Fo195018
Fo195018 Okänd fotograf / Sjöhistoriska museet Public domain mark (CC pdm)

Minsveparen M20

Under 1900-talets två världskrig användes sjöminering storskaligt och okontrollerbart för första gången. Under krigen placerade Tyskland, Sovjetunionen, Storbritannien och delvis även Sverige ut cirka 175 000 minor i Östersjön. Minan blev det farligaste och dödligaste vapnet i sjökriget, vilket skapade behovet av minröjning – och minsveparen M 20.

Hornmina sjösatt år 1925. Modellen hette från början Modell/24 och var den första operativa ubåtsminan, men byggdes 1950 om till modell F4. Foto: Sjöhistoriska museet Attribution (CC BY)

Sjöminans historia går ända tillbaka till 1770-talet, men det var under Krimkriget som minor började användas systematiskt. Sjöminan i dess moderna form, den s.k. hornminan, föddes på slutet av 1800-talet. Hornminan förankrades med vajer på ett förutbestämt djup. På det yttre skalet fanns horn monterade, som när de krossades genom påsegling startade en elektrolyt vilken antände sprängladdningen elektriskt.

Under första världskriget användes initialt provisoriska medel för minsvepning, som fiskebåtar, torpedbåtar och jagare, men år 1915 togs tyskarna fram en fartygstyp avsedd enbart för minsvepning. Minsveparen var lättmanövrerad, hanterbar och relativt grundgående med goda sjöegenskaper, två propellrar, bestyckning för självförsvar och ett stort akterdäck som underlättade hantering av svepmaterial.

Fram till andra världskriget dominerade hornminan, vilken röjdes genom s.k. mekaniskt svep – det vill säga att minans ankarlina under vattenytan kapades mekaniskt, så att minan flöt upp till ytan för att desarmeras på ett kontrollerat sätt.

Under andra världskriget uppfanns nya sorters minor, som exempelvis utlöstes av ett fartygs fysikaliska avtryck och signaler i vattnet. Därmed kom minröjningen att parallellt med minutvecklingen utvecklas från mekanisk svepning till akustisk och elektromagnetisk.

En exploderande sjömina under första världskriget. Garnisonsmuseet Skaraborg Public domain mark (CC pdm)

M 20 blir till

I Sverige byggde man de första minsveparna år 1918 med överblivna pengar från pansarbåtsinsamlingen. De fungerade bra för bogsering, men sämre för minsvepning. Därför byggde man på 1930-talet de två första motorminsveparna av mindre typ – M-båtarna – tänkta att användas kustnära och inomskärs.

När kriget närmade sig var möjligheterna att bygga efterföljare till M 1 och M 2 små, eftersom de stora varven hade fullt upp med bygget av ubåtar, jagare och motortorpedbåtar. Trävarven hade däremot inte alls lika mycket att göra, så 1937 föreslogs bygget av en mindre minsvepare med träskrov, efter båtkonstruktör Jac Iversens konstruktion. Dessa minsvepare skulle dessutom bli billigare och bättre skyddade mot antennminor.

När andra världskriget bröt ut två år senare byggdes 12 sådana minsvepare, M 3–M 14. Året därpå beslutades om bygget av ytterligare 12 stycken av något modifierad typ, M 15–M 26. M 20 och tre andra M-båtar i 40-klassen byggdes på Neglingevarvet i Saltsjöbaden. Efter ett arbete kantat av förseningar sjösattes M 20 den första december 1941, som sista fartyg i klassen.

Många var från början skeptiska till bygget av minsvepare i trä, och M-båtarna uppskattades få en livstid på bara 10–15 år. Ironiskt nog kom M-båtarna att tjänstgöra inom Marinen ända in på 2000-talet. När tyskarna introducerade magnetminan under kriget bjöd träskroven dessutom på en positiv överraskning, då träet skyddade M-båtarna mot de nya minorna.

M-båtarna av 39- och 40-typ var avsedda för alla typer av minsvepning. Ett minröjningsföretag kunde ta allt från ett par dagar till flera månader. Vid akustisk och magnetisk svepning fick man minorna att detonera på plats i vattnet, men vid mekaniskt svep var de tvungna att detoneras vid ytan. Kontaktminorna skulle enligt internationell lag ha en dragstång som återgick till sitt inre läge efter att ankarlinan kapats, så att minan desarmerade sig själv. Men alger och havstulpaner förhindrade dragstångens möjlighet att återgå till det inre läget, så varje uppsvept kontaktmina betraktades som osäkrad.

Var minan av en okänd typ oskadliggjordes den genom sprängning. Då fick man försiktigt ro fram till minan i en jolle, hänga på en sprängladdning, och sedan ro man så snabbt man kunde därifrån innan minan detonerade. För att minska riskerna vid minröjning tog man till flera åtgärder, men trots det var det inte riskfritt att vara ombord på en minsvepare. M-båtarna var inblandade i flera olyckor under andra världskriget.

