En läskig Mölndalshistoria rör Stensjöbacke, och ”den ropande gasten” vid Gunnebo bro.
Bild: Hilda Sparre/Mölndals stadsmuseum
Läskiga Mölndalshistorier från förr får en att rysa till
När höstmörkret sänker sig och man får lust att kura inomhus är det tacksamt att glänta på dörren till det övernaturliga. Under århundraden har vi levt med vidskepelse och tro på skrock, gastar, tomtar, troll och andra onda väsen. Det som förr var en realitet, något som vi verkligen var rädda för, har i dag omvandlats till spökhistorier som vi kan roa oss med till exempel i samband med Halloweenfirandet.
Varje trakt har sina egna berättelser och ofta handlar sägnerna om det som har varit svårbegripligt och skrämmande. Vissa av dessa historier dyker upp på flera olika platser i Sverige i form av vandringssägner och många av skrönorna liknar varandra i både uppbyggnad och detaljer, även om platserna är lokala och unika. Här följer nu tre småläskiga berättelser om platser och händelser i Mölndal att mysrysa till.
Den ropande gasten
Det berättades förr om en man som hittades ihjälfrusen en vintermorgon på allmänningen vid Stensjöbacke. Det visade sig att den döde var en dräng som dagen innan hade skottat snö mellan Hulans äng och Gunnebo bro. På kvällen hade ett våldsamt yrväder dragit in. Drängen tappade bort sina kamrater i snöstormen och virrade iväg i snön. Kanske hette han Anders Carlsson, för i kyrkboken från 1767 finns en notering om att en man ”for vilse i mörka natten i höst och fanns liggande död på jorden av kiöld”. Flera år efter den här händelsen kunde de boende vid Stensjöbacke höra hur den förolyckade drängen ropade och gastade i mörkret. Oftast skedde det på hösten och vid väderleksskifte.
Gunnebos alla spöken
Många som sovit i Johan Halls gamla säng ska ha vittnat om att det känts som att någon satt sig bredvid en, när man bäddat ner sig.
Bild: Mölndals stadsmuseum
Med gamla hus följer ofta berättelser om rysliga gestalter. Det gäller förstås också Gunnebo slott. Personalen som arbetade på Sparrarnas tid på slottet, för ungefär hundra år sedan, brukade skrämma varandra med spökhistorier. Bland annat ska man ha sett ett huvudlöst spöke i den mörka parken, och en grupp svarta hästar som skenade upp för vägen med eld sprutande ur munnarna eller näsborrarna.
Sonen i den Hallska familjen, John Hall, lär också ha spökat på slottet. Övernattande gäster har hört hans hasande steg över golvet i det rum som kallas ”kinesen”. På natten kunde hans lilla pekinges ”Ming” dyka upp i en fåtölj och vifta lite lätt på svansen med tårfyllda ögon. Det som många har vittnat om när de sovit över i John Halls gamla säng är att när man väl bäddat ner sig kändes det som att någon satte sig bredvid och madrassen sjönk ned. Det om något satte skräck i gästerna!
Dvärgahuset
Den tredje historien handlar om en hällkista. Den ligger invid Norra Hällesåkersvägen i Dvärred. En hällkista är en gravplats från stenåldern, och består av resta stenar med en platt häll som tak. För att förklara obegripliga saker, som till exempel en hällkista, uppkom förr i tiden sägner. Om hällkistan i Dvärred sades att den varit en bostad för dvärgar och det berättades att förbipasserande på natten kunde se hur det lyste i Dvärgahuset då småfolket höll gästabud.
En gård i Dvärred tog en gång stenar från Dvärgahuset för att använda som gränsstenar till sin tomt. En natt fick de besök av en liten enögd gubbe, som under stort buller gick fram och satte ansiktet mot deras fönsterruta. För att de obehagliga besöken skulle upphöra lade gårdens ägare mynt intill Dvärgahuset och därefter blev det lugnt.
Det finns lyckligtvis många fler berättelser om det övernaturliga i Mölndal. Här har troll, sjörået och förstås forskarlen både oroat och roat i urminnes tider. Deras historier sparar vi till nästa höst.
Hällkistan i Dvärred sades förr ha varit en bostad för dvärgar som höll gästabud om nätterna.
Bild: Harry Moum/Mölndals stadsmuseum
Hällkistan i Dvärred sades förr ha varit en bostad för dvärgar som höll gästabud om nätterna.
Bild: Mölndals stadsmuseum
Order this image
