Salongskonst och friluftsmåleri

Konsten som ställdes ut på de årliga salongerna i Paris under senare delen av 1800-talet har kallats salongsmåleri av eftervärlden Bilderna är utförda med stor teknisk skicklighet och har ett berättande innehåll. Motiven kan vara hämtade från historien, Orienten eller Bibeln, men också från borgerliga miljöer. Konstverken köptes av det välbärgade borgerskapet och beundrades i deras salonger.

Med tiden betraktades salongsmåleriet som stelt och smaklöst. I sin kritik av Parissalongen 1867 efterlyste den franske konstkritikern Jules-Antoine Castagnary ett mer realistiskt måleri: Skönheten finns framför ögonen, inte i hjärnan; i det närvarande, inte i det förflutna, i sanningen, inte i drömmarna; i livet, inte i döden. Nu sökte sig konstnärerna ut från ateljéerna och började måla i det fria, direkt framför motivet. De blev friluftsmålare.

Friluftsmålarna föredrog det vardagliga land-skapet. Den franske författaren Émile Zola beskrev konstverket som ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament. I den lilla byn Grez-sur-Loing på den franska landsbygden hittade konstnärerna denna anspråkslösa verklighet. Där vistades en stor grupp nordiska konstnärer, både män och kvinnor. I målningarna från Grez experimenterar nordborna med ljus, färg och ibland en skissartad penselföring som närmar sig impressionismen.

Collapse text