Marstrandsön.
Marstrandsön. Göteborgs museums samlingar

Hit seglade judarna!

För många är Marstrand synonymt med Societetshuset, Oscar II, havet, och de stora regattorna. En rikedom byggd på de enorma sillfångsterna och så småningom tummelplats för göteborgare som hade råd och tid att ägna sig åt badliv och semester. Det är ofta så ön skildras. Det finns också ett annat Marstrand. Ön var en porto franco, en frihamn, mellan 1775 och 1794. Den blev experimentverkstad för Gustav III för hur den judiska invandringen i Sverige skulle kunna se ut. Hit kom ett 60-tal judar från kontinenten, hitlockade av nya handelsmöjligheter, bland annat genom Ostindiska kompaniet. ”Man tyckes häraf kunna förutse, at Marstrand med tiden torde, til större delen, blifwa en Judisk Stad” Göteborgs Allehanda 20 juni 1780 Här började det som kom att bli en permanent judisk närvaro i Sverige. Så småningom lämnade judarna Marstrand men blev en del av det vi idag kallar Sverige. Ett Sverige som är mer mångfacetterat och rikare än vad många av oss tror.

Marstrand som frihamn

Under 1700-talets andra hälft präglades Marstrand av sill, handel och sjöfart. Kring sillfisket skapades en lukrativ industri med sillsalterier och trankokerier. 1775 undertecknade Gustav III ett privilegiebrev som gjorde Marstrandsön till Skandinaviens första frihamn, en porto franco. Handeln på ön skulle vara fri för att gynna riket och ingen tull togs upp. Hit fördes varor fritt för magasinering, försäljning eller omlastning. Tullfriheten och det geografiska läget lockade handelsfartyg från när och fjärran. I hamnen låg stora ostindiefarare sida vid sida med spanska, franska, brittiska och amerikanska skepp. Vem som helst fick flytta till ön utan restriktioner. Religionsfrihet rådde. Utlänningar som skaffade sig en fastighet på Marstrand fick svenskt medborgarskap efter två år. Alla yrken var tillåtna och det var fritt att sälja varor till vilka priser som helst. Friheten i frihamnen hade ett pris. Ordningen var inte den bästa och ön fick rykte om sig att vara ett tillhåll för skojare och banditer. 1794 blev Marstrand åter en hamnstad bland andra.

Bendix Henriques. Judiska församlingen i Göteborg

Svenska Ostindiska kompaniet

Sedan tidigt 1600-tal handlade europeiska länder med Kina. Judar hade en central roll i den internationella sjöhandeln och det fanns tidigt förslag om att tillåta judisk invandring när det svenska Ostindiska kompaniet grundades 1731. Från hemmahamnen i Göteborg seglade ostindiefararna med trä och järn som byttes till silver i Spanien. I kinesiska Kanton fylldes skeppen med allehanda varor som te, porslin, siden, råsiden, bomull, kryddor, arrak, pärlemor, lackerade prydnadsföremål och möbler. Kompaniet, som hade svenskt monopol på handeln med Kina, var viktigt för Sveriges ekonomi och internationella kontakter. De exotiska varorna auktionerades ut i det Ostindiska huset i Göteborg. Ostindiska kompaniet såg gärna att utlänningar fick tillåtelse att besöka Göteborg under pågående auktioner. Några av judarna som slagit sig ner på Marstrand handlade med kompaniets varor. På Marstrand kunde varorna lagras tullfritt inför vidare försäljning.

Kinesisk handmålad papperstapet från Åby säteri, tillverkad i Kina ca 1750. Göteborgs museums samlingar

Judarna anländer

Porträtt av Milka Henriques, född Delbanco. Göteborgs museums samlingar

Under tidigmodern tid växte hamnstäderna i Europa snabbt. Många judar som då ägnade sig åt internationell handel var så kallade portugisiska judar som fördrivits under den medeltida inkvisitionen. De bosatte sig i hamnstäder som Amsterdam och Hamburg. Att Marstrand öppnades upp för judisk invandring 1775 var ett led i Sveriges ekonomiska politik. De judiska invandrarna skulle stimulera handeln och bidra med nytt kunnande och kontakter. Här kunde judarna fritt utöva sin religion, äga fastigheter och ägna sig åt valfri yrkesverksamhet. Den bevarade ”speculantlistan” berättar om varifrån, när och varför judarna anlände. De flesta kom till Marstrand från Köpenhamn och Hamburg. Även svenska städer som Stockholm och Borås nämns i ”speculantlistan”. De allra flesta uppgav skulder som skäl till flytten till Marstrandsön. Marstrands judiska befolkning växte snabbt och uppgick som mest till ungefär 60 personer. Här etablerade sig familjer som Delbanco, Magnus, Henriques, Schlesinger och von Reis. De flesta ägnade sig åt handel, men det fanns också judiska hantverkare på ön.