Totalt gjorde M 20 107 skarpa svepningar under sin tid som minsvepare. Då Sverige var neutralt hade de flesta minor på svenskt vatten fällts av misstag eller av Sverige självt i defensivt syfte. Eftersom M 20 bara röjde minor på svenskt vatten blev antalet svepningar förhållandevis få jämfört med andra länders minsvepare under samma tid.

Minsveparna M 4, M 6, M 16 och M 20 förtöjda i Marstrand. Foto: Wåhlén/MPD / Sjöhistoriska museets arkiv Public domain mark (CC pdm)

M 20 under andra världskriget

Största delen av andra världskriget spenderade M 20 i Skåne där arbetet bestod av att svepa lederna vid den svenska delen av Öresund och att agera bevakningsfartyg vid den danska gränsen. Under sin tid i Skåne deltog M 20 också i undsättningen av flyktingar från det tyskockuperade Danmark.

Cirka 100 personer flydde Danmark med hjälp av M 20 under kriget. Trots att båttrafik var både olaglig och noga kontrollerad flydde totalt ett 1500-tal personer med båt över sundet. Oftast skedde flykten med fiskare i fiskebåtar, eftersom de hade tillstånd att vara till sjöss. Fiskare rodde i skytteltrafik fram och tillbaka till svenskt vatten, med det egna livet som insats. När fiskarna nått den svenska gränsen mötte svenska fartyg upp för att föra de danska flyktingarna till trygg hamn.

M 20 var ett av alla de svenska fartyg som mötte upp och undsatte de danska flyktingarna vid den svenska gränsen. Därefter sattes de iland längs den svenska sydkusten och svenska myndigheter tog vid. Besättningen ombord arbetade mycket hårt och i princip dygnet runt under räddningsoperationerna, som förblir en av de största som den svenska flottan deltagit i.

Armésoldater debarkerar från M 20. okänd fotograf/Kustflottan / Sjöhistoriska museet Public domain mark (CC pdm)

Efterkrigstidens minsvepning

Direkt efter krigets slut påbörjades arbetet med röjningen av de tiotusentals kvarvarande sjöminorna, och bara året efter krigets slut gjorde M 20 128 dagars skarpa svep. Arbetet pågick alla dagar i veckan, 17 timmar om dygnet. Bara under 1946 uppgick de totalt 40 deltagande fartygens svepsträcka till elva varv runt jorden. M 20 och de andra M-båtarna fortsatte svepa minor ända fram till 1960-talet. Först 1976 förklarades de minerade områdena på svenskt territorium för minfria, men än idag händer det att man träffar på minor.

Upptagning av mina i vattnen utanför Lysekil Foto: Terje Fredh, Bohusläns museum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)

M 20 byter skepnad – från minsvepare till skolfartyg till museifartyg

I slutet på 1960-talet fick M-båtarna andra uppgifter än minsvepning, och M 20 blev mät- och försöksfartyg hos Försvarets Materielverks Minbyrå, där hon fram till 1990-talet deltog i praktiska utprovningar av nya minor och minsvep. Inför upptagandet av Minbyrån byggdes M 20 om och fick namnet A 242 Skuld, efter minbyråns tidigare fartyg Urd. Skuld.

M 20 vid sin hemmahamn, den gamla isbrytarpiren på Galärvarvet på Djurgården, strax efter att hon blivit ett av Sjöhistoriska museets museifartyg år 2005. I bild fr.v. t.h., fyrskeppet Finngrundet, mi... Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska museet/SMTM Attribution (CC BY)

M 20/Skuld fungerade också som plattform för undervattensundersökningar och dykningsoperationer. År 1981 gick en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden, långt inne på svenskt vatten, bestyckad med kärnvapentorpeder. M 20/Skuld fick i uppdrag att undersöka ubåtens skrov samt havsbotten kring ubåten och ubåtens tänkta färdväg, vilket hon gjorde utrustad med en tidig testversion av undervattensroboten “Sjöugglan”. På liknande sätt deltog M 20/Skuld i utredningen efter den omtalade Hårsfjärdsincidenten år 1982.

På 1990-talet återlämnade minsveparen till Marinen. Hon fick sitt gamla namn tillbaka och byggdes om för att bli duglig som övningsfartyg för navigation. Därefter kom M 20 att ingå i Skolfartygsdivisionen ända fram till 2005, när Försvarsmakten utrangerade och sålde M-båtarna. Tack vare några eldsjälars engagemang kunde M 20 bevaras till eftervärlden som museifartyg, och hon överfördes från Försvarsmakten till Sjöhistoriska museet år 2005.

Text: Julia Hagerblom

Mer läsning

Fler artiklar på DigitaltMuseum

Share to