• Högsommar, åh vilken sommar
Det kommer en liten rolig man i solskenet, en morgon på vår gård. Han har smal svart tvinnad mustasch och pratar så konstigt med skorrande r. Han bär en mystisk svart låda, och han frågar Allan — som motar iväg korna — "Ska ja porträttera dej på koryggen?"
Allan är nyfiken, men inte alls angelägen om att bli porträtterad på koryggen. Men "tösongane" befinns vara lämpliga att tas kort på, och Hulda som är hemma får hjälpa till att kamma och klä oss. På med de nya hemvävda blå klänningarna, och så de vita stora spetskragarna som fästes med fjärilsbroscherna som vi fick i julklapp. Håret utslaget med breda blå sidenbandsrosetter uppe på skulten, och sen ska Bettan stå och hålla sin docka, och jag sitta på en stol och hålla en randig kattunge, och syrenhäcken blir bra som bakgrund.
"Är du separator här?" säger den lille mannen till mej, när jag skriker för att Hulda i brådskan sticker mej med nålen när hon fäster broschen. "Håll igen mun" hojtar Hulda till mej, men jag hör inte det, för jag har fullt sjå med att hålla kvar kattuslingen, som inte vill vara med på kortet. Så jag gapar och strävar med katten, men Bettan hon har inget annat att göra så hon tar och kniper ordentligt ihop munnen.
Den lille mannen gömmer sig under ett svart skynke som han hängt över lådan, efter det att han gillrat upp den på tre smala ben. "Vill damerna sitta alldeles stilla nu" säger han, och det gör "damerna". Den ena med hårt ihopsnörpt mun, den andra dumt gapande.
När Georg så småningom får se kortet på oss, säger han: "Dä va änna himsket va de ä lik sej!"

Huldas lilla Bibbi blir också fotograferad. Hon ligger i den gamla flätade korgvagnen med stora röda järnhjul, som vi hade när vi var små. Den är så stor att vi får allt plats i den nu med om vi vill. Den brukar stå under en stor gammal apel i trädgården, när Bibbi sover, men det minsta lilla hon piper så är vi där och "ronsar" - gungar henne. Vi tycker hon är den finaste docka som finns, och vi "mostrar" oss väldigt mycket med henne.
Det är så varmt, och ibland åskar det. Då måste vi rusa iväg hem till Hulda, för hon är rädd när det smäller i bergknallarna men det är inte vi, så vi passar henne då.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 61 - 63.
    Photo: Bohusläns museum (Upphovsrätt)
  • Högsommar, åh vilken sommar
Det kommer en liten rolig man i solskenet, en morgon på vår gård. Han har smal svart tvinnad mustasch och pratar så konstigt med skorrande r. Han bär en mystisk svart låda, och han frågar Allan — som motar iväg korna — "Ska ja porträttera dej på koryggen?"
Allan är nyfiken, men inte alls angelägen om att bli porträtterad på koryggen. Men "tösongane" befinns vara lämpliga att tas kort på, och Hulda som är hemma får hjälpa till att kamma och klä oss. På med de nya hemvävda blå klänningarna, och så de vita stora spetskragarna som fästes med fjärilsbroscherna som vi fick i julklapp. Håret utslaget med breda blå sidenbandsrosetter uppe på skulten, och sen ska Bettan stå och hålla sin docka, och jag sitta på en stol och hålla en randig kattunge, och syrenhäcken blir bra som bakgrund.
"Är du separator här?" säger den lille mannen till mej, när jag skriker för att Hulda i brådskan sticker mej med nålen när hon fäster broschen. "Håll igen mun" hojtar Hulda till mej, men jag hör inte det, för jag har fullt sjå med att hålla kvar kattuslingen, som inte vill vara med på kortet. Så jag gapar och strävar med katten, men Bettan hon har inget annat att göra så hon tar och kniper ordentligt ihop munnen.
Den lille mannen gömmer sig under ett svart skynke som han hängt över lådan, efter det att han gillrat upp den på tre smala ben. "Vill damerna sitta alldeles stilla nu" säger han, och det gör "damerna". Den ena med hårt ihopsnörpt mun, den andra dumt gapande.
När Georg så småningom får se kortet på oss, säger han: "Dä va änna himsket va de ä lik sej!"

Huldas lilla Bibbi blir också fotograferad. Hon ligger i den gamla flätade korgvagnen med stora röda järnhjul, som vi hade när vi var små. Den är så stor att vi får allt plats i den nu med om vi vill. Den brukar stå under en stor gammal apel i trädgården, när Bibbi sover, men det minsta lilla hon piper så är vi där och "ronsar" - gungar henne. Vi tycker hon är den finaste docka som finns, och vi "mostrar" oss väldigt mycket med henne.
Det är så varmt, och ibland åskar det. Då måste vi rusa iväg hem till Hulda, för hon är rädd när det smäller i bergknallarna men det är inte vi, så vi passar henne då.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 61 - 63.
    Photo: Bohusläns museum (Upphovsrätt)

Vi "ronsar" Bibbi [Oljemålning]

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Select the images you want to order

Share to