Gunnfjauns kapell

Sakkunskapen berättar att Gunnfjauns kapell uppfördes under 1300-talets första hälft. Genom århundranden vilar kapellets tidiga historia i sägner och sockenbornas muntliga traditioner. Enligt sägnen, som gett kapellet dess namn, ska det funnits en välbärgad bonde vid namn Gunnfjaun i Ardre socken under 1300-talet. Gunnfjaun tyckte av någon anledning inte om socknens präst och kunde inte tåla att gå till dennes kyrka. Gunnfjaun lät därför påbörja uppförandet av en egen kyrka/kapell på södra sidan av Kaupungs klint – endast 1,5 km söder om sockenkyrkan.

Enligt legenden färdigställdes aldrig kyrkobyggnaden/kapellet vilket rimligen kan kopplas samman med nedgångsåren efter pesten kring 1300-talets mitt och Valdemar Atterdags invasion 1361 – kanske dog Gunnfjaun 1361 då Valdemar Atterdags kavalleri red ner gutarna utanför Visbys östra mur? Stagnerande ekonomi och sjunkande befolkningsantal kan ha medfört att bygget avstannade, eller så fanns inga personer kvar i Gunnfjauns hus att fylla kyrksalen med. I kapellet finns inga inskriptioner eller arkeologiska fynd som ger svar på frågorna kring det mytomspunna kapellets uppförande och byggherre.

Utifrån ett konsthistoriskt perspektiv och arkeologiska fynd har en datering kunnat bestämmas för kapellets uppförande. I Sveriges kyrkor Gotland 4:5 beskriver Erland Lagerlöf korfönstrets gotiska utformning som ett 1300-talsverk och av den arkeologiska undersökningen 1948 (utförd av Sven Hammarlund) grävdes det i huvudsak fram mynt, varav de äldsta var från 1300-talet. De arkeologiska fynden tillsammans med korfönstret sätter sannolikt uppförandet till 1300-talet – kanske just 1300-talets mitt eftersom sägnen säger att kapellet aldrig färdigställdes.

Anledningen till uppförandet som enligt sägnen ska ha mynnat ur osämja mellan präst och storbonde kanske har en viss sanningshalt, men Erland Lagerlöf presenterar även anledningar kopplade till mer materiella företeelser. Lagerlöf återger P. A. Säves noteringar om en vattenkälla som ska ha funnits i närheten av kapellet vid vederbörandes besök. Vattenkällan beskrivs även av antikvitetskonduktören C. G. G. Hilfeling som tillägger att den varit ”Thors brun”, alltså en kultplats/offerkälla från äldre tid. Vid kristendomens intåg var det vanligt att kultplatser och offerkällor övertogs av kristna för att där markera den nya tron. Lagerlöf diskuterar vidare kapellets närhet till Kaupungs klint som antas ha varit en marknadsplats – vilket namnet vittnar om (kaup=köp och ungs=plats). Behovet av en lokal för gudstjänst vid en frekvent besökt marknadsplats kan mycket väl ha legat till grund för uppförandet av kapellet alldeles intill Kaupungs klint. Sannolikt är anledningen till uppförandet av kapellet mer kopplat till att tillgodose behovet av gudstjänstlokal för marknadsplatsen samt en kristen markering mot den fornnordiska traditionen snarare än tvist mellan kyrka och lantbrukare.

På det tidiga kartmaterialet är kapellet markerat som en ruin utan tak, kapellet benämns av lantmätaren som ”öde” i skattläggningskartan från 1700. Förvirrande nog har efterföljande lantmätare vid upprättandet av skattläggningskartan från 1753 markerat kapellet som en byggnad med tak och fönster, likt byggnaderna på omkringliggande gårdar. Kapellet ligger på gården Alsarves ägor, stycket står noterat som ängsmark med myr att bärga starrar/ag. I 1653 års revisonsbok beskrivs Alsarve ha ett stycke mark där starr bärgas, sannolikt är det på samma stycke som kapellet ligger – dock inget noterat om kapellet. Det framgår varken i revisionsboken eller på kartorna om kapellet står i ruin eller om byggnaden faktiskt har tak – med viss försiktighet kan vi emellertid anta att byggnaden står i ruin, ett antagande som vilar på dels skattläggningskartan från 1700, dels på en genomresande antikvitetskonduktörs observationer längs vägen.

Tack vare C. G. G. Hilfelings flitiga dokumenterande av intressanta kulturmiljöer på Gotland finns en beskrivning av kapellet som det såg ut vid hans båda besök år 1798 och 1799. Hilfeling passerar kapellet som ligger precis intill vägen som slingrar fram utmed Kaupungs klints södra slänt den 18 augusti 1798, han beskriver det då som en ruin, i vilken det står en ”gammal grov stenbild såsom sittande utan huvud, som sades vara Tors bild” – stenbilden deponerades till Gotlands Museum 1914 och förvaras idag på magasin Visborg. Vid sitt andra besök den 19 september 1799 beskriver han ruinen i följande ordalag ”en tempelbyggnad af huggen sten och fast mur alldeles lik våra kyrkor”. I övrigt liknar beskrivningen det som står att finna i ruinen idag – altarskivan, sidoaltarna och korfönstret.

Betydelsen, eller åtminstone närvaron, av kapellet avspeglas under 1800-talet i att tegar och stycken runt omkring ruinen noteras av lantmätaren i storskiftesbeskrivningarna från 1825 som ”Kapellåkern” och ”Kapellhagen”. Det stycke ängsmark som ruinen står på har inget namn likt Kapellåkern men beskrivs på följande vis ”Starrar åt NÖ, utom Kapellet, mylla på ler och öhrbotten”. Ruinen är fortsatt markerad på storskifteskartan likt övriga byggnader på Alsarves ägor – en rektangel som markerar ytterväggarna och ett kryss för taket.

Det byggnadsverk som Hilfeling beskriver som ruin verkar ha vårdats fram till Hilfelings besök vars beskrivningar inte leder tanken till förfall eller att den skulle vara övervuxen med sly. Desto tydligare framgår det att Gunnfjauns kapell övergått i förfall då P. A. Säve besöker ruinen 1844. På Säves teckningar av ruinen skjuter unggranar upp innanför ruinens murar, av teckningarna att döma är granarna inte särskilt gamla med tanke på stammarnas ringa diametertillväxt. De 19 år som passerat mellan Hilfelings och Säves besök kan mycket väl inneburit ett snabbt tilltaget förfall i samband med igenväxning av sly. Utöver den tilltagna växtligheten verkar själva ruinen vara i oförändrat skick.

Efter Säves dokumentation av ruinen står den i ohindrat förfall till 1800-talets slut och in på 1900-talet. Först under 1920-talet fälls tre granar inom ruinens murar, granarna är ett första steg mot en mer omfattande restaurering/konservering av ruinen som genomförs under sommaren 1948. Restaureringen innebar att murkrönen jämnades av och fogades med ett starkt cementbaserat bruk samt täcktes med torv. Även murverken fogades med ett platsblandat cementbaserat bruk. Åtgärden var den första större underhållsåtgärden för att hindra fortsatt förfall av Gunnfjauns kapell. I samband med arbetena utfördes även en genomgående arkeologisk undersökning inom ruinens murar. Undersökningen gav inga större fynd, utöver mynt och stenfragment tillhörande olika dekorativa formelement. De preventiva åtgärderna följdes senast upp 2009 då krönavtäckning och fogar fick påfyllnad av cementbaserat bruk och växtligheten hölls tillbaka både kring och på ruinen.