Spelar det någon roll vem som samlar?

Icke-judiska samlare

I slutet av 1800-talet samlade Nordiska museets grundare Arthur Hazelius in föremål för att åskådliggöra den ”judiska kulten”. Han var förmodligen inspirerad av de judiska samlingar som nyligen ställts ut på kontinenten. Det mesta av samlingen köptes in hos antikhandlaren Adolf Weil i München. Det är också i Tyskland de flesta föremål har sitt ursprung.

Varför museets samling hämtades utanför Sverige vet vi inte. Kanske sågs den judiska gruppen i Sverige som nära förknippad med Tyskland? Kanske var det den europeiska judiska kulturen som intresserade, snarare än den svenska? Några av föremålen återspeglar judiska traditioner som aldrig förekommit i Sverige, medan svensk-judiska seder helt saknar föremålsrepresentation. Det finns heller inget i samlingen som är förknippat med den stora judiska invandring som kom till Sverige vid denna tid.

På katalogkorten finns utförliga beskrivningar av judiska seder och bruk. Avsaknaden av judiska källor är dock påtaglig. Många föremål saknar dessutom spår av att faktiskt ha brukats. Mer än en reell spegling av judiskt liv, verkar föremålen fungera som rekvisita i en etnografisk samling.

De få namn som nämns i föremålens proveniens visar att det inte är vilka som helst som bidragit till samlingen. De har titlar och namn som tyder på en relativt högt uppsatt position i samhället. En del av dem härstammar från judiska familjer, men har konverterat och behöver då inte längre sina föremål.

Nordiska museet har visat ett begränsat antal föremål ur samlingen, senast 1907. 1932 överlämnades samlingen till Judiska församlingen. Motivet var att den skulle bli tillgänglig för judiska ungdomar.

Judiska samlare

Judiska museet grundades på 1980-talet och var samtida med andra judiska museer i Europa. Det fanns en ambition att synliggöra det judiska kulturarvet och införliva det i den nationella berättelsen.

Nu fick också Förintelsen större plats i det offentliga samtalet. Många kände ett ansvar att rädda den spillra av judiskt kulturarv som fanns kvar i Europa. Marknaden dammsögs på judiska föremål. Även föremål utan tydlig koppling till Sverige förvärvades, som sedan skänktes till museet. Man verkar ha sett det judiska kulturarvet som främst globalt, inte lokalt.

Precis som på 1880-talet köptes föremålen in på auktion och tillgången styrde samlandet. Judiska föremål dök plötsligt upp i mycket större omfattning än tidigare och den obefintliga proveniensen skapade en marknad för allehanda förfalskningar.

Detta försvårar kunskapen om hur judiska föremål ska förstås och tolkas. En del saker har betraktas som judiska trots att de inte hade några synliga spår av judiskt bruk. Andra föremål kunde betraktas som betydelselösa för att de saknade materiellt värde.

Efter Förintelsen präglas också den judiska identiteten starkt av den nya staten Israel, vilket återspeglas i Judiska museets samling.

Geniza - en judisk skattgömma

*Även förstörda delar [av pergament] ska begravas.*

babyloniska Talmud, Shabbat 115a

Enligt Talmud ska alla heliga texter bevaras på en plats där de inte kan förstöras. Ursprungligen är detta knutet till förbudet att förstöra Guds namn. Även judiska texter som inte nämner Guds namn omfattas av detta bud. Ibland finns ett särskilt rum i synagogan som används som geniza. Uttjänta bönböcker och texter skrivna på hebreiska hamnar i genizan. Genizans innehåll begravs precis som människor på en begravningsplats.

Många judar använder inte längre sina religiösa attribut och Judiska museet har därför kommit att bli en förvaltare av dessa föremål, en slags minnesplats för en livsstil som inte längre är i bruk. Museet blir geniza för en kollektiv judisk identitet och historia som den enskilde individen inte längre bär själv.

Från församling till museum

I Sverige har någon särskild, lokal stil för judiska rituella föremål, aldrig uppstått. De av museets föremål som vi vet har använts i Sverige utgör en brokig samling från olika håll. De flesta är importerade. Flera föremål för hemmabruk är egentillverkade medan många av de äldre föremålen som använts i synagogorna beställdes från av icke-judiska konstnärer. Samtida bruksföremål är ofta massproducerade.

Under 1990-talet försvann flera församlingar runt om i landet på grund av sviktande medlemssiffror. De rituella ting som använts i församlingen skänktes då till andra församlingar, eller till Judiska museet.