main article image
Diderots Encyklopédie. Statens maritima och transporthistoriska museer. Public domain mark (CC pdm)

Det viktiga ekvirket

Den 18 mars 1819 fick överstelöjtnant Johan Aron af Borneman i uppdrag att besiktiga landets alla ekar för att avgöra vilka som skulle kunna användas av flottan.

Gustav Vasa

Gustav Vasa Statens maritima och transporthistoriska museer, Sjöhistoriska museet. Public domain mark (CC pdm)

En kunglig rätt till landets ekar infördes så tidigt som 1558 av Gustav Vasa. Bakgrunden till detta var att den nya svenska örlogsflottan behövde virke av hög kvalitet. Ekvirket kunde motstå skeppsröta och var tillräckligt stabilt för det tunga artilleriet. Vissa delar av de stora örlogsskeppen krävde naturvuxna detaljer som endast kunde tas fram ur riktigt stora träd. Det bästa hårda virket krävde dock bra odlingsjord vilket konkurrerade med böndernas odling. Därför infördes den kungliga rätten vilken innebar att bönderna inte fick hugga ner träden. Straffet för att fälla en ek var in på 1800-talet böter eller till och med fängelse.

1500-tals skepp i strid vid slaget vid Bornholm 1565. Van Deventer, Rudolf. Det Kongelige Bibliotek, Danmark. Public domain mark (CC pdm)
Det tunga artilleriet ombord krävde skepp byggda av hårt virke. Kanoner ombord Kronprins Gustaf Adolf, sjösatt 1782. Modell i Marinmuseums samlingar. Klintefors, Erling. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)
Skeppssida av massivt virke från örlogsskeppet Carolus XI, sjösatt 1678. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)

En första ekinventering

Statens maritima och transporthistoriska museer, Marinmuseums arkiv. Attribution (CC BY)

Under 1790-talet genomfördes en inventering av de ekar som skulle kunna vara intresse för flottan. Nästan 230 000 ekar identifierades och märktes med kronstämpel på stammen och på roten.

Journalen här intill är från en inventering av ekar i Blekinge län 1811. I journalen antecknades trädens beskaffenhet, vad virket skulle passa till samt närmsta lastplats.

Stämpel för kronmärkning av virke. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)

Johan Aron af Borneman

Johan Aron af Borneman. Statens maritima och transporthistoriska museer. Public domain mark (CC pdm)

Den 18 mars 1819 fick överstelöjtnant Johan Aron af Borneman (1768-1846) så uppdraget att besiktiga landets ekar och dessutom föreslå områden som skulle kunna lämpa sig för nya ekplanteringar. Svenska Pommern hade sedan 1600-talet varit en viktig källa för ekvirke för svenska flottan. Men då Sverige 1814 i freden i Kiel fick släppa intressena där riktades blicken mot det svenska beståndet av ekar. Borneman åkte på en resa runt om i södra Sverige under sex år och resan resulterade i en omfattande skriftlig rapport. Han observerade att ekarna var något som upprörde bönderna och att träden till och med medvetet skadades. Endast 40 000 användbara träd kunde identifieras. Han skrev:

Samma medel som voro användbara för 30 år tillbakars, äro det icke mera nu.

Han föreslog därför att ägandet av ekarna skulle släppas till bönderna och att de skulle kunna lösa in dem mot en mindre summa. Det skulle dröja till 1830 innan detta blev verklighet.

Varvsbild från Karlskrona omkring 1782. Vid Wasaskjul ligger timmer och bredvid syns ett skepp under preussisk flagg som troligen transporterat dit virket från Pommern. Gosselman, Christ. Statens maritima och transporthistoriska museer, Sjöhistoriska museet. Public domain mark (CC pdm)
Fyrkanten - ekvirkesskjul på örlogsvarvet i Karlskrona. Byggnaden är ritad av Jonas Lidströmer och uppförd runt sekelskiftet 1800. Efter att ekvirket förvarats i upp till två år i vatten behövde det ligga på en luftig plats, skyddad från regn och sol, för att långsamt torka. Klintefors, Erling. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)
Fyrkanten. Klintefors, Erling. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)
Fyrkanten. Klintefors, Erling. Statens maritima och transporthistoriska museer. Attribution (CC BY)

Ekplantering på Visingsö

En annan slutsats av Bornemans rapport var att nya ekplanteringar behövdes. 1831 påbörjades en stor ekodling på gamla kungsgården på Visingsö. Under några decenniers tid planterades där 750 hektar ekar. Ekvirke från Tyskland fortsatte dock att utgöra en stor källa för flottans behov.

Träfartygens tid gick snart mot sitt slut och ersattes under andra hälften av 1800-talet av fartyg med pansarbeklädda järnskrov. Behovet av ekvirke var sedan länge avstannat när ekarna på Visingsö 1975 var leveransklara för skeppsbyggnad.

Svenska örlogsflottan 1899 Sillén, Herman af. Statens maritima och transporthistoriska museer, Sjöhistoriska museet. Public domain mark (CC pdm)
Pansarbåtar Sillén, Herman af. Statens maritima och transporthistoriska museer, Sjöhistoriska museet. Public domain mark (CC pdm)
Pansarbåten Oden. Okänd fotograf. Statens maritima och transporthistoriska museer. Public domain mark (CC pdm)

Fartygskonstruktören Borneman

Förutom ekinventeringen lever Bornemans minne kvar då han konstruerade en mängd örlogsfartyg, bland annat fregatten Eugenie, linjeskeppet Stockholm och fregatten Josephine. Här finns några objekt ur samlingarna kopplade till de fartyg som Borneman konstruerade.

Litteratur och vidare läsning

Eliasson, Per 2002: Skog, makt och människor - en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Text: Lina Mårtensson, intendent.

Order this image

Share to