Så fungerade fattigvården i Kållered förr i tiden – de mest utsatta såldes på auktion

Det var i det stora hela upp till respektive kommun att bestämma hur fattigvården skulle skötas och det var olika i olika delar av landet. Mycket av stödet till samhällets fattigaste gavs av släktingar eller grannar som hade det bättre ställt. Men det var helt upp till deras goda vilja.

Kommunalstämman i Kållered hade den 25/10 1851 fastställt ett fattigvårdsreglemente. Det följde i stort sett ett tidigare (1850) fastställt reglemente.

1918 kom en ny svensk fattigvårdslag. Den innebar bland annat att en speciell nämnd, Fattigvårdsstyrelsen, skulle inrättas i varje kommun. Kyrkan och kyrkostämman spelade en central roll i fattigvården.

I de gamla handlingarna finner man också att kommunen kunde anvisa behövande till arbete ”inom eller utom samhället”. Liknande tankar framförs ju även idag och är således inte nya.

Vissa äldre kunde få sitt uppehälle genom att de fick bo ”på undantag” i en stuga hos sina barn eller någon släkting. Hembygdsföreningen har inte hittat någon undantagsstuga i Kållered. Från 1800-talet och en bit in på 1900-talet indelades de behövande i tre klasser: 1. Rotehjon, som var i behov av varaktig och hel försörjning, i allmänhet gamla, orkeslösa eller vanföra personer. Med vanför menades person med allvarlig funktionsvariation. 2. Fattighjon, i behov av större eller mindre understöd. 3. Tillfälligt behövande, såsom arbetslösa, av sjukdom eller olycksfall drabbade.

Rotehjonen utlottades varje år mellan lediga rotar. Fanns det inte så många hjon att det räckte till alla rotarna fick de lediga rotarna erlägga vakansavgift till kommunalkassan med 5 kronor per månad.

När ett hjon dog skulle tillhörigheterna auktioneras ut och behållningen tillfalla kommunen.

Om något rotehjon var mer besvärlig att försörja än de andra hade styrelsen rätt att, för att den ena roten inte skulle vara mera belastad än den andra, genom omgång på samhället (rotarna) anvisa honom försörjning. Detta innebar att ett sådant hjon skulle cirkulera i alla rotarna i stället för inom en rote.

Det finns en berättelse om båtsmansänkan, fattighjonet Skara-Johanna. Hon bodde i en stuga som var liten och usel. Där bodde förutom Skara-Johanna, den vuxne styvsonen, två barn och en ko. Kållered hade inte någon fattigstuga och därför kunde hon också ta emot ”inhysingar”, sådana som inte hade någon bostad. För dessa fick hon en liten slant ur socknens fattigkassa.

Om någon som fått stöd av fattigkassan fick bättre ekonomi så skulle denne betala tillbaka det han fått i försörjningsstöd. Det var styrelsens plikt att bevaka att dessa stödbelopp återbetalades. Styrelsen ansvarade själva att personligen betala beloppet till kassan om man inte fick tillbaka pengarna.