Kunglig audiensvagn (1874) | För kung och fosterland

**Kanske kan man tala om kunglig avund. Det nybildade tyska rikets rikskansler Otto von Bismarck har tillgång till ett eget tåg med flera vagnar. Kung Oscar Il som är en sådan järnvägsivrare borde väl också ha ett sådant? Sagt och gjort, från samma tillverkare i Berlin låter Styrelsen för statens järnvägstrafik beställa ett femvagnarståg med salongsvagn, matsalsvagn, sovvagnar för kungen och drottningen samt en vagn för kunglig mottagning, så kallad audiens. **

Audiensvagnen är i ett särskilt påkostat utförande. Den i fält indelade korgen är utsmyckad med ornament i förgylld brons. Linjeringen på den målade korgen är i äkta guld. Taket är klätt i mönstrad sidenväv och inredningen, som fort­farande kvarstår i original, består av möbler av valnötsträ med stoppade madrasser, klädda med rött ylletyg. Alla vagnar i det kungliga tåget har gaveldörrar, fällbryggor, och sido­skärmar så att de kungliga kan gå mellan dem utan att synas eller utstå alltför mycket väder och vind.

Det invigs många statsbanor och stora privata järnvägar under Oscars regeringstid så audiens­vagnen kommer till flitig användning. August Strindberg har raljerat i Det nya riket över hur en kunglig invigning kunde uppfattas bortom pompa och ståt:

"Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundläggarna ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag ... Kungen kommer. Smörgåsbordet angrips. Soppan serveras. Korkarna smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal!

- En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d.v.s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syre­mängder tillföras."

Audiensvagnen blir museiföremål ganska snart efter kungens frånfälle 1907. Nästan ett helt sekel senare får en konservator i uppdrag att rengöra vagnen utvändigt och fästa ett antal svarta färgflagor som är på väg att lossna.

Vid tvätten visar det sig att under det svarta finns en vacker djupblå ton, att guldlinjeringen från 1874 ännu finns kvar och att fönsterkarmarna i teak är fernissade, inte svartbetsade. Åratal av bristfällig förvaring i otäta hallar och skjul, kombinerat med äldre tiders rengöringsutrustning, tygtrassel, olja och fotogen, har medfört att det bildats ett yttre skikt av fett och damm som gjort hela vagnen gråsvart. Konservatorn får ett utökat uppdrag och dagens museibesökare kan därför se vagnen i all sin forna glans.

• Sjöö, Robert: Järnvägsmuseets stjärnor: små berättelser om våra lok och vagnar (Gävle: Järnvägsmuseet, 2018)
  

Text: Robert Sjöö

Järnvägshistoria