Båtvarv i Nacka
Småbåtsvarv i Nacka
I slutet av 1800-talet startades varvsverksamhet med fritidsbåtar, en växande verksamhet under 1900-talet. Tidigare hade oftast skärgårdsbefolkningen själva tillverkat mindre bruksbåtar vid sidan om fisket och jordbruket. På de få varvsanläggningar som fanns tillverkades främst större skepp.
Förmögna personer började i slutet av 1800-talet att nyttja skärgården och båtar som nöje. Segelbåtar utvecklades för nöjesbruk, exempelvis Mälarbåtarna och Skärgårdskryssarna. Mindre motordrivna båtar utvecklades också, till att börja med ångdrivna slupar. I början av 1900-talet kom nya motortyper för båtar, bland annat tändkulemotorn och även utombordare som Evinrudes motorer. Motorerna drevs på fotogen, råolja, nafta och så småningom bensin.
Eftersom fler och fler skaffade fritidsbåtar så kunde etableringen av varvsrörelser öka. Flest varv startades mellan åren 1916- 1925 och mellan 1946 – 1950 och låg i skärgården. Fram till 1950-talet så byggdes de flesta fritidsbåtar i trä som hade ett krävande underhåll. Varven specialiserade sig ofta på ett visst område och byggde segelbåtar eller motorbåtar eller en viss båtmodell. Andra varv specialiserade sig på underhåll, reparation och förvaring.
Varven som låg närmast Stockholm tillhörde i allmänhet de större. Länge och fram till 1971 dominerade dock de små varven. Fram till 1963 hade närmare 70 % av varven endast 1-3 anställda; och 1971 utgör denna grupp fortfarande 55 % av företagen.
Inom gränserna för nuvarande Nacka kommun, som omfattar många strandområden och viktiga båtleder, grundades mellan 1875 och 1932 en rad småbåtsvarv. Ett av de första var Kummelnäs båtvarv som grundades 1877 vid Lövbergaviken; i Saltsjöbaden tillkom Neglinge 1896, Saltsjöbaden 1906 och Moranvarvet 1910. Vidare grundades varven vid Svindersvik 1914, Fisksätra 1919, Nya Björknäs 1923, vid Källviken och Skurusundet 1925 och på Älgö 1932. Stäkets Motorbåtsvarv som grundades 1931 hör därmed till de yngsta.
Finnboda Varv
Beckbruket
Redan under medeltiden lär Finnboda ha använts som hamn för finnskutor, båtar från Finland och Åland. På 1640-talet grundades ett beckbruk på platsen av holländaren Johan van Swindern. Beck användes inom skeppsbyggeri för att bland annat täta och skydda båtskrov av trä och framställdes genom att gran- och furutjära kokades till en seg och tjock massa. En eldfarlig och illaluktande verksamhet varför beckbruken ofta låg i stadens ytterkanter.
Nyårsafton 1873 såldes beckbruket till Bergsunds Mekaniska Verkstad för 125 000 riksdaler. Bergsunds varvs- och verkstadsindustri låg vid Mälaren på västra Södermalm och fartygen som byggdes där hade blivit för stora för att kunna passera Stockholms sluss varför man behövde anlägga en slip- och reparationsverkstad på saltsjösidan. Den fick namnet Finnboda slip.
Varvets utveckling
Under 1880-talet expanderade Finnboda slip mycket kraftigt. Bland annat byggdes pansarbåtar och kryssare för ryska såväl som svenska marinen. Det första fartyget var tankfartyget ”Talmud” som levererades 1882 till Ludvig Nobels (bror till Alfred Nobel) oljeimperium i S:t Petersburg i Ryssland.
Stapelavlöpningarna (sjösättningarna) var populära och stora publikevenemang delvis beroende på att kung Oscar II – som var mycket intresserad av sjöliv och flottan – ofta var med.
År 1881 fick Finnboda sin första föreståndare; överingenjör Kurt von Schmalensee. Han var bohuslänning som utbildat sig vid Chalmers i Göteborg. Arbetet som chef för Finnboda Varv skötte von Schmalensee framgångsrikt i hela 35 års tid. Han var även aktiv i det kommunala livet i Nacka där han satt med i kommunalnämnden samt kyrko- och skolrådet under många år.
