Myten om malmen

Kiruna, Luossavaara Okänd / Armémuseum Public domain mark (CC pdm)

Den 9 april 2021 var det 71 år sedan det tyska angreppet mot Skandinavien ägde rum. Följderna är välkända. Sverige blev inringat och tvingades till en föga moralisk anpassningspolitik medan det nazistiska segertåget kunde fortsätta mot Västeuropa. Enligt en mycket spridd svensk uppfattning var anledningen till Hitlers angrepp mot Norge att Tyskland ville säkerställa den svenska malmtillförseln från Narvik.

Uppfattningen om den svenska malmens betydelse dyker upp i många sammanhang, för att inte säga i de flesta böcker som behandlar andra världskriget. Den finländske historikern Henrik Meinander skriver i sin ”Finland 1944 – krig, samhälle, känslolandskap” (Atlantis 2009) att ”ingenting fick hindra den för Tyskland så viktiga importen av svensk järnmalm. Hela den tyska ockupationen av Danmark och Norge hade motiverats av samma övergripande motivering”. Men var det verkligen så?

I en annan relativt nyutkommen bok, nämligen ”Erich Raeder – Admiral of the Third Reich” av historikern Keith Bird (Naval Institute Press, Annapolis Md 2006) ges en helt annan om än inte helt ny förklaring. Målet för Hitlers aggression skulle i stället ha varit att skaffa den tyska marinen baser varifrån man kunde nå ut till Atlanten. Tysklands nederlag under första världskriget berodde bland annat på att Royal Navy lyckades hålla den tyska marinen inspärrad i södra Nordsjön. Samtidigt kunde man hindra den tyska handelssjöfarten och svälta ut Tyskland.

Sjöofficerarna i tyska Krigsmarinen hade lärt sig av denna läxa och redan den 2 oktober 1939 föreslog den tyske marinchefen Raeder upprättandet av två tyska basområden i Norge. I december fick Raeder oväntat stöd från ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, Vidkun Quisling. Vid ett möte med Hitler i Berlin i december 1939 hävdade denne att den norska regeringen hade en hemlig överenskommelse med Storbritannien om att inte göra motstånd vid ett brittiskt angrepp. Hitler hade tidigare inte hyst några planer på ett angrepp mot Skandinavien, inriktningen hade i stället varit att bibehålla det fredstida handelsutbytet, men efter mötet med Quisling beordrade Hitler utarbetandet av en studie över hur ett anfall mot Norge borde utföras.

Det var alltså Krigsmarinens önskemål i förening med Quislings agerande som var avgörande. Den svenska malmexporten nämndes över huvudtaget inte i anvisningarna eller förutsättningarna för planläggningen, varken då eller senare. Bird är inte heller den förste historiker som tar upp Krigsmarinens agerande, det gjorde redan den tyske historikern Walter Hubatsch i boken ”Die Deutsche Besetzung von Dänemark und Norwegen” från 1952. Många andra har följt i Hubatsch spår, eller snarare kölvatten. En bidragande orsak blev också den s k Altmark-affären, där engelska örlogsfartyg uppbringade en tysk ångare, med engelska krigsfångar ombord. Det skedde på norskt vatten och tycktes bevisa vad Quisling påstått.