Judarna etablerar sig

Den judiska kolonin på Marstrand ansvarade själv för det som behövdes för att kunna leva ett judiskt vardagsliv. I det ingick att hålla sig med kosher mat, tillgång till ett rituellt bad och en mohel – en rituell omskärare. Det måste även finnas en minjan, minst tio män, som krävs för att hålla gudstjänst. I juni 1780 kunde man i svensk dagspress läsa att åtskilliga judiska familjer kommit till Marstrand. De väntade ytterligare 20–30 familjer och ville bygga en synagoga. Handlaren Moses Salomon hade redan köpt en fastighet för ändamålet. Några år senare behövde man en ny lokal, och fick hyra ett rum i den militära befästningen Fredriksborg. Församlingen behövde också ta hand om de döda. Enligt ryktet nyttjades en tomt på Långgatan som begravningsplats, den så kallade ”judarnas hage ”, men i själva verket begravdes de i Köpenhamn. Allt som rörde äktenskap, skilsmässor, födslar eller arv hanterades av den judiska nationen enligt rådande svensk lag. Judarna på Marstrand hade dock ingen egen rabbin utan vände sig till rabbinen i Stockholm för råd.

Predikstolen hos Judiska nation i Stockholm, Judiska museets samling. Judiska museet
Predikstolen hos Judiska nation i Stockholm, Judiska museets samling. Judiska museet

En nation i nationen, på en ö utanför riket

1779 gavs utlänningar rätt att invandra till Sverige och utöva sin religion.Men lagen ansågs inte räcka till när det gällde judarna. 1782 infördes ytterligare en lag – judereglementet. Judar fick endast bosätta sig i tre städer: Stockholm, Göteborg och Norrköping. De var utestängda från att bedriva hantverk inom skråväsendet. Judarna förväntades leva för sig själva och gifta sig med varandra. Alla tvister skulle skötas inom den egna gruppen. Den judiska nationen blev som ett eget rike i riket. Judarna i frihamnen hade en undantagsställning jämfört med judar i övriga Sverige. Frihamnen erbjöd stora friheter, men när judereglementet utfärdades komplicerades situationen. Vissa av de utlovade rättigheterna kom för judarnas del att inskränkas. En av frihamnens bestämmelser gjorde det möjligt för utlänningar att “naturaliseras” som svenska undersåtar vid köp av fastighet. Gustav III beslutade dock att detta inte gällde judar, vars medborgarrätt bara var giltig på Marstrand. När frihamnen upphävdes försvann dessa rättigheter. Judereglementet avskaffades först 1838.

Judereglementet, Judiska museets samling. Judiska museet
Judereglementet, Judiska museets samling. Judiska museet

Vart tog de vägen?

När frihamnen avvecklades hade många judiska familjer redan övergett Marstrand. Några valde att lämna Sverige, medan andra flyttade vidare till de tre tillåtna städerna. Flera judar försökte få tillstånd att stanna, vilket stadens handelssocietet vände sig emot av rädsla för konkurrens. Endast två familjer fick kunglig dispens, och 1807 fanns bara familjen von Reis kvar i staden. Närheten till Göteborg gjorde att majoriteten kom att etablera sig där. Staden blev i början av 1800- talet en blomstrande handelsplats, där de judiska invandrarna bidrog till dess utveckling. Här etablerades handelsrörelser, industrier och manufakturer. Familjerna från Marstrand blev ledande inom Göteborgs judiska församling, och integrationen underlättades av stadens mångkulturella och politiskt liberala klimat. Flera av Marstrands judiska familjer var sammankopplade genom äktenskapsförbindelser och affärer. Dessa nätverk blev viktiga när släkterna spred sig i olika delar av landet, där det judiska livet fortsatte att utvecklas.

Göteborgs synagoga, Göteborgs museums samlingar. Aron Jonason

Order this image

Share to