HM övningsfartyget Jarramas

Jarramas beställdes av flottan för Skeppsgossekårens räkning år 1898 och färdigställdes på Örlogsvarvet i Karlskrona 1900. Fartyget är en fullriggare med stålskrov på järnspant utan propellermaskineri. Jarramas är dessutom det sista fullriggade fartyget som konstruerats vid varvet i Karlskrona. Jarramas byggdes efter samma modell som det något äldre systerfartyget Najaden som sjösattes redan 1897. Till skillnad från Najaden tillverkades emellertid Jarramas skrov i stål och inte i trä.

Vid sjösättningen namngavs hon Jarramas och blev därmed det fjärde skeppet i flottans historia som burit det namnet. Tidigare ska Karl XII personligen ha beordrat att två fregatter skulle döpas till Jilderim och Jaramaz, två turkiska ord som i detta fall ska tolkas som uttrycket blixt och dunder. Enligt sägnen ska detta ha varit turkarnas smeknamn på Karl XII. En annan fregatt som sjösattes 1759 fick även hon bära namnet Jarramas, så även en korvett som sjösattes 1821 under Karl XIV Johans regi.

Som nämnt beställdes Jarramas för att vara övningsfartyg åt Skeppsgossekåren, en organisation som bildades 1685 på order av Karl XI. Efter flera krigsnederlag som till stor del var en följd av okunnig personal var flottan i stort behov av en ordentligt utbildad bemanning. Skeppsgossarna skrevs in och blev samtidigt fast bundna till flottan under flera år. Många av skeppsgossarna var inte äldre än 8-9 år när de blev inskrivna.

På Jarramas mönstrades vanligtvis tre officerare, en läkare, två underofficerare, sex underofficerskorpraler, tio sjömän och nittiotvå skeppsgossar. Under somrarna övade man på segelexercis i skärgården samt en del längre expeditioner runt Östersjön. På vinterhalvåret bedrevs teoretisk undervisning i hamn.

Den 8 juli 1937 anges farten till stiltje i Jarramas loggbok, fartyget är beläget vid Doggers bankar i Nordsjön och det värsta av allt var att både vatten och proviant började ta slut. Vattenransonering infördes och upp ur förrådet kom reservproviant som bestod av insaltat fläsk i kaggar. På en av kaggarna kunde man läsa 1911. Fläsket var som talg och ettersalt. Vi fick ärtsoppa med fläsk där det var en lyckoträff om soppan innehåll en hel ärta. När brödet tog slut så fanns det bara ”Knacks” kvar, ett förfärligt spisbröd som var full av mask.

Källa: Mitt liv som skeppsgosse, Gunnar Nilsson. Marinmuseums arkiv.

1936 beslutade riksdagen att påbörja en avveckling av Skeppsgossekåren och från och med det året upphörde även intagningen av nya rekryter. De klasser som fanns kvar fick gå fram till karlskrivningen, då pojkarna fyllt 18 år. Varefter Skeppsgossekåren lades ner år 1939. Efter Skeppsgossekåren gick Jarramas över till att bli övningsskepp åt flottans Sjömansskola med betydligt äldre elever. 1946 gjorde Jarramas sin allra sista resa, dock enbart kring svenska vatten på grund av den ännu mycket stora risken att stöta på minor som fanns kvar efter andra världskriget.

Väl tillbaka i Karlskronas hamn lades Jarramas i malpåse och hennes framtid var under en period oklar. När Jarramas togs ur tjänst ersattes hon av de två mindre skonerterna Gladan och Falken vilka än idag tjänar som övningsfartyg i svenska flottan.

Omkring juli 1949 formerades planer på att Karlskrona stad skulle få köpa Jarramas av Kungliga Marinförvaltningen (KMF) vilket de också gör efter en officiell utannonsering året därpå. Vid samma tid bildades Jarramaskommittén som fick i uppdrag att ansvara för fartygets underhåll. Jarramas flyttas kort där efter till Borgmästarefjärden och nyttjas som sommarkafé.

För att bedriva servering ombord behövde man vidta en del åtgärder, vattenledningar och el installerades samt i byssan där beredningsköket skulle hållas. Ventilationen förbättrades och köksinredningen rustades upp. Serveringen fick ske på däck och på trossdäcket. Kaféverksamheten sköttes främst av kvinnor och hyreskontraktet gällde för servering av kaffe, läsk och övriga varor som gällde inom ramen av nykterhetsrörelsens bestämmelser, vilket var noga reglerad. I hyreskontraktet ingick även spolning av däck en gång om dagen för att förhindra sprickbildningar i trädäcket. Jarramas blev snabbt ett populärt turistmål i Karlskrona och fartyget användes flitigt i turistreklam för att locka flera besökare.

