Knislund och Knaslund – Försvarsstabens fräckaste inspektörer

Året var 1949 och Sveriges överbefälhavare Helge Jung var inte nöjd. Säkerheten på svenska regementen var allt annat än tillfredsställande och vaksamheten mot spioneri verkade ha minskat markant efter andra världskriget. Därför påbörjades en omfattande inspektion av tillträdesskyddet mot att obehöriga personer kunde ta sig in och få med sig känslig information från landets militära garnisoner. Två män med de fingerade namnen Knislund och Knaslund skulle utföra arbetet. Nyfunna handlingar och avhemligade dokument kastar nytt ljus över de två mytomspunna figurerna.

I februari 1949 utsåg ÖB genom chefen för Försvarsstaben två personer som med hjälp av fiktiva namn skulle utföra särskilda inspektioner och försöka ta sig in bakom grindarna på bland annat landets regementen. Verksamheten omfattade såväl armén som marinen och flygvapnet. Enligt de avhemligade dokumenten ingick personerna i vad som officiellt kallades ”kontrollgruppen”. Det var ett nytt och vågat grepp, både vad gällde uppdrag och utförande. De två inspektörerna skapade sig fiktiva alias och hittade därför på efternamnen Knislund och Knaslund. Namnen var medvetet löjeväckande för att de redan från början skulle framkalla misstanke hos den vakthavande om att något inte stod rätt till. Knaslund inspirerades från revygruppen ”Tre knas” som vid tiden uppträdde på Casinoteatern i Stockholm. Knislund tog i sin tur sitt karaktärsnamn från Knislinge där den verkliga personen bakom täcknamnet var född.

Trots de komiska efternamnen och deras ofta besynnerliga legitimationer skulle det visa sig att de gavs tillträde till en rad känsliga försvarsanläggningar under den tidiga delen av det kalla kriget. Även andra påhittade namn användes i jakten på kryphål i den militära beredskapen. Närmare omständigheter och detaljer om Knislund och Knaslund har länge varit höljda i dunkel. Det kunde ha fortsatt så om inte en av de inblandade lämnat efter sig en sextiosidig redogörelse om hur arbetet verkligen gick till i detalj. Dokumentationen har fram tills nu bevarats av en släkting till en av huvudpersonerna.

Redogörelsen skrevs 1949 av den då 34-årige Otto Axelson (1915-1990) som i det här sammanhanget kallade sig Urban Knislund. Han och kollegan Erik Linck (1910-1965), eller Isidor Knaslund som blev hans fiktiva namn, beordrades gemensamt ut på de ovanliga uppdragen. Båda var anställda vid Försvarsstabens inrikesavdelning (Fst/In) och arbetet initierades av deras närmaste chef, majoren Per Lindgren (1901-1979).

Lindgren var chef för industridetaljen vid Försvarsstabens inrikesavdelning 1942-1949. Som expert på spioneri- och sabotageverksamhet höll han kurser i ämnet och informerade även i böcker och tidskrifter om hur Sverige bäst kunde skydda sig mot exempelvis industrisabotage. På Försvarsstaben hade han kodnamnet Herr Jönsson men av kollegorna kallades han Hemlige Lindgren.

Från att ha gått en kurs i underrättelsetjänst 1928 hade Lindgren byggt upp en stor erfarenhet på området som han även delade med sig av genom att skriva artiklar i dagspress och facktidskrifter ända in på 1960-talet.

Majoren anlitade även tecknaren Bengt Allskog som utformade en rad färgstarka illustrationer om hur den enskilde medborgaren eller företagaren kunde öka sin vaksamhet mot utländska spioner under både vardag och semester. Illustrationerna prydde tändsticksaskar, affischer och vykort under 1950- och 60-talet. Lindgren efterlämnade både illustrationer och även spionrelaterade föremål som skänktes till Armémuseum i Stockholm.

Uppmaningar om vaksamhet mot spioneri och sabotage tryckta på omslagen av bland annat tändsticksaskar spreds i Sverige i omkring 6 miljoner exemplar till och med 1958. Lindgren hade tidigare gjort egna ansträngningar för att själv ta reda på hur det stod till med vaksamheten ute bland svenska regementen. Han klippte bilder ur Veckojournalen och tillverkade egna legitimationer för att se om han lyckades ta sig in på militära områden, vilket visade sig förvånansvärt lätt. Det var dags att utvidga vaksamhetsinspektionerna med hjälp av två kollegor.

Axelson och Linck fick också tillstånd att tillfälligt lägga beslag på hemlig materiel och hemliga handlingar som kunde användas som bevis för att de verkligen fått med sig dem från en bestämd plats. Villkoret var att det sedan visades upp för myndighetschefen och att de också inför varje uppdrag kontaktade den lokala polisen så att de visste vad som försiggick vid en eventuell anmälan. Omkring tvåhundra militära inrättningar skulle inspektras. Bland exemplen fanns allt från Stockholms Tygstation vid nuvarande Armémuseum till regementet I 21 i Sollefