Amphion

Torsdagen den 2 juli embarkerade Gustav III tillsammans med sex utvalda hovmän. Enligt Fredrik Axel von Fersen hade man "(…) mycken möda att förmå konungen att taga med sig ombord en officer af amiralitetet, för att leda manövern med denna nya chebeque, som ej hade någon annan befälhafvare, än en gammal copvardiekapten, hvars skicklighet och uppförande voro föga kända."

Berömmet för Amphions inredning och utsmyckning motsvarades inte av några lovord om fartygets seglingsegenskaper. Resan till Stockholm skulle komma att bli ett äventyr och det stod snart klart att Amphion inte var lämpad för färder på öppet hav. Hon var ju av konstruktören i första hand tänkt att seglas på Mälaren.

Motigheterna började redan vid starten: man kom inte ut ur hamnen utan fick ankra upp och invänta fredagsmorgonen. När man då lättade kom en vindil som knäckte storseglets gaffel. Kungen lät sig inte avskräckas utan efter nödtorftiga reparationer gick man till sjöss.

När Amphion närmade sig Stockholms skärgård höll resan på att sluta illa. På kvällen den 4 juli, när man befann sig nära Landsort, fick en plötslig vindby fartyget att kränga över och förvirring utbröt både bland passagerana och den ovana besättningen. En kastby från motsatt håll tycks ha hjälpt fartyget att resa sig och så småningom kom man in på lugnare vatten. Kungen, som nu hade hunnit tröttna på sjölivet, gick i land redan vid Dalarö och tog sig sedan landvägen till Drottningholm.

I mitten av september skulle Gustav III flytta över till Gripsholm och han önskade göra den sju mil långa färden ombord på Amphion. Det blev verkligen en resa med förhinder: dåligt väder fördröjde seglatsen och först efter fyra dagar var det kungliga följet framme. Hedvig Elisabeth Charlotta bidrar som vanligt med en kommentar: "Jag hoppas, att kungen för framtiden undviker detta verkligen farliga och obehagliga sätt att färdas, ty det kan lätt en vacker dag hända någon olycka, så osäkert som hans fartyg Amfion är i synnerhet vid vissa vindar."

En period då Amphion ofta skymtar i memoarlitteraturen är under kriget mot Ryssland 1788–1790. Fartyget fyllde då under långa perioder den viktiga funktionen som kungligt residens och kansli. Det var kungens avsikt att i juni 1788 resa över till Finland på sitt kära lustfartyg. Men som så många gånger tidigare satte fartygets bristande sjövärdighet hinder i vägen och det blev till slut jakten Amadis som fick föra majestätet över Ålands hav.

Amphion tog sig emellertid så småningom över och den 2 juli anlände hon till Helsingfors. Ombord befann sig då konungen med svit och besättning som tillsammans utgjorde 150 man. Hur det dagliga livet gestaltade sig ombord har drastiskt tecknats av en av dem som var med, Jan af Sillén. I hans En månad på Amphion berättas om de obekväma förhållandena på det egentligen för lustfärder avsedda fartyget:

"(…) under tiden drickes kaffe i kavaljerssalen, som under dessa timmar måste ensam hysa hela staben, särdeles under regniga dagar, då däcket ej kan tjäna till utrymme. Och månne detta är allt? Nej! Var och en medhar sin dräng, varjämte finnas ombord 30 soldater, förutom sjöfolk och underofficerare. Många kvadratfot kunna alltså icke komma på varje person. Kort sagt, vi bo,så trångt möjligt är."

En annan dagboksförfattare, J.A. Ehrenström, kan berätta många detaljer om Amphions öden under denna kritiska period. Ständigt förekommer fartyget i hans anteckningar om audienser och andra dagliga händelser.

Också i många av krigets mest dramatiska ögonblick var det Amphion som bildade bakgrund till viktiga skeenden. I augusti 1788, när de sammansvurna officerarna i Anjalaförbundet öppet visade sitt missnöje med kriget, drog sig kungen tillbaka på sitt skepp och lät dra in landgången. I den eleganta kajutan på Amphion meddelade han natten till den 3 juli 1790, inför det andra slaget vid Svensksund, sitt beslut om att ta strid mot ryssarna. Och när segern den 22 juli på drottningens namnsdag firades med Te Deum, salut och utdelande av ordnar fick Amphion fylla en viktig funktion: efter ceremonierna dukades en festmåltid för femtio personer upp på däck, där Gustav satt under en tronhimmel draperad av flaggor.

Amphion saknade grövre bestyckning, men var ändå närvarande vid båda slagen vid Svensksund. Då var emellertid inte kungen ombord – det ansågs alltför riskabelt eftersom fartyget med sin uppseendeväckande eleganta utstyrsel kunde väntas bli föremål för de fientliga kanonernas speciella intresse.

Alldeles helskinnad hade Amphion emellertid inte klarat sig från kriget. Det förstår vi av Hovjaktvarvets räkenskaper, som för år 1791 tar upp betydande reparationsposter. Bland annat hade galjonsbilden, som framställde Amphion själv, förlorat sina armar och sin lyra. Dessa fick skulpteras på nytt av bildskäraren Lars Lindgren. Och när fartyget vid andra Svensksundsslaget utrymdes och kungasvitens förgyllda speglar bland mycket annat plockades bort, tycks man i brådskan ha farit oförsiktigt fram. Spegelmakaren Nicolas Meunier i Stockholm fick i samband med reparationer leverera både facettslipade och plana glas samt nyförgylla spegelramar.

Som tur var kunde akterspegeln och galjonsfiguren räddas och vid Sjöhistoriska museets invigning 1938 fick resterna av det kungliga fartyget bli blickfång i den nya byggnaden.

Akterspegeln i fransk rokokostil – fartygets mest utsmyckade del – hade redan hunnit visas på allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. I den så kallade Flottans paviljong fick den bli "fonddekoration".

När arkitekten Ragnar Östberg några decennier senare ritade sitt förslag till ett sjöhistoriskt museum på Djurgården i Stockholm placerade han in Amphions akterspegel i museets mest centrala och iögonenfallande del. Så fort man stigit in genom entréportarna blickade man in i vad som då kallades Trofésalen, där Amphion tronade.

"I rikaste förgyllda skulptering mot en väderbiten och vågsköljd botten strålar tjusarkungens fartyg, lockande oss till sig. (...) Glansen av detta i hela världen enastående museiföremål är så stark, att den kommer de i svenska sjötåg erövrade troféflaggor och vimplar, som hänga ner från salens tak, att förblekna." (Tidskriften Ute och hemma, 1937).

Fortfarande utgör akterspegeln fond på samma plats i salen, som idag kallas Minneshallen. I huvudfältet ovanför fönstren finns ett förgyllt huvud omgivet av solstrålar. Antingen föreställer detta Amphion – son till guden Zeus i den grekiska mytologin – eller solguden Helios. Känt är att Gustav III beundrade och hämtade inspiration från den franske "solkungen" Ludvig XIV, som kan ha influerat symboliken i fartygets utsmyckning.

Ovanför detta parti finns centralt Gustav III:s namnchiffer i en krönt sköld. På vardera sida om denna ses, tillsammans med blomgirlander och volut, en sköld med lilla riksvapnet, d v s tre kungliga kronor.

Enligt uppgifter i en anonym handskrift på Kungliga Biblioteket snidades både akterspegel och galjonsbild av ornamentsbildhuggaren Pehr Ljung (1743–1819). Han hade en egen verkstad och blev lärare vid Konstakademien 1778, samma år som Amphion byggdes. Sina viktigaste arbeten utförde Ljung på Stockholms slott och i Strängnäs domkyrka, där han förfärdigade predikstolen.

Liksom de allra flesta fartyg har Amphion genomgått en rad renoveringar, lagningar, färgskrapningar och påmålningar under den period då hon brukades aktivt. Åren 1936-37 utförde konservator Alfred Nilsson en noggrann undersökning och kunde konstatera att originalfärgen troligen varit en ljusblå blandning av preussiskt blått och blyvitt.

Akterspegeln var då målad i en klar ultramarin nyans i linoljefärg som troligen tillkommit inför 1897 års stockholmsutställning. Helt i tidens anda målade Nilsson över denna med ett lager ljusblå limfärg med patinering för att "återställa" originalskicket.

Idag går det inte att frilägga akterspegelns originalfärg, som endast finns bevarad till mindre än 20 procent. I början av 2000-talet avlägsnades istället det då nästan sjuttio år gamla färgskiktet eftersom det bundit stora mängder damm och smutspartiklar, vilket utgör en risk för det underliggande virket.

Text: Stig Fogelmarck, Susanna Allesson Nyberg, Jonas Hedberg.

Huvudtexten är en bearbetad version av Stig Fogelmarcks artikel "Amphion: konungens skonert" i Sjöhistoriska museets årsbok 1959–60.

3D-modell av Amphion | Finlands sjöhistoriska museum | CC-BY

• Fogelmarck, Stig: Amphion: konungens skonert i Sjöhistorisk årsbok 1959/1960 (Stockholm: Föreningen Sveriges sjöfartsmuseum i Stockholm, 1961)
  
• af Sillén, Jan: En månad på Amphion
  
• Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, öfversatt och utgifven af Carl Carlson Bonde (vol. 1–9) (Stockholm: Norstedts, 1902–1942)
  
• Statsrådet Johan Albert Ehrenströms efterlemnade historiska anteckningar, utgifna af S. J. Boëthius (vol. 1–2) (Uppsala: Schultz, 1882–1883)
  
• Harris, Daniel G/Klintebo, Roderick (övers.): Fredrik Henrik af Chapman: den förste skeppsbyggnadsarkitekten och hans verk (Stockholm: Literatim, 1998)
  
• Linder, Jan: Skeppens geni: F H af Chapman och hans värld (Stockholm: Infomanager, 2007)
  
• Linderoth, Andreas (red.): Fredrik Henrik af Chapman: myt & verklighet (Karlskrona: Marinmuseum, 2020)