Arbetet på varvet
Antalet arbetare på varvet ökade kraftigt i slutet av 1800-talet, från 29 anställda år 1878 till 280 år 1882, en arbetsstyrka som mot decenniets slut ytterligare hade vuxit till 700. Behovet av en så stor arbetsstyrka på varvet berodde på att nästan allt arbete utfördes för hand. Kranar och andra transportverktyg saknades: det krävdes många starka armar för att hantera de tunga plåtarna för kapning, krökning, borrning, inpassning och nitning. Fartygsplåtarna nitades fast vid spanten (fartygets ”revben”) och formade fartygets skrov. En ”nagelapa”, en pojke på 10-12 år, försåg nitarna med nitnaglar (metalldel som fästes i ett förborrat hål). Ett tufft jobb då det kunde gå åt 1-2 miljoner nitar för att foga samman ett enda större fartyg!
För att förbättra arbetsförhållandena vid stapelbädden och slipen installerades i december 1883 en elektrisk belysningsanläggning, något som gav bättre ljusförhållanden under den mörka årstiden.
I mitten av 1910-talet valde Finnbodas ledning att etablera kontakt med ett annat nackaföretag, AB Diesels Motorer, idag Atlas Copco, för leverans av fartygsmotorer till bland annat tankmotorfartyg för bröderna Nobel.
Arbetsförhållanden
Arbetstiden var vardagar kl. 7-18 med en timmes middagsrast. De arbetare som inte bodde på platsen kunde få mat på Finnboda Värdshus, som låg uppe på Finnbodaberget. Värdshuset fanns kvar till år 1931 då det brann ner.
Många av varvsarbetarna bodde på Södermalm i Stockholm och for till jobbet med en ångslupslinje, som varvet hade startat år 1879. Det vanligaste sättet var ändå att gå den smala och krokiga landsvägen förbi Danviken och Henriksborg med risk för att pengarna gick åt på någon av krogarna längs vägen. Andra bodde i de arbetar- och tjänstemannabostäder som bolaget lät uppföra uppe på Finnbodaberget, invid Danvikshem under perioden 1882-1918. Bebyggelsen bestod dels av en- och flerfamiljsvillor byggda i trä, dels av hyreskaserner i två våningar. Nästan alla hus revs på 1970-talet. Kvar från beckbrukstiden är chefsbostaden byggd på 1830-talet. Huset, i empirestil med brutet tak, blev senare transformatorstation.
Nya ägare
År 1916 köptes Finnboda Slip av Stockholms Rederi AB Svea och ombildades till AB Finnboda Varf. Rederiet hade stora utbyggnadsplaner, men redan i början av 1920-talet blev det sämre tider. Först efter löneminskningar och nedskärning av arbetsstyrkan återupptogs arbeten.
Nedanför Finnbodaberget uppfördes på 1920-talet ytterligare en stapelbädd, Frejabädden. Med två stapelbäddar, Fylgiabädden nedanför Finnberget och Frejabädden, ökade varvets kapacitet rejält.
Uppsving och modernisering
I mitten av 1930-talet, när världsdepressionen klingat av, skedde ett uppsving för Finnboda. År 1936 beslutades om en upprustning och modernisering av varvet samt om nybyggnadsverksamhet i stor skala. Under den intensivaste perioden med två nybyggen ökade antalet anställda till mer än 550 man – det största antalet sedan pansarbåtstiden.
Under hela andra världskriget fortsatte moderniseringen av varvet. Stapelbäddarna utvidgades och förstärktes så att fartyg 6 000 respektive 8 000 ton kunde byggas.
År 1942 uppfördes marketenteriet ”Markan” och de anställda fick de sedan länge önskade omklädningsrummen, tvätt- och duschrum samt tre matsalar; en för arbetarna, en för högre samt en för lägre tjänstemän. Verkstadsbyggnaden, svetshall och spantverkstad stod klara år 1944.
Hur byggdes fartygen?
Ännu i början av 1950-talet byggde Finnboda varv sina fartyg på det gamla sättet: plåt för plåt nitades fast vid spanten ute på stapelbädden och successivt formades fartygets skrov. Under 1950-talet ändrades detta och man övergick helt till svetsfogning. Nästa steg var att bygga samman fartygen av stora sektioner som tillverkats inomhus i svetshallar. Under 1950-talets sista år genomfördes en ny moderniseringsetapp som gjorde det möjligt att bygga fartyg upp till 13 000 ton.
Nya tider
Under 1960-talet tog Finnboda upp tillverkningen av stålbroar och liknande konstruktioner i sitt program. Bland annat tillverkades sektioner till nya Lidingöbron som invigdes 1971. Huvudparten av Finnbodas nybyggen under 1960-talet var en serie om åtta fartyg främst avsedda för transport av papper, pappersmassa och styckegods.
Källor: • STÄKETS VARV – ”STÄKETS MOTORBÅTSVARV” av Arkindus 2008. • Historisk vandring från Finnboda till Danviken av Eliane Högberg utgiven av Kulturnämnden i Nacka 2016.