Norska gränsen 1942 Armémuseums arkiv

För att återgå till de tyska angreppsplanerna så tillsattes i februari 1940 en särskild planeringsstab för att utarbeta anfallsplanen som samtidigt fick kodnamnet Weserübung. I planen slogs det bland annat fast att det var nödvändigt för Tyskland att disponera flygfält på Jylland för att få luftherravälde i södra Norge och angränsande vatten. Detta var i sin tur en förutsättning för att angreppet skulle lyckas. Det står alltså klart att det var erövring av lämpliga basområden i Norge som var huvudsyftet med hela operationen, men ingenting sägs alltså om malmtransporterna. I slutet av februari fick generalen von Falkenhorst så uppdraget att utveckla planen. Han bestämde sig för att inte lita på diplomatiska påtryckningar mot Danmark, vilket tidigare hade föreslagits, utan att i stället företa ett regelrätt anfall mot landet för att få kontroll över Jylland. Den svenska järnmalmen skymtar fortfarande inte i som skäl till angreppet. Förberedelserna fortsatte och den 9 april 1940 anfölls såväl Norge som Danmark. Danmark tvingades att kapitulera efter fyra timmar, i Norge tog det två månader innan tyskarna behärskade hela landet. Allierade landstigningar gjordes vid Namsos, Åndalsnes och Narvik, men på de två första platserna jagades engelsmännen snabbt tillbaka till havet. Striderna kring Narvik kom däremot att pågå till den 8 juni och de norska och allierade styrkorna återtog Narvik den 28 maj. De tyska trupperna blev hårt trängda mot den svenska gränsen och den svenska regeringen utsattes för hårda påtryckningar att släppa igenom förstärkningar. Detta avvisades men regeringen tillät genomfärd av obeväpnade tyska sjukvårdare. Man tog också emot engelska örlogssjömän som varit tyskarnas krigsfångar. Trots de hårda striderna i Nordnorge hade den tyska erövringen av landet i praktiken dock avgjorts redan några dagar efter den 9 april.

Svenska soldater beser vad det rörde sig om. Dagbrotten i Kirunavaara 1943 Armémuseums arkiv

Hur var det då med järnmalmen och dess betydelse för den tyska krigsansträngningen? Det är föga känt att svenska regeringsföreträdare slöt ett avtal med Storbritannien i London i december 1939. Avtalet innehöll att Sverige kunde fortsätta sin normala fredstida export till Tyskland – även av järnmalm – baserat på 1938 års siffror. Detta innebar export av 10 miljoner ton malm årligen, men i själva verket kom den svenska exporten aldrig att bli större än 7,5 miljoner ton. Denna volym uppnåddes 1943 och de övriga åren var exporten mindre. Det förelåg alltså internationellt erkänt avtal om denna idag så heta fråga, som tydligen inte uppfattades som särskilt kontroversiell av de inblandade parterna när den var aktuell.

Narvik hade stått för 50 % av den totala svenska malmexporten innan kriget, men på grund av krigsskadorna på hamnen där så reducerades denna andel till 10-20 % efter juni 1940. Narviks roll som viktig hamn blev alltså avsevärt mindre efter den tyska ockupationen. Luleås andel ökade från drygt 20 % till cirka 45 % och resten av exporten skedde från andra hamnar, bland annat Oxelösund. När de allierades framgångar på slagfälten efter hand ökade, skärptes också kraven på att Sverige skulle reducera sin export till Tyskland. Dessa påtryckningar fick genomslag i avtalet för 1944, som slöts 1943. Exporten reducerades då till 7,5 miljoner ton malm, d v s till den volym den i praktiken redan hade. I realiteten kom dock bara 4,5 miljoner ton att levereras 1944.

Hur betydelsefull var då den svenska malmen för den tyska krigföringen? Efter det tyska segertåget i Västeuropa disponerade Stortyskland huvuddelen av all järnmalm i Europa. Sverige beräknas ha levererat mellan 15 och 20 % av vad den tyska industrin slukade under kriget. Viktigt var dock att den svenska järnmalmen var av högre kvallitet än de andra fyndigheternas, vilket gjorde att den svenska malmen var ekonomiskt fördelaktigare. Tyskland lyckades dock bygga upp stora förråd av järnmalm, nickel och andra viktiga metaller. I oktober 1944 bedömde den tyske rustningsministern Speer att man hade tillräckligt av den varan för att kunna fortsätta kriget till 1 januari 1946. Den svenska exporten var alltså viktig, men knappast avgörande för Tyskland. Frågan är om den inte var viktigare för Sverige?

