Vapenvägrare på lek och blodigt allvar – del 3 i serien om militära mötesplatser

Regementenas lägerplatser, övningshedarna, var arenor där det militära mötte det civila. Många är berättelserna om vad som skedde på och i anslutning till mötesplatserna runtom i Sverige, förutom de krigiska övningarna och det sedvanliga lägerlivet. Filmer, romaner, tidningsartiklar, avhandlingar, visor och sägner ligger till grund för innehållet i artikelserien.

Kring förra sekelskiftet pågick en debatt i Sverige huruvida värnpliktiga män av samvetsskäl hade rätt att vägra göra sin värnplikt. Enligt 1809 års regeringsform bör Sveriges kung "ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer".

Denna formulering ställdes mot individens skyldigheter gentemot stat och fosterland. Sedan indelningsverket avskaffats och ersatts av den allmänna värnplikten 1901 var frågan om den vapenföra mannens förhållande till staten av central betydelse. Frågan om vapenvägran och samvetsfrihetens gränser kom att bli ytterst känslig och komplicerad, vilket forskaren Görel Granström visar i sin avhandling om värnpliktsvägran från 2002 (se länk under "Referenser").

Det kunde finnas religiösa, politiska eller moraliska skäl till att vägra iklä sig kronans kläder och bära vapen. Men det var som regel endast religiösa skäl som erkändes. Åtminstone till en början. Först i och med 1925 års lagstiftning kunde även etiska skäl godkännas. Lättnaderna 1925 ska kanske framförallt förstås mot bakgrund av det försvarsbeslut som riksdagen fattade det året, vilket innebar en omfattande nedrustning och nedprioritering av landets förvar.

Från 1902 kunde några av de så kallade samvetsömma eller de med samvetsbetänkligheter få vapenfri tjänst men bara om särskilda skäl förelåg. De som helt vägrade militärtjänstgöring, med eller utan vapen, det som senare kommit att kallas "totalvägran", dömdes utan vidare till fängelse. Detta kom att ändras på 1920-talet, då religiösa betänkligheter hos en värnpliktig kunde resultera i en förlängd men vapenfri tjänstgöring. Om den religiösa övertygelsen helt omöjliggjorde militärtjänst kunde den värnpliktige tjänstgöra som rallare eller civil diversearbetare.

De i pressen omtalade fribaptisterna var till en början överrepresenterade bland totalvägrarna. De första moderna vapenvägrarna i Sverige var unga män influerade av fribaptismens tankegods. De kunde även kallas "helgeaner" efter Helge Åkesson, som efter uteslutning ur Baptistsamfundet i början på 1870-talet bildade den nya utbrytargruppen. De hävdade att Bibeln förbjuder dem att "taga till svärd".

I Västmanland och på Salbohed hade två ynglingar från Västerfärnebo uteblivit från mötesplatsen men sedan förts dit med tvång. De vägrade klä på sig kronans uniformer, svära krigsmanseden eller delta i övningar med motiveringen att Kristi lära förbjöd dem att delta i övningar som har som mål att döda en medmänniska. Dessa två ska dock ha ändrat sig efter några dagar i arresten och inför stundande krigsrätt. (Gamla och nya hemlandet 30 juni 1886). En som istället stod på sig var "fribaptisten" Gustaf Matteus Andersson från Björksta som höll sig borta från övningarna sommaren 1902. När man fört honom till Salbohed kunde befälet varken få honom att ta på sig uniformen eller utföra vapentjänst. På grund av det kungliga brevet om befrielse från vapentjänst för de samvetsömma, erbjöd man honom att sysselsätta sig med annat vid regementet, men Andersson vägrade att utföra något som helst arbete för kronans räkning. Han dömdes till 1 och månads och 6 dagars fängelse, och han uppges ha varit nöjd med domen. (Bärgslagsposten den 14 juni 1902.)

År 1917 på Gotland rapporterades om en epidemi. Nej, inte någon influensaliknande sjuka, utan "en epidemi av samvetsömhet" bland beväringar på Visborgs slätt. Hela 15 värnpliktiga kunde på grund av samvetsbetänkligheter inte fullfölja sin krigstjänst. De hade kommit på andra tankar och ställt sig kritiska mot krigstjänst efter skördepermissionen. (Nordstjernan den 20 november 1917.)

Några veckor efter första världskrigets utbrott 1914 skrev 18 unga män vid grenadjärregementet och kustartilleriet i Vaxholm till konungen och förklarade att det inte fanns någon harmoni mellan den bibliska frälsningsläran och den militära försvarsläran. Därför önskade de sig befriade från all militärtjänst (Svenska folkets tidning den 18 november 1914). Rekordet verkar dock Örnsköldsvik ha stått för där hela 52 unga män av samvetsskäl vid ett tillfälle motsatte sig sin plikt att värna fosterlandet (Svenska amerikanska posten den 13 april 1932).

Ett sätt att undkomma tjänstgöring var att helt enkelt lämna landet, att utvandra. Under rubriken "Helt om marsch!" kan man läsa om "J. Hed" som tröttnat på Sverige och livet som soldat, varför han löste Amerikabiljett och begav sig till Göteborg för att kliva på båten. Länsman hemma i Gävleborgs län satte dock stopp för mannens planer: Hed fångas upp innan han hinner kliva ombord och beordras av en detektiv att minsann infinna sig på lägerplatsen Mohed i Hälsingland. Om han i ett senare skede någonsin kom iväg till Amerika, eller om Hed brottades med religiösa grubblerier, förtäljer inte notisen. (Svenska folkets tidning den 19 juli 1882.)

I svensk-amerikanska tidningar upprördes man inte sällan över fosterlandets behandling av de samvetsömma. Det talas om "upprörande skådespel" när, enligt reportrarna, oskyldiga beväringar dömdes till fängelse.

Svenska amerikanaren från den 18 november 1902 rapporterar om predikant A. Hansson. Denne hade på grund av sina återkommande samvetsbetänkligheter dömts till att sitta inlåst på lägerplatsen Salbohed, Västmanland, och detta för åttonde gången under ett och samma år. Förhållandena påminde om ett sibiriskt fängelse, enligt skribenten. Klosettkärlen i arresten hade ruttnat sönder och hela rummet fylldes av en obeskrivlig stank. Predikanten fick sova på golvet, med näsan i dörrspringan. Han hade upplevt en liknande behandling i cellfängelset i Västerås år 1897, där han suttit av samma anledning och fått överta en cell där en kvinnlig fånge fött ett barn och därpå avlidit. Madrasserna i sängen, där han skulle sova, bar tydliga spår av vad som inträffat.

Den 30 maj 1909 avled skomakararbetaren Rickard Alexander Almskoug på lasarettet i Västervik, dit han förts från fängelset i staden sedan han mystiskt insjuknat. Han hade dömts vid krigsrätten till tre månaders fängelse för att av politiska skäl motsatt sig militärtjänstgöring vid Kalmar regemente. Vad hade hänt den unge arbetaren?

Påverkad av Bertha von Suttners antimilitaristiska roman Ned med vapnen! från 1889 och påhejad av sina ungsocialistiska klubbkamrater hade Almskoug tidigare under våren i en skrivelse till befälhavaren vid inskrivningsområdet förklarat att han vägrade göra värnplikten. Samma dag som han sände iväg brevet uppsökte Almskoug en fotoateljé för att där bli avfotograferad. På den färdigretuscherade bilden framstår han som en trotsig antimilitarist med armarna i kors och med ena foten tryckt mot en avbruten värja.

I mars månad uppsöktes han på sin arbetsplats av en poliskonstapel. Några dagar senare fördes Almskoug till Hultsfreds slätt. När han tilldelades sin uniform slog han bort mössan och ska ha kastat ur sig orden: "Jag tar aldrig på mig mördarkappan!" Han ställdes inför militärdomstol och tilldelades ett relativt strängt straff.

Den 1 juni mottog Almskougs bror ett par brev: det ena berättade att Rickard Almskoug var sjuk, det andra att han avlidit och strax skulle begravas. Ungsocialister tolkade detta som att han visserligen blivit sjuk men att han nekats ordentlig sjukvård i arresten och därför avlidit. Det skulle dock visa sig senare att han förmodligen led av Addisons sjukdom och att det mot bakgrund av samtida behandlingsmöjligheter inte fanns mycket att göra för honom.

Begravningen ägde rum den 6 juni, ett datum som felaktig blivit inhugget som hans dödsdag på den stora gravstenen på Kalmar kyrkogård. Kistan var rödklädd. Pastorn nekades förrätta begravningsceremonin. Kakelarbetaren Björklund höll istället ett brandtal vid kistan. Han överröstades tillfälligt av psalmsång. De närvarande ungsocialisterna tog ton och sjöng Internationalen. Sångduellen fortsatte en stund. Fanor lades sedan över kistan, en av dem en svart fana på vilken det stod: "Samhället mördade honom, vi skola hämnas". (Omaha-posten den 7 juli 1909, Gamla och nya hemlandet den 29 juni 1909.) Omkring 3 000 deltagare ska ha funnits på begravningsplatsen. Talaren Björklund samt ytterligare en arbetare rannsakades efteråt för förargelseväckande beteende i samband med begravningen (Nordstjernan den 8 juli 1909). Rickard Alexander Almskoug, den fattige skomakararbetaren, blev 22 år ung.

Filmen Samvetsömma Adolf från 1936 var den första publikmässigt framgångsrika komedifilmen med militärtema. Den kom att öppna upp för ett antal militärfilmer under 1930- och 40-talen, där 91:an Karlsson dominerade åren efter krigsslutet.

Adolf Berg (Adolf Jahr) är en skådespelare som precis landat huvudrollen i en operett när han kallas till militärtjänst. Han försöker simulera sig fri, men nödgas i slutändan ange samvetsbetänkligheter för att undkomma vapentjänst. I hans fall består den vapenfria tjänsten av köks- och städtjänst. Den samvetsömme, som egentligen inte är särskilt moraliskt lagd, tröttnar på sina sysslor och låter beväpna sig. Till slut blir Adolf filmens hjälte när han kommer över hemliga uppgifter och får chans att spela huvudrollen i operetten "Kärlek och manöver".

Filmen fick delvis kritik från försvarsvänligt håll för att förlöjliga plikttrogna soldater och romantisera "bondpermis" och simulering. Men även försvarsvänliga kunde uppskatta farsen, eftersom den ansågs så långt ifrån verkligheten. När filmen släpptes för en svensk publik i USA, även textad på engelska men med sin svenska titel i behåll, mottog den fina recensioner och beskrevs som "en genomrolig militär farskomedi". Även filmens musik prisas: det står i en recension att motiven "Min evigt älskade är du" samt "Hipp hurra för kronans glada gossar" sjöngs över hela Sverige. (Svenska amerikanska posten 7 juli 1937).

En snarlik historia ur verkligheten är den om cirkusdirektören Knut Lindberg, en av grundarna bakom Cirkus Lindberg i Gävle, som i likhet med den fiktive artisten Adolf försökte undslippa militärtjänst för att istället ägna sig åt sitt artisteri. Men, liksom i filmens värld, blev konstnären tillrättavisad: År 1904 häktades han i Visby och fördes till Hälsinge regementes mötesplats Mohed för att fullgöra sin värnplikt. (Norrlandsposten den 28 juli 1904).

Läkarstudenten Stig Holm ryckte in till militärtjänstgöring vid Västernorrlands regemente år 1922 och utan anmärkning fullbordade han 85 dagars tjänstgöringstid.

Året därpå skulle han tjänstgöra vid Skaraborgs regemente, men då vägrade Holm. Denne meddelade att motståndet var "av kulturell och humanistisk art". Att han ändå genomgått den första tjänstgöringsperioden berodde på att han inte ville bli anklagad för "skoskavsantimilitarism" och för att han ville få reda på vad värnplikten innebar i praktiken.

Stig Holm hade kommit fram till att kriget innebar kulturens undergång och ansåg att alla partier, från höger till vänster, misslyckats eller stod för militarism, varför han försökte vädja till individen, det vill säga andra värnpliktiga. ("Kortfattad redogörelse rörande rättegången mot värnpliktige Stig Holm för värnpliktsvägran", Kungl. Maj.ts proposition nr 210.)

Han förkastade den befintliga lagen, tolkade det som att man antingen var militarist, religiös, sinnesrubbad eller samhällsfarlig. Den var inte tillämpbar på en sådan som han själv, en intellektuell som motsatte sig idén om vapentjänst. Holm hade till och med uppvaktat Per Albin Hansson, då försvarsminister, som lovade att försöka ändra lagen. Det skedde också sedan, den nya lagen som även omfattade icke-religiösa samvetsbetänkligheter trädde i kraft 1926. Fallet Holm föregick alltså lagändringen och han fick se sig frihetsberövad. Studenten belades med bojor vid fångtransporten vilket fick en del att reagera. Konstapeln gick dock fri från åtal. Efter 94 dagar släpptes han från fängelset i Karlstad, där han haft en relativt behaglig vistelse och blivit väl behandlad. Han uttryckte en önskan att lagen snart skulle ändras, så att ingen annan, av samma skäl som honom själv, skulle behöva hamna i fängelse (Vestkusten den 29 november 1923). Han hyllades medan han satt i fängelse, till exempel av syndikalister (Svenska amerikanska posten den 24 oktober 1923).

Avslutningsvis kan anföras ett pressklipp från vårt grannland i väst, där ett aningen udda skäl till att inte låta sig övas i krigskonsten dyker upp i en svensk-amerikansk dagstidning:

Sammanställt av Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Referenser och lästips

Görel Granström, Värnpliktsvägran. En rättshistorisk studie av samvetsfrihetens gränser i den rättspolitiska debatten 1898–1925, Uppsala 2002. (https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:157215/FULLTEXT01.pdf)

Anderö, Per, Från fattighjon till martyr. Vapenvägraren Rickard Almskoug och hans tid, Stockholm 2019.

Björklund, C.J., "En värnpliktsvägrares död" i Anarkist och agitator, Stockholm 1969.

"Kortfattad redogörelse rörande rättegången mot värnpliktige Stig Holm för värnpliktsvägran", Kungl. Maj.ts proposition nr 210. https://data.riksdagen.se/dokument/DM30210

"Samvetsömma Adolf" (1936) på Svensk Filmdatabas: http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3792

Tidningar, såväl svenska som svensk-amerikanska:

Bärgslagsposten, Omaha posten, Nordstjernan, Gamla och nya hemlandet, Norrlandsposten, Svenska amerikanska posten, Vestkusten, Svenska tribunen-nyheter, Svenska Dagbladet, Svenska amerikanaren, Svenska folkets tidning.

Läs digitaliserade svensk-amerikanska tidningar gratis på: https://www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican