Nära Rosendals-området i Karlskoga ligger Gråbo. Från början var det en arbetarbostad, byggd av Bofors. Numera är det ett museum som drivs av länsmuseet. Vilka var familjerna som bodde på Gråbo? Hur såg deras vardag ut, hur var det att bo där? Smältsmeden Jan Anders Berggren och hans hustru Emma bodde här i över 50 år. Tack vare minnen och fotografier som deras barn och barnbarn lämnat in till museet kan vi berätta lite om deras liv på Gråbo.
Emma Jansdotter föddes som dotter till en torpare 1849 på Elgåse ägor. Hon flyttade till Karlskoga för att tjänstgöra som piga. Där träffade hon Jan Anders Berggren från Lerbäck som börjat som smältardräng på Bofors 1873. Enligt barnbarnet Ruth var Jan Anders tvungen att fråga sin smedjemästare om lov för att få gifta sig med Emma. Det gick tydligen vägen, de två reste till Kristinehamn för att förlova sig och då fick Emma guldringar i öronen. Det blev sedan ett ståtligt bröllop som pågick i tre dagar. De unga tu bodde förmodligen hos Emmas föräldrar innan de flyttade till Gråbo 1875. Då hade Jan Anders avancerat till smältsmed.
Emma och Jan Anders bodde i ett spisrum. Ett spisrum är precis som det låter, ett enda rum med en vedspis. Där bodde de sedan kvar nästan hela sina liv. Där föddes också alla deras 11 barn, varav fem aldrig nådde vuxen ålder. Två pojkar dog knappt halvåret gamla, en son, Karl Teodolf, dog i difteri innan han skulle fylla 4 år, David Sigfrid dog av difteri-vattusot, före sin 2 årsdag. Hanna Viktoria drunknade i oktober 1894, 12 år gammal. Hilma, deras sjätte barn, var den första att nå vuxen ålder. När Emma var 47 år födde hon sitt sista barn, Isak.
Jan Anders var bara en av flera lancashiresmeder (smältsmeder) som bodde på Gråbo. Smedjan låg alldeles i närheten. Smedernas arbete bestod av att förädla gjutjärn till smidbart järn. Hemma fick deras hustrur slita hårt. De hade ansvaret för vattenhämtning, ved, hushållsgris, trädgårdsland, barnaskötsel, matlagning, matberedning och tusen andra sysslor. Barnen kunde börja arbeta vid bruket vid 12 års ålder.
Jan Anders pensionerades i sjuttioårsåldern, då smedjan lades ned. Som pensionär fick han och Emma bo kvar i spislägenheten. Han hade då arbetat på Bofors i drygt 50 år. Som gammal led han av svår reumatism och dålig rygg, som var smedernas vanliga yrkessjukdom. Dock hade han haft en tämligen god inkomst under många år och ryktet sa att han hade gott om pengar. Grannar vittnar om att Jan var väldigt sparsam, han plockade upp varenda pinne på vedbacken, inget fick förfaras. De gav honom smeknamnet Penning-Jan. Han beskrevs som plikttrogen, lugn och arbetsam. Hans barn mindes honom som barsk och sträng, de var till och med lite rädda för honom. Emma var hans motsats, hon ska ha tagit livet med en klackspark och beskrevs också som en arbetsam och duglig husmor. Hon var medlem i Metodistkyrkans mödraförening. När Emma fyllde 75 år beskrivs hon av lokaltidningen som varande vid god vigör, med ett ungdomligt sinne och med en anmärkningsvärd spänstighet.
Jan Anders och Emma firade guldbröllop 1925. I tidningen kunde man läsa under familjenytt: ”Guldbröllop firades i tisdags av f smältsmeden Johan Anders Berggren och hans maka, Bofors. Bröllopsparet uppvaktades under dagens lopp av släktingar och vänner med blommor och telegram. På aftonen voro ett 20-tal ur det uppvaktandes krets inbjudna till supé i makarna Berggrens hem".
Spisrummet som idag visas som museilägenhet från 1918 är återskapad. Inredningen består inte av Emma och Jan Anders möbler och husgeråd, men ger en god bild av hur ett arbetarhem kunde sett ut då de bodde här. I lägenhetens år 1918 bodde alltså det pensionerade paret kvar i spisrummet. Alla barnen var då utflugna, men de två yngsta barnen, sönerna Karl och Isak, hade inte flyttat särskilt långt – de bodde kvar på Gråbo i en vindskammare.
Emma avled på Karlskoga sjukstuga 1928. Jan Anders dog några månader senare, 80 år gammal. Han bodde då i Rosendal, troligen hos någon av döttrarna.
