Kyrkbuketten

Kyrkbukett, kyrkkvast, kryddkvast, kryddbukett…. Kärt barn har många namn. Traditionen att kvinnorna tog med sig en kvist eller en hel bukett av väldoftande och vackra blommor till kyrkan har funnits under lång tid. Oftast beskrivs anledningen som att de doftande kvistarna skulle användas till att lukta på under gudstjänsten, för att förhindra att man skulle somna under prästens långa predikan. Det är också lätt att föreställa sig att tidens sed att begrava sina döda under kyrkgolvet gav upphov till obehagliga lukter, som till viss del kunde döljas av de starkt doftande kvistarna. 1815 beslutade riksdagen att man inte längre skulle begrava sina döda under kyrkgolvet, men på landsbygden fortsatte traditionen länge därefter.

Växterna i buketten

Kyrkbuketten kunde bestå av olika växter, men vanligen har åbrodd, renfana, bondsalvia, isop och lavendel omnämnts som kyrkbukettsväxter tillsammans med färgrika och doftande blommor såsom ringblomma, vallmo, nejlika eller vad som blommade för tillfället. Seden med kyrkbukett har framför allt förekommit inom två områden i Sverige, dels i Värmland-Närke-Västergötland, dels i södra Småland och norra Blekinge, men har även funnits på andra platser.

Bondsalvia (Tanacetum balsamita) Bläddra vidare ...
Renfana (Tanacetum Vulgare)
Isop (Hyssopus officinalis)
Ringblomma (Calendula officinalis)
Lavendel (Lavandula angustifolia)

Handkläde och psalmbok

Kyrkgumma ur Albert Enströms "Tråkmånsar och gyckelbockar"

Handklädet eller som det brukar kallas psalmboksklädet sveptes om den lilla psalmboken. Ibland lades en kvist av en kyrkbukettsblomma i klädet, ibland stacks flera blommor in. Det finns uppgifter om att buketten doldes i klädet, men också att kyrkbuketten lades i kjolsäcken. Troligen har man gjort på lite olika sätt.

Manligt och kvinnligt i kyrkan

Den kvinnliga gemenskapen i allmogesamhället beskrivs av Berndt Gustafsson i skriften ”Manligt - kvinnligt - kyrkligt i 1800-talets svenska folkliv ” som stark och viktig. Indelningen i manligt och kvinnligt fanns i sysslorna, den skar genom familje- och släktgränser och blev tydligt synlig i kyrkan och på kyrkbacken genom den färgprakt som kännetecknade kvinnosidan. Bibehållandet av det kvinnliga kollektivet var viktigt, här fanns tryggheten och de sociala mönstren tydligt formade sedan lång tid tillbaka.

När traditionen att män och kvinnor skulle sitta separerat i kyrkan var på väg att brytas under 1800-talets andra hälft blev reaktionerna starka. Traditionen bröts först i städerna och spreds vidare till landsbygdens kyrkor. De par som var först att bryta traditionen väckte stor uppmärksamhet, de kvinnor som valde att istället sitta med sin make på manssidan sågs med oblida ögon av övriga kvinnor.

"Offer i en blekingsk landskyrka" av Wilhelm Wallander 1858. Foto: Bertil Wreting, Nordiska museet

Det går att se denna förändring som ett resultat av industrialiseringens förändring av kvinnans roll; i allmogesamhället var det kvinnliga kollektivet den viktigaste gemenskapen att ingå i. Kvinnorna skötte sina sysslor självständigt och fritt från mannen, männen hade sina arbetsområden och äktenskapet var framförallt en institution för fortplantning och ekonomiskt samarbete, även om det fanns utrymme för emotionell samvaro. Med industrialiseringen följde en nedbrytning av de två kollektiven till följd av exempelvis ökad specialisering, förändring av sysselsättning och produktionsmetoder. Förändringen av äktenskapet, där personlig samvaro och emotionell tillgivenhet skapade nya roller för det eftersträvat kvinnliga respektive manliga beteendet, påverkade i sin tur mönster och beteenden i samhället som synliggjordes i kyrkan. För den enskilda kvinnan fanns tryggheten inte längre i det kvinnliga kollektivet, istället fanns tryggheten i relation till maken. När kvinnorna övergav kollektivet och istället valde tryggheten intill sin make på manssidan, försvann med tiden också de tidigare relationsskapande yttringarna inom kvinnokollektivet som tex delandet av kyrkbuketten innebar. I den lilla enkla kyrkbukettens försvinnande kan vi alltså avläsa hela industrialiseringens förändring av samhället, men också hur kvinnans roll förändrades i förhållande till mannen.

Kyrkhultsstugan på Skansen

Kyrkhultsstugan 1890-tal

Arthur Hazelius ville med Skansen skapa ett hem för minnen för allt det som genom industrialiseringen var på väg att försvinna av det gamla samhället. Till Skansen skulle man kunna komma för att se, känna och uppleva något av allt det gamla. I Kyrkhultstugan har vi återskapat miljön så som den såg ut på 1890-talet, då Skansen var alldeles nytt. I mullbänken och i bihagen utanför huset växer några av kyrkbukettens växter, så att vi återigen kan se, och känna doften av, de växter som under århundraden har följt kvinnorna till kyrkan och fungerat som ett socialt kitt i den kvinnliga gemenskapen.

Av Marianne Strandin. Kulturhistoriska avdelningen Skansen

Share to