Under 1970-talet började nykterhetsrörelsen även att anordna vis- och dansaftnar på Jarramas. Verksamheterna ombord varade fram till 1990-talet då Karlskrona kommun inleder diskussioner om att Jarramas bör ges i gåva till Marinmuseum i samband med invigningen av den nya museibyggnaden. Detta beslut ledde till många protester i staden då invånarna ansåg att Jarramas var en del av stadsbilden och hörde hemma vid Borgmästarefjärden. Trots protester flyttades hon till bryggan vid Marinmuseum på Stumholmen och har legat där sedan dess.

I och med flytten till Marinmuseum blev Jarramas officiellt ett museifartyg, öppet för museets besökare under sommarhalvåren. Jarramas ingår inte i Marinmuseums permanenta föremålssamlingar, utan är i första hand ett museifartyg. Detta gör det möjligt för museet att bredda det publika användningsområdet av Jarramas. Det ger även en större frihet vid underhållet av fartyget och samtidigt möjlighet att återskapa henne till den önskade tidsperioden under flottans tjänst.

Projektet Rädda Jarramas inleds 2006 med målet att återställa Jarramas till det utseende hon hade sista året i tjänst, det vill säga 1946. Behovet var en omfattande renovering som skulle kräva mycket pengar och stora insatser. Åtta personer ur museets personal valdes för att arbeta med projektet. Till projektet bildades en styrgrupp och en fond till vilken det var tänkt att privatpersoner och andra aktörer kunde skänka pengar för att finansiera återställandet och upprustningen av Jarramas. Fartyget tömdes på sin inredning och flyttades till Flyghangaren på Stumholmen för renovering. Det gamla däcket och garneringen togs också bort varpå rostskador upptäcktes på plåten längst spygatterna och ett stort skrovunderhåll påbörjades. Sedan dess har flertalet renoveringar genomförts på Jarramas så som master, rigg, däck samt skrov. Fartyget är i ett ständigt behov av underhåll för at hållas flytande.

Genom att tillgängliggöra Jarramas som museifartyg så bidrar det till att upprätthålla men samtidigt öka det maritima- och kulturhistoriska värdet. Trots att en bråkdel av det ursprungliga skeppsbyggnadsmaterialet finns kvar, så är det kulturhistoriska värdet av fartyget mycket högt, inte minst i aspekterna kring hantverkskunnandet och materialanvändandet. Dessa metoder är minst lika viktiga då underhållsarbetet är en del av Jarramas immateriella kulturarv. Fartygets stormast har rekonstruerats ett otal gånger under Jarramas levnadstid, vilket dock inte betyder att masten är ett plagiat utan snarare ett bevis på en fortsatt hantverksskicklighet. Det konstanta underhåll som fartyget kräver är alltså en del av bevarandearbetet som möjliggör att Jarramas kan visas upp som ett flytande kulturarv i generationer framöver.

Det finns en rad olika föremål och fotografier med kopplingar till både Jarramas och Skeppsgossekåren i Marinmuseums samlingar. Fotografier med motiv av Jarramas i hamn och ute till sjöss under hennes aktiva år som övningsfartyg. Det finns även fotografier på skeppsgossarna och aktiviteterna ombord på Jarramas. Under Rädda Jarramasprojektet fotodokumenterades det en hel del under arbetets gång och dessa finns även tillgängliga digitalt. Många av föremålen som har en direkt koppling till Jarramas och är en del av hennes inventarier finns bevarade i väntan på att återmonteras på fartyget.

Carlsberg, Gunnar. Fullriggaren Jarramas. I Årsbok för Marinmusei vänner (1997)

Handlingar över Jarramas 1996–2005, nr 10, Jarramashyllan, Marinmuseums arkiv.

Jarramaskommitténs protokoll 1950–1997, Volym 1, 038,7A, Karlskronas kommunarkiv.

Melin, Olle. Fullriggaren Jarramas. I Årsbok för Marinmusei vänner (2012).

Protokoll från styrgruppen Rädda Jarramas 2006 – 2008.

Rumenius, John. Alle man går till segels! – en bok om skeppsgossekåren i Marstrand till lands och till sjöss 1927–30. (1980).

Rundkvist, Vincent. Jarramas – livet ombord på en fullriggare. Karlskrona: föreningen gamla Carlscrona årsbok (1990).

Skeppsgossematerial från Gunnar Nilsson, Marinmuseums arkiv, accession 6/12.

Text: Adeline Löfroos