardagslag när jag ber bordsbönerna — det är visst alltid jag eller mamma - så brukar alla sitta vid bordet med knäppta händer och huvudet böjt både vid: "I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få" och efter maten: "För mat och dryck dig vare lov o Gud lär mig i tron att hålla dina bud". Men nu när "Skansetösen" är här, så måste vi stå bakom stolarna med händerna knäppta mot stolsryggen och ingen får sätta sig före "Skansetösen". För då skulle mamma få skämmas för oss. Vi måste också alla dagar "låta maten tysta munnen". Dock ingen regel utan undantag. Undantaget sitter som vanligt i pappas knä.

Jag är så glad, för pappa har köpt bestick av rostfritt stål, så nu behöver jag inte skura gamla knivar och gafflar, som vi har i vardagslag, med skursten längre. Det går inte att beskriva hur hemskt det är. Fast det är inte ett dugg bättre att dra slipsten när pappa slipar yxor och liar. Det gnisslar så otäckt så det gör ont i hela kroppen. Och så tar det nästan aldrig slut. Tungt är det med.
När jag dukar av bordet tappar jag ett helt dussin tallrikar, "Rörstrand: Svenska slott." Inte alla går sönder. Pappa tuggar på mustaschen och skyndar sig ut. Tur tant Hulda är här, annars vete fåglarna hur det gått för mej. Åtminstone skulle pappa sagt: "Lat dräng, tar sej förr i spräng, än han går två gånger", och det är förargligt nog, när man är liten och vill vara duktig.
De här tanterna är så "högkyrkliga" så de har långa ärmar på klänningarna mitt i sommaren, och högt i halsen, och blytyngder i kjolfållen, "så ingen kan få se deras högkyrkliga ben när det blåser", säger Georg. Det är nog väldigt höga kyrkor i Göteborg där de bor, tänker jag, eftersom tanterna kallas "högkyrkliga".


 
 


---
Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 66 - 28.
    Photo: Bohusläns museum (Upphovsrätt)

"Skansetösen" i finsoffan [Oljemålning]

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Select the images you want to order

Share to