Självfallet var järnmalmsexporten ett moraliskt dilemma och en hjälp till Hitlerstyskland, men alternativen var inte många. Sverige var bundet av krigshandelsavtalet från 1939 och några andra möjligheter för att klara handeln, folkförsörjningen och upprustningen fanns knappast. Järnmalmsexporten gjorde det möjligt att Sverige kunde köpa 20 flygplan, 170 artilleripjäser, 340 pansarvärnskanoner, 400 luftvärnskanoner av olika typer samt gevär, pistoler och kulsprutepistoler från Tyskland, vilket verksamt bidrog till den svenska upprustningen. Viktigare var kanske importen av kol och koks som Sverige var helt beroende av, särskilt under de första beredskapsåren då vintrarna var ovanligt kalla. Konstgödsel var också en viktig importprodukt för det svenska lantbruket som i sin tur naturligtvis var helt avgörande för folkförsörjningen. Hade Sverige inte haft järnmalmen att exportera hade landet knappast kunnat importera dessa varor och Tyskland var på grund av Sveriges inringade läge den viktigaste handelspartnern.

Svensk och tysk gränsbevakning i Dalsland 1942 Armémuseums arkiv

Det är inte bara eftervärlden som överdrivit den svenska järnmalmens betydelse. Det gjorde även Winston Churchill när han i egenskap av marinminister på senhösten 1939 beordrade planläggning av ”Operation Chaterine”. Det officiella syftet med planen var att via Narvik och Boden få fram hjälp till Finland som då blivit angripet av Sovjetunionen, men det fanns också ett annat syfte. Churchill ville ta kontrollen över de svenska malmfälten för att hindra exporten till Tyskland. Att Storbritannien därmed skulle kränka både den norska och den svenska neutraliteten betydde tydligen mindre i sammanhanget. Den svenska regeringen avvisade också propåerna om genomfart för transporter via Malmbanan. Man kan i efterhand fråga sig hur seriös den brittiska planeringen egentligen var. Inga brittiska förband hade någon träning i vinterkrigföring, skidor för soldater var ett okänt begrepp, man visste ingenting om snödjup och terrängförhållanden och man hade inte klart för sig att det inte existerade någon vägförbindelse från Narvik till Kiruna. Churchill släppte dock inte föreställningen om malmens betydelse och den 8 april genomförde Royal Navy en mineringsoperation på norskt vatten för att tvinga ut malmbåtarna på Atlanten där de lättare kunde angripas. Då var de tyska trupptransportfartygen redan på väg mot de norska hamnarna, men aktionen var en gudagåva till nazisterna som fick något att skylla på.

Det finns även andra aspekter på malmexporten som oftast glömts bort eller snarare ignorerats, nämligen de svenska sjömän som omkom till havs på grund av torpederingar, bombningar eller minsprängningar. Det är väl inte helt okänt att omkring 2 000 svenska sjömän miste livet under kriget, flertalet ombord på fartyg i allierad tjänst eller på väg till de allierades hamnar. De som kom hem från de färderna hade skäl att vara stolta, men minst 203 svenska sjömän miste livet ombord på svenska fartyg på malmtraderna. Dessutom fick samtidigt ett femtiotal sjömän svåra skador. Att gå från Luleå eller Oxelösund med järnmalm och med kol eller koks i returlast var det vanliga och mer än 60 svenska fartyg gick till botten på dessa ruter. Ytterligare fartyg skadades svårt. De som överlevde malmtrafiken och som av omständigheterna indirekt tvingats att arbeta för Tredje Riket teg, ville glömma och glömdes bort. Att deras uppoffringar gjorde det möjligt för Sverige att överleva har det talats tyst om. Exporten till det nazistiska Tyskland var föga heroisk men tedde sig som nödvändig i samtidens ögon. Kanske hade debatten varit annorlunda och mer verklighetsbetonad om man i efterhand inte hävdat att Sverige varit obrottsligt neutralt under kriget?

Forskare har alltså sedan 1950-talet beskrivit det egentliga skälet till det tyska angreppet mot Norge och i förbifarten också mot Danmark, d v s den tyska flottans behov av baser för sjökrigföringen. Detta till trots tycks myten om den svenska järnmalmens stora betydelse vara svår att komma till rätta med. Rör det sig kanske om den inte helt ovanliga svenska egenheten att övervärdera det egna landets betydelse i den internationella politiken?

Thomas Roth
1:e intendent vid Armémuseum
Ledamot av Krigsvetenskapsakademien

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Share to