Sundsvall-Då och Nu

Byggherren och den tidigare torgförsäljaren Otto Holmström öppnade 1895 den första och nedre delen av saluhallen med ingång från Sjögatan. När det Holmströmska huset sedan stod färdigt 1896 med en entré även från Storgatan förlängdes saluhallen genom hela kvarteret. Det hade ett tidstypiskt formspråk i järn och glas. Från Storgatan leddes besökarna in i hallen genom den välvda porten som krönts med texten Saluhall. Det fanns 39 salustånd fördelade på två sidor, med marmordisk och självstängande jalusier. En stor glaslanternin i taket gav dagsljus och ovanför varje enskilt salustånd fanns en skylt som talade om vem som stod för försäljningen. Här erbjöds ost, rökta korvar, kött, grönsaker, frukt och söta bakverk. Den fräna doften från fiskavdelningen gjorde att den låg avskilt bakom ett dörrpar direkt vid entrén till Sjögatan.
I femtio år var Saluhallen Sundsvalls största färskvaru- och delikatessmarknad. Men med tiden blev lokalerna för små, slitna och omoderna så i mitten av 1950-talet stängdes den.

Som många andra städer i Sverige har också Sundsvall haft spårvagnstrafik. Redan 1884 planerades en linje mellan Grönborgsbryggeri och Mon. Men av olika anledningar kom det inte att förverkligas förrän 25 år senare. Sundsvalls spårvägar invigdes 18 januari 1911 med festligheter vid Vängåvan. Då hade de blå vagnarna redan rullat på sträckan Esplanaden- Kubikenborg sedan en månad tillbaka. Samma år öppnades en ny linje till Ortviken och 1914 kopplades de båda linjerna samman så att resenärerna inte behövde byta spårvagn vid Esplanaden. 1925 förlängdes linjen från Ortviken till Skönvik.
Samtidigt växer antalet bussar och bilar på gatorna och spårvagnen börjar att få konkurrens i stadstrafiken. 1949 läggs spårvagnstrafiken ner, vagnarna såldes till Kiruna och rälsen revs upp. De spår som finns kvar idag är vagnhallarna i tegel vid Rosenborg.

Läs mer om Spårvagnarna i Sundsvall på Sundsvallsminnen