Carl Olderman Cronstedt. Målning av Helena Arnell, 1740-tal.
Carl Olderman Cronstedt. Målning av Helena Arnell, 1740-tal.

Artillerigeneralen med det splittrade eftermälet: Carl Olderman Cronstedt (1672–1750)

Carl Cronstedt har blivit känd som en nyskapare inom svensk artilleriteknik. Men hans eftermäle är på samma gång fläckat av ett envist rykte. Var han på något sätt inblandad i Karl XII:s död?

Som många andra militärer i samma generation fick Carl Olderman Cronstedt (1672–1750) sitt elddop år 1700, i slaget vid Narva. Sommaren därpå utmärkte han sig under övergången av floden Düna, där han förde befälet över det batteri som från blockhus besköt sachsiska och ryska befästningar. Cronstedt avancerade raskt i graderna. Han deltog inte i Karl XII:s polska fälttåg – fältartilleriet förblev i Riga – men väl i det ryska fälttåget, som minörkapten. Fälttåget fick ett abrupt och katastrofalt slut den 28 juni 1709, då ryska armén till slut valde att drabba samman med den karolinska. Svenskarna led ett fullständigt nederlag – omkring 7 000 svenskar låg döda kvar på slagfältet i den gassande hettan.

Fältartilleriet deltog inte i striden, utan stod kvar vid trossen, och Cronstedt klarade sig därmed helskinnad. Ett par dagar senare blev han dock tillfångatagen vid byn Perevolotjna, liksom majoriteten av de svenska trupperna. Minörkaptenen lyckades på något sätt göra sig fri, oklart hur. Kanhända slapp han undan genom att avlägga ett slags löfte, eller så mutade han sina fångvaktare. Hemkommen till Sverige sades han vara olycklig och ängslig. Hade han gett sitt hedersord om att återvända till sitt fängelse i Ryssland?

Dansk dragonfana tagen vid Helsingborg år 1710. Armémuseum
Magnus Stenbock (1663-1717), greve, fältherre Nationalmuseum

Som befälhavare över fältartilleret deltog han i slaget vid Helsingborg 1710, där Magnus Stenbock ledde den på kort tid uppsatta svenska hären till en förkrossande seger över de danska inkräktarna. Carl Cronstedt drog många lärdomar av fältslaget och det påföljande bombardemanget av Helsingborg, som var i danskt våld. Han förstod vilken mördande verkan ett lättrörligt och snabbskjutande artilleri kunde ha i kampen mot rikets fiender. Kung Karl, påstod han emellertid, hyste till en början ett slags förakt för artilleriet. Karl XII:s negativa syn berodde till stor del på dess tröghet, svårigheten att snabbt förflytta pjäserna. Cronstedt använde sin uppfinningsrikedom och fann lösningar på gamla problem, som främst handlade om svårigheten att forsla fram tunga pjäser över ett lerigt, upptrampat fält. Stenbock, det svenska rådet och så småningom kungen godkände hans förslag, vilket väckte avund bland kollegor, inte minst hos artilleriregementets dåvarande chef, Gabriel Appelman. Denne kände sig personligen förolämpad av Cronstedts reformförslag. Dock var nyskaparens beskyddare mäktiga, vilket banade väg för hans artillerisystem.

Carl Cronstedt. Porträtt (kopia) av Johan Henrik Scheffel. Armémuseum

Modeller enligt 1725 års svenska (Cronstedts) artillerisystem

Tidigare hade uppemot sexton man tvingats släpa regementskanonerna efter sig med hjälp av släptagel i framryckningen. Cronstedt lät införa aktionshästar, som på en minut kunde spännas av eller på kanonen och föra den fram mot fienden under pågående strid. Två hästar med varsin kusk drog en 3-pundig kanon med mynningen riktad mot fienden. Införandet av så kallade anmarschbommar, som fästes i en ställning på lavetten, gjorde det betydligt lättare för manskapet att rulla fram kanonen den sista biten. Tio infanterister, utrustade med musköter och bajonetter, rullade fram en kanon. Laddtyg, handspik, skyffel, yxa, anmarschbommar och rep lades dessutom löst på lavetten under framryckning, istället för att surras fast, vilket också snabbade på eldgivningen.

Fältartilleriet återintroducerade geschwinda skott, patroner där kula och drivladdning ingick i samma enhet. Laddningen av kanonen begränsades till ett enda moment, och eldhastigheten ökade följaktligen vid beskjutning av närliggande mål. Vid en provskjutning inför Karl XII och dennes svåger Fredrik av Hessen-Kassel år 1716 ska hela 15 till 16 skott ha avfyrats på en enda minut. Vittnesmålet är måhända något överdrivet; en annan uppgift talar om 10 till 14 skott. Geschwinda skott i olika varianter hade använts tidigare, men Cronstedt utvecklade konceptet ytterligare mot det som senare blev enhetsskott.

Riktskruv, Cronstedt artilleri (1726). Ur Armémuseums arkiv. Foto: Kjell Hedberg

Den svenska mekanikens fader, universalgeniet Christopher Polhem, engagerades i förnyelsearbetet. Polhem konstruerade apparater som gjorde det lättare att rikta om kanonerna, så kallade riktskruvar, som i enklare varianter förekommit sedan 1650. Artillerikonstaplarna och deras hantlangare kunde med hjälp av en vev, ett slags domkraft, snabbt och enkelt höja och sänka kammaren. Tidigare hade de varit tvungna att fixera det i en viss vinkel med hjälp av riktkilar. Den nya apparaten fungerade även på de tyngre pjäserna, såsom 18-pundiga kanoner. Polhem arbetade endast motvilligt med innovationer som i första hand tjänade krigiska syften; ”efter jag häldre wil, at mina påfund skola lända til Menniskio-slächtets conservation och förkoffring än til dess förödande”. Det värsta var, enligt den framsynte vetenskapsmannen, att innovationerna på sikt inte kunde hållas hemliga, och med tiden skulle även fienden dra nytta av dem. Den nya krigsteknologin skulle i slutändan slå tillbaka mot fäderneslandet.

Christopher Polhem, miniatyrporträtt Anna Gerdén, Tekniska museet
Artillerimåttstock märkt med Polhems namn. Marinmuseum

Under Stenbocks tyska fälttåg 1712–1714 hade arbetet nått så långt att det nya artillerisystemet kunde sättas på prov. Anmarschbommar, aktionshästar samt ett nytt sätt att transportera kanonernas tillbehör gjorde det möjligt att ta sig över en närmast bottenlös sumpmark och snabbt beskjuta och driva bort ett par sachsiska dragonregementen vid ån Recknitz, mitt emellan städerna Rostock och Stralsund. Fältartilleriets beskjutning av de danska och sachsiska trupperna under upptakten till slaget vid Gadebusch i december 1712 förstörde den danske kungens stridsplan. I den mycket blodiga drabbningen spelade artilleriet en helt avgörande roll – den svenske befälhavaren Stenbock framhöll att Cronstedts snabbskjutande kanoner, näst Gud, var att tacka för den svenska sidans seger. Lejonparten av de danska och tyska soldaterna kom undan, men de kvarlämnade sitt artilleri i flykten. Segern har beskrivits som en taktisk triumf, som dock förutsatte ett närmast omänskligt dödsförakt hos det svenska manskapet. Fälttåget i Tyskland slutade i förlusten av ännu en fältarmé: Stenbocks trupper drevs tillbaka norrut, omringades och innestängdes i en nordtysk fästning, Tönningen, vid Elbes utflöde i Nordsjön. Cronstedt var den som hemförde villkoren för kapitulationen till det svenska rådet, som styrde Sverige i Karl XII:s frånvaro. År 1713 kapitulerade den svenska fältarmén, den andra på kort tid.

När kung Karl äntligen återvände från exilen i Osmanska riket befann sig artilleriöversten i Stralsund, som snart också föll i fiendens händer. Han deltog i den desperata striden på Rügen, där många rutinerade krigare fick sätta livet till. Cronstedt själv sårades i låret. När Stralsund föll hamnade Cronstedt än en gång i fångenskap. Efter att ha lyckats nästla sig ur fiendens grepp och förklädd tagit sig tillbaka till Sverige via Amsterdam gjorde kungen honom till chef över artilleriregementet. Han genomdrev en omorganisation, som i stort innebar att det blev mindre beroende av övriga vapenslag, och introducerade dessutom en del nyheter, till exempel blocklavetten. Denna lavett beskrevs av honom själv som både ”bekvämare” och mindre kostsam än tidigare varianter, och lavetten kunde även användas som blockvagn, alltså en vagn för transport av eldrör. Nu kunde de tyngre pjäserna avfyras direkt från transportvagnen, istället för att lyftas av och på en separat, traditionell lavett. Karl XII upphöjde sin främste vapenexpert till friherre.

Fredrikstens fästning, Oljemålning signerad C. J Fahlkrantz 1822. Armémuseum

Generalmajor Carl Cronstedt förde befälet över det upprustade fältartilleriet när Karl XII inledde belägringen av Fredrikstens fästning hösten 1718. Karl XII blev en månad in i fälttåget skjuten till döds, belägringen avbröts efter ett krigsråd och armén utrymde Norge. Tidigt kom rykten i svang om att kungen blivit dödad av en kula från de egna leden. Misstankar riktades mot Carl Cronstedt, inte minst på grund av denne fick en ovanligt stor andel av krigskassan. Artilleriexperten ska även ha fällt en högst besynnerlig kommentar strax innan kungen lämnade det svenska högkvarteret på sin dödsdag, söndagen den 30 november, nämligen: ”Den som vill se konungen levande, han ser honom nu sista gången.”

På 1830-talet blossade misstankar upp på nytt: enligt ett upphittat dokument erkände Carl Cronstedt på sin dödsbädd att han laddat bössan som användes för att skjuta kungen. Historien om hans erkännande förekommer i olika varianter – gemensamt är att drabanten Magnus Stiernroos pekas ut som skytt. Att Cronstedt deltog i kommissionen mot Georg Heinrich von Görtz, Karl XII:s närmaste rådgivare, har ytterligare ökat eftervärldens misstankar; Görtz halshöggs efter en högst summarisk rättegång, som syndabock för Karl XII:s krigspolitik. I allmänhet avfärdas dock ryktena om Cronstedts inblandning i kungens död som i praktiken grundlösa.

Cronstedts nya system för artilleriet, fastställt 1726, användes under större delen av 1700-talet. Han fortsatte sitt utvecklingsarbete av krigsmakten, som riksdagsman i Stockholm och som militär, inte minst i egenskap av befälhavare i Finland. Han var president i krigskollegium från 1740 till sin död 1750. Den orädde, uppfinningsrike och småväxte Cronstedt blev den sist överlevande av Karl XII:s generaler, dubbad till serafimerriddare och utnämnd till kommendör av Svärdsorden men med ett elakt rykte fjättrat vid sitt namn.

Litteratur

Cederlöf, Olle, ”’Finbanker’ Analytisk post. Om svenska exportkanoner och deras engelska förebilder 1550–1700”, Föreningen Armémusei vänner, Stockholm 1988.

Malmsten, Karl, ”Från krigsingenjör till bergsingenjör”. Särtryck ur Dædalus. Tekniska museets årsbok 1942.

Fritz, Martin, Gjutjärnets tidsålder. Del 1, Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt, Jönköping 1989

Furuhagen, Hans, Mercurius och Vulcanus. En krönika om järnet i Sverige, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 32, Stockholm 1997

Ulfhielm, Hans (red.), Svenska artilleriprofiler under fyra sekel, Stockholm 1999

Hammarskiöld, Ludvig, Carl Cronstedt och hans ”snabbskjutande” kanoner, särtryck ur Artilleritidskrift 1906, Stockholm 1906.

Jakobsson, Theodor, ”Historiska vapen (före 1914)”, i Svenska armén genom tiderna, Malmö 1949.

Text: Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Share to