Sittvagn

Kombinerad vagn för 1:a och 2:a klass, SJ AB nr 289 (1860) | En klassdelare

By Järnvägsmuseet

Självklart måste man skilja på folk och folk. I 1850-talets Sverige kan man inte beblanda sig hur om helst. Även om ståndstraditionen, där befolkningen delas upp i adel, präster, borgare och bönder, snart ska försvinna så är det självklart med gränser på tåget. Ja, inte bara på tåget, även på järnvägsstationerna finns väntsalar för första, andra och tredje klass. Vattendelaren får bli ekonomisk, så att biljetten kostar dubbelt så mycket för varje klass.

Det kostar att välja medresenärer

Det visar sig att svensken då som nu är ganska snål och att mången bättre bemedlad kan tänka sig att dela kupé med en osnuten bondlurk om man kan åka för halva priset. Det här är långt innan tjänsteresandet tar fart på allvar och någon annan betalar biljetten. I de snabba tågen som bara erbjuder första och andra klass dominerar andraklassen fullständigt. På en del linjer och i vissa tåg är behovet av första klass så litet att man inte ens fyller en hel vagn.

För att några ståndaktiga ändå ska få resa utan att störas av allt för annorlunda medresenärer införs den kombinerade vagnen med avskilda kupéer för första respektive andra klass.

SJ AB 289 utanför Järnvägsmuseet. Järnvägsmuseet | CC BY-SA

Förändringar

Vagnarna beställs traditionsenligt från firman Lauenstein & Co i Hamburg. Utvändigt är färgsättningen gemensam med förstaklassvagnarna, grön lack med linjering i guld. Museets vagn inleder sin karriär i Stockholm på det första distriktet. Vid första distriktet numreras vagnarna från 1 till 100 och hundratalet har redan passerats 1860. Vår vagn erhåller därför nummer 508 i en ny serie. När stambanorna byggts färdigt ändras fordonsplaneringen och vagnen flyttas till Malmö och tredje distriktet där den blir den åttionionde vagnen och förses då med det fullt logiska numret 289. Den får betydligt senare en så kallad littera, AB, som står för första och andra klass. Sådant här måste arkivforskare ha koll på. På tal om det så har vagnen dessutom andra mått än den borde ha enligt ritningarna men det lämnar vi åt forskarna att fördjupa sig i.

SJ AB 289 på resa från Stockholm till Göteborg med Historiska Tåget år 1962. Seved Walther, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain

Resenären däremot struntar i nummer och litterabeteckningar. Förstaklassinredningen i mittkupén är uppbyggd som en salong med två soffor och två dubbelfåtöljer. Plyschklädseln byts ut från grön till röd under 1870-talet men inredningen anses tillräckligt elegant för första klass i över 30 år. När boggivagnar införs i början av 1890-talet räcker inte tjusiga soffor när det bara finns två hjulaxlar. Vagn 289 får helt enkelt trappa ner till andra och tredje klass i stället. De med tagel och träull stoppade sofforna som finns kvar från gamla andra klass uppskattas säkerligen av tredjeklassresenärerna som annars får hålla till godo med träbänkar även i nytillverkade vagnar. Inte osannolikt ökar då trafiken av löss i de grova textilierna.

Tidstypiskt klädda passagerare på väg till invigningen av "Tåg 62" i Göteborg. Seved Walther, Järnvägsmuseets arkiv | Public domain

I och med den så kallade nedklassningen måste vagnen målas om. För att resenärerna lättare ska hitta rätt är vagnarna utvändigt målade i färger för respektive klass. Vagnen blir nu randig då ändpartierna ska målas brunröda för tredje klass. I samband med SJ:s 100-årsjubileum 1956 täcks den nygamla färgen med ett tunt lager grönt för att vagnen ska likna originalutförandet. I starkt ljus lyser 1890-talsfärgen igenom så nu är den både randig och flammig, vilket väl får anses svara väl mot vagnens brokiga bakgrund.