Att lägga ett mynt under masten har i folktron varit ett av många sätt att förebygga olyckor till sjöss. Mastmynten har gamla traditioner, och långt in i modern tid finns gott om exempel på sjöfolk som helst tagit det säkra före det osäkra.
När Sjöhistoriska museet invigdes 1938 restes en del av riggen från briggen Gladan, byggd 1857. Ordet rigg är ett samlingsnamn på alla master, stänger och andra rundhult, liksom även tågvirke, löpande gods (de rep som justeras under segling) inklusive själva seglen. Allt man ser då man står på däck och tittar uppåt med andra ord.
Efter 35 år var rötan i masten så omfattande att den fick plockas ned. Under många år var sedan platsen tom, men idag står där en kopia. Den tillverkades på Skeppsholmen, restes 2000 och renoverades senast år 2016. Vid nyinvigningen lades ett mynt på plats under masten tillsammans med de som redan hade placerats där 1938 och 2000.
I seglandets begynnelse hade skeppen en enda mast. Först under medeltiden uppträder skepp med två master. Tremastade råriggade skepp finns avbildade i början av 1400-talet. Under senare 1800-talet når de stora seglande skeppen sin fulländning i stora klipperskepp och fullriggare som kunde vara femmastade. Det hände att mastmynt placerades under flera master på samma fartyg.
Men vad betyder egentligen ett mynt under masten? Den berömda vidskepligheten till havs gjorde att man under vanligtvis stormasten placerade ett så kallat mastmynt. Man tror att seden influerats av romarnas och grekernas tradition att lägga ett mynt i munnen på den döde. Kanske var även mastmyntet menat att vid förlisning betala färjkarlen Charon för att ro de drunknades själar över till dödsriket Hades. Mastmynten har också setts som offergåvor till Neptunus, havsguden i romersk mytologi.
Det äldsta kända mastmyntet är från linjeskeppet Försiktigheten från 1784, men även fregatten Josephine (1834) hade mastmynt, liksom linjeskeppet Gustav den Store från året därpå.
Förutom enstaka mastmynt från enskilda fartyg har Sjöhistoriska museet i sina samlingar 22 mastmynt registrerade som delnummer inom samma accession. Alla dessa köptes av skeppsbyggmästaren Adolf Elfving på Högmarsö i Furusund 1935. Samlingen innehåller "mastpenningar" av silver och koppar från i huvudsak Sverige, men även från England och Finland, liksom enstaka från Tyskland, Österrike, Danmark, Norge och till och med Kina. Präglingstiderna sträcker sig från 1747 till 1898, dock är några oläsliga. Tyvärr är det inte angivet från vilka skepp eller skeppstyper mynten kommer, vilket gör samlingen mindre intressant än vad den hade kunnat vara.
Märkligt nog, och till Vasaforskarnas stora besvikelse, har man inte funnit något mastmynt på Vasa. Då man 1993 rekonstruerade stormasten på Vasa placerade dock skeppets upptäckare Anders Franzén ett mastmynt under den. Detsamma gäller ostindiefararen Götheborg; inget mastmynt under originalet som sjönk 1745, men däremot under replikens stormast. Skrockfullheten lever kvar än idag, och antagligen är det få som vågar avstå från att förse sina nybyggen med mastmynt.
• Koman, Kerstin: Mynt under masten och vissla på vind – sjöliv och folktro (Stockholm: Rabén Prisma, 1996)
Text: *Susanna Allesson-Nyberg, Jonas Hedberg
