Örlogsvarvet i Karlskrona

Örlogsstaden Karlskronas centrum är beläget på ön Trossö, några kilometer ut i Blekinges skärgård. Öns norra halva domineras av bostäder, parker, gallerior och affärer men något söder om öns mitt löper murar och stängsel som stänger ute alla obehöriga. På andra sidan ligger Marinbasen och framförallt örlogsvarvet, anledningen till att staden överhuvudtaget anlades i slutet av 1680-talet.

Örlogsstaden

Efter det skånska kriget (1675-1679) stod det klart för den svenska militära ledningen att flottan behövde flyttas från Stockholm. En örlogshamn längre söderut skulle ge fartygen möjlighet att komma till sjöss tidigare på året. Danmark, som var den huvudsakliga fienden vid den här tiden, hade isfria hamnar innan den svenska flottan kunde komma ut ur Stockholms skärgård, men eftersom Blekinge hade erövrats drygt 20 år tidigare hade nya möjligheter öppnat sig. Flottans ledning och Karl XI valde mellan att förlägga flottan i Kalmar eller att anlägga en ny stad i den blekingska skärgården. Ett av spåren var att flottan skulle få möjlighet att gå i hamn i södra Sverige men att den fortsatt skulle vinterförvaras i Stockholm. På grund av besvärliga isförhållanden i Kalmarsund föll valet till slut på Blekinge. I början av 1680-talet anlades ett provisoriskt varv på ön Vämö men efter några år kunde såväl flottan som varvet flyttas till Trossö, en bit söderut. Debatten om hur flottans framtid skulle se ut fortsatte dock, först 1688 tycks Karl XI slutgiltigt ha bestämt sig och året därpå tog byggandet av befästningar runt staden verklig fart.

Varvets tidiga fartygsproduktion

Tredäckade örlogsfartyget Konung Karl, som sjösattes på örlogsvarvet i Karlskrona 1694. Oljemålning tillskriven Etienne Compardel. Erling Klintefors (Statens maritima museer). Bilden är beskuren.

Det första fartyg som sjösattes på det nya örlogsvarvet fick namnet Blekinge (1682). Skeppsbyggeriet tog snabbt fart och Blekinge följdes snart av flera skepp. 1694 kunde det väldiga tredäckade skeppet Konung Karl med hela 108 kanoner sjösättas. Det tog emellertid några år till innan skeppet var fullt utrustat och färdigt för strid. Samtidigt hade varvet en viktig funktion att fylla när det gällde underhållet av flottans redan existerande fartyg. För att kunna hålla såväl nyproduktion som reparationer av äldre skepp igång krävdes arbetskraft. Den nya staden var fortfarande under uppbyggnad och hantverkare fick därför hämtas från andra delar av Sverige. Av de 457 hantverkare som arbetade på örlogsvarvet 1692 var endast tolv födda i Blekinge. De övriga kom från Småland, Stockholm, Österbotten, Norrland och andra platser runt om i stormakten Sverige. Det fanns även ett stort behov av virke och andra varor som tjära och hampa. Timmer kunde hämtas till Karlskrona från de svenska besittningarna i norra Tyskland men också från Småland och trakterna kring Karlshamn. Andra varor importerades från bland annat England och Polen.

1700-talet - örlogsvarvets storhetstid

Fartygsbyggandet under 1700-talet leddes av den så kallade skeppsbyggmästaren. De kunskaper som krävdes för att leda byggandet av ett skepp fördes ofta vidare från far till son. Av den anledningen kom skeppsbyggeriet under 1700-talets första hälft att domineras av familjen Sheldon i tre generationer.

Gilbert Sheldon (1710-1794) var skeppsbyggmästare fram till år 1768. Målningen är en kopia utförd av Harald Kraft. Erling Klintefors (Statens maritima museer).
Ritning på 34-kanonersskeppet Jarramas, signerad 1754 av Gilbert Sheldon. Krigsarkivet (SE/KrA/0492/A2a/16:00).

Den siste skeppsbyggmästaren som bar namnet Sheldon vid örlogsvarvet i Karlskrona blev Gilbert Sheldon. År 1768 degraderades han till att inte längre skulle leda nybyggnationen av örlogsfartyg utan endast den reparationsverksamhet som bedrevs vid varvet. Ansvaret för att bygga nya skepp gavs istället till skeppsbyggmästaren Harald Sohlberg, som tillsammans med Fredrik Henrik af Chapman stod för ett mer teoretiskt och matematisk sätt att konstruera fartyg på. Konflikten mellan Sheldon och främst af Chapman har ofta beskrivits som en kamp mellan gammal och ny teknik, men sannolikt var bilden mer komplicerad än så. I början av 1780-talet utsågs af Chapman till ny varvschef i Karlskrona. Under hans ledning kom skeppsbyggeriet att förändras enligt nya teorier om fartygskonstruktion. Även produktionsmetoderna moderniserades att mer likna det vi idag kallar "löpande-band-tekniken". En serie med linjefartyg och fregatter byggdes för att användas i kung Gustav IIIs krig mot Ryssland. Det första linjeskeppet fick namnet Kronprins Gustav Adolf och en serie modeller tillverkades i samband med bygget av fartyget. Modellerna visar hur ett stort krigsfartyg vid slutet av 1700-talet såg ut. af Chapmans teorier och fartyg kom att leva länge i det svenska sjöförsvaret.

Spantmodell av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Erling Klintefors (Statens maritima museer).
Detalj på genomskärningsmodell av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Erling Klintefors (Statens maritima museer).
Riggad modell av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Erling Klintefors (Statens maritima museer).
Detalj från riggad modell av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Erling Klintefors (Statens maritima museer).

1800-talet - centralförsvarsprincipen och flottans minskade betydelse

I början av 1800-talet genomförde den svenska flottan sina senaste stora strider i samband med kriget mot Ryssland. När freden slöts stod det klart att Sverige förlorat hela Finland till ryssarna och ett nytt sätt att se på landets försvar blev rådande. Den så kallade centralförsvarsprincipen blev dominerande, och med den minskade flottans betydelse för hur landet skulle försvaras. Istället för att möta fienden tidigt var tanken att försvaret skulle koncentreras till Karlsborgs fästning där en slutstrid skulle stå mellan svenska armén och den angripande dito. Att bygga nya fartyg blev därmed mindre viktigt, och för örlogsvarvet i Karlskrona innebar detta att byggnadstakten minskade till förmån för att hålla de de skepp som af Chapman konstruerat vid liv genom reparationer och ombyggnationer.

Mastkranen på örlogsvarvet i Karlskrona. Kranen användes för att lyfta ombord tunga master och andra tunga föremål på fartygen. Litografi av Auguste Mayer (1805-1890), cirka 1840. Johan Löfgren (Statens maritima museer).
De så kallade femfingerdockorna på örlogsvarvet. Namnet kommer från att de fem dockorna ligger som en hand som tryckts ner i marken. Litografi av Auguste Mayer (1805-1890), cirka 1840. Johan Löfgren (Statens maritima museer).
Vy över Söderstjärna, halvön som sträcker sig ut från Trossös södra del där delar av det gamla örlogsvarvet låg. Litografi av Auguste Mayer (1805-1890), cirka 1840. Johan Löfgren (Statens maritima museer).

Byggandet av nya fartyg upphörde dock inte helt, även om takten i produktionen sänktes. De två stora linjeskeppen och Karl XIV Johan och Stockholm sjösattes, men det tog lång tid att färdigställa dem. Det sistnämnda av de två fartygen, Karl XIV Johan, sjösattes till exempel 1824 men kunde inte tas i tjänst förrän 1835. Fartygen utrustades både med rigg för segel och ångmaskiner med propellrar, de var del av en övergångstid där flottan inte riktigt vågade överge seglen till fördel för maskindriften men insikten om att segelfartygens epok närmade sig sitt slut ändå hade fått fäste.

Linjeskeppet Stockholm till sjöss vid Älvsborgs nya fästning. Röken stiger från skorstenen och att unionsflaggan är hissad i aktern. Målning av Arvid Ahlberg efter C F Sörensen. Okänd fotograf (Statens maritima museer).

Under 1860- och 1870-talen blev emellertid centralförsvarsprincipen föråldrad och flottan började återigen inriktas mot att möte fienden längre ut till havs. Samtidigt skulle bepansrade mindre fartyg finnas längre in i skärgårdarna, men dessa kom att konstrueras på andra varv än i Karlskrona. År 1877 sjösattes därför kanonbåten Disa på örlogsvarvet. Utvecklingen av ångmaskiner och dylikt hade gjort riggen mindre betydelsefull, så även om Disa var försedd med master så var det ångmaskineriet som var den huvudsakliga framdrivningen.

Kanonbåten Disa, sjösatt på örlogsvarvet i Karlskrona år 1877. Fartyget sänktes efter utrangeringen som artilleriskjutmål. Okänd fotograf (Statens maritima museer).

Den nya tidens skeppsbyggeri med fartyg i stål och pansar istället för av trä krävde självfallet att örlogsvarvet i Karlskrona moderniserades och att nya kompetenser tillfördes arbetsstyrkan. Som arbetare användes månads- och daglönearbetare jämte båtsmän och sjömän som kommenderades till arbete på varvet. Dessutom fanns en inte obetydlig mängd straffångar som tvingades till arbete. År 1868 uppgick arbetsstyrkan till 1 404 personer. En varvspoliskår upprättades också i syfte för att hålla ordning på området. Produktionen av fartyg var under perioder förhållandevis blygsam, men sannolikt beror detta inte på en stagnation på varvet utan är snarare ett tecken på att omstrukturering mot ett modernt skeppsbyggeri pågick. Mot slutet av 1800-talet var örlogsvarvet i Karlskrona återigen redo att bygga örlogsfartyg i mer betydande omfattning och en serie torpedbåtar kunde färdigställas omkring århundradets slut.

1900-talet - ubåtar, bolagisering och privatisering

Skolfartyget Jarramas sjösätts år 1900, det sista fullriggade segelfartyget som byggdes åt svenska flottan. Okänd fotograf (Statens maritima museer).
Ubåten U3 sjösätts på örlogsvarvet i Karlskrona år 1942. Okänd fotograf (Statens maritima museer).

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förlorade örlogsvarvet i Karlskrona sin roll som den viktigaste leverantören av nya örlogsfartyg till flottan. Varvets verksamhet inriktades till stor del på reparationer och byggnation av mindre fartyg. Anläggningen var för liten för att bygga den nya tidens stora pansarskepp på, varför dessa istället konstruerades på privata varv som Finnboda och Götaverken. År 1900 sjösattes dessutom det sista fullriggade segelfartyget i flottan när Jarramas löpte av stapeln i Karlskrona. Vid tiden för första världskrigets utbrott började varvet i Karlskrona att konstruera en ny typ av fartyg, nämligen ubåtar. Under perioden 1914 till 1944 sjösattes inte mindre än 14 ubåtar vid örlogsvarvet i Karlskrona. Ubåtsbyggandet varvades med konstruktion av torpedbåtar, minsvepare och andra mindre fartyg.

Under andra världskriget debatterades frågan om hur flottans varvsverksamhet skulle organiseras för framtiden. I början av 1950-talet fattades beslut om att konstruera ett varv på ön Muskö söder om Stockholm. Detta varv skulle vara insprängt i berget och fungera som varv även i krigstid, om de andra anläggningarna i Karlskrona och Göteborg skulle vara utslagna. Utvecklingen ledde fram till att örlogsvarvet i Karlskrona som sedan starten på 1600-talet varit en del av försvaret bolagiserades under namnet Karlskronavarvet AB. I och med detta öppnade sig möjligheten för varvet att även ta uppdrag från andra än svenska staten, och flera civila och utländska örlogsfartyg kom att byggas på varvet under 1900-talet.

Leverans av ett fartyg till Liberias flotta år 1980. Lennart Bergqvist (Statens maritima museer).

Flottans utveckling under andra halvan av 1900-talet innebar också ett uppsving för Karlskronavarvet. Istället för att låta större fregatter och jagare utgöra flottans kärna, så valde man istället att satsa på mindre fartyg, den så kallade lätta flottan. Nu kunde Karlskronavarvet igen börja bygga stora serier av örlogsfartyg, och de kanske mest uppmärksammade fartygstyperna blev torpedbåtarna i Spica och Norrköpingsklasserna. Varvet byggde också i samarbete med Kockums i Malmö fler ubåtar, där vissa delar byggdes i Karlskrona som sedan sammanfogades med delar som konstruerats i Malmö. År 1989 införlivades Karlskronavarvet i AB Kockums.

Skrovhallen på Karlskronavarvet omkring år 1980. Flera fartyg är under konstruktion. Lennart Bergqvist (Statens maritima museer).
Skrovet till minröjningsfartyget Landsort. Fartyget tillverkades av så kallat sandwichlaminat, en teknik Karlskronavarvet tidigt utvecklade. Erling Klintefors (Statens maritima museer).
Minröjningsfartyget Landsort till sjöss år 1984. Lennart Bergqvist (Statens maritima museer).

Karlskronavarvet lyckades överleva de stora varvsnedläggningarnas tid i Sverige. Bland annat tack vare att varvet tidigt anammade och utvecklade tekniken med att bygga stora fartyg i plast, så kallat sandwichlaminat som består av flera lager limmade på varandra. Varvet fick under 1980-talet i uppdrag att bygga korvetter i såväl Stockholms- som Göteborgsklassen och därefter konstruerades flottans nya korvetter av typen Visby i Karlskrona. 1999 köptes Kockums-koncernen upp av ett tyskt företag och Karlskronavarvet ägdes fram till 2014 av ThyssenKrupp-koncernen då det köptes upp av SAAB. Idag går varvet under namnet SAAB Kockums och där byggs nu nästa generations ubåtar, de så kallade A26.

Byggnaderna på örlogsvarvet

På örlogsvarvet i Karlskrona finns flera märkvärdiga byggnader uppförda. De är idag en del av världsarvet Örlogsstaden Karlskrona som sedan 1998 finns upptaget på UNESCOs världsarvslista. Byggnaderna går i vissa fall att besöka, men då de ligger på varvets och Marinbasens område krävs guidning.

Förrådsbyggnaden Inventariekammare I. Innan kajen byggdes om låg byggnaden alldeles intill vattnet och de stora segelfartygen kunde förtöjas vid byggnaden och lasta in sina riggdelar genom fönstren fö... Okänd fotograf (Statens maritima museer).
Längst ut på Söderstjärna ligger Finska kyrkan där man tidigare tjärade och torkade hampa. Namnet kan komma ifrån att många finländare arbetade där, men byggnaden har sannolikt inte använts som kyrka.... Okänd fotograf (Statens maritima museer).
I Vasaskjulet kunde stora fartyg byggas under tak. När skroven kunde flyta själva så sjösattes de och fartygen byggdes klart i vattnet. På så vis blev Vasaskjulet fritt för att påbörja ett nytt fartyg... Okänd fotograf (Statens maritima museer).
I Mönster- och modellsalsbyggnaden inrymdes varvets fartygsmodeller på den andra våningen. Längst ner mönstrades båtsmän in för tjänstgöring. Byggnadens mest kände besökare kan vara Nils Holgersson, s... Okänd fotograf (Statens maritima museer).
I den långa träbyggnaden repslagarbanan slogs rep, trossar och tåg för flottans behov. Varje segelfartyg krävde många kilometer rep för att fungera. Okänd fotograf (Statens maritima museer).

Källor

Ericson, Lars (1993). "Pionjärer och rustningar" i Karlskronavarvets historia. Del 1 1680-1866. Karlskrona. Glete, Jan (1993). "Beredskap och vidmakthållande. Varvet och linjeflottan 1772-1866" i Karlskronavarvets historia. Del 1 1680-1866. Karlskrona. Glete, Jan (2002). "Sheldon, af Chapman och de svenska linjeskeppen 1750-1800" i Modellkammaren 250 år (red. Emma Having). Karlskrona. Gäfvert, Björn (1993). "Kontinuitet i föränderlig omvärld 1910-1945" i Karlskronavarvets historia. Del 2 1866-1992. Karlskrona. Halldin, G. (1928). Karlskrona örlogsvarv i gångna tider. Karlskrona. von Hofsten Gustaf & Waernberg, Jan (2003). Örlogsfartyg. Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. Stockholm. Hörsell, Ann (1993). "Från segel och trä till ånga och stål 1866-1910" i Karlskronavarvets historia. Del 2 1866-1992. Karlskrona. Norberg, Erik (1993). "Från marinverkstäder till aktiebolag 1945-1992 i i Karlskronavarvets historia. Del 2 1866-1992. Karlskrona.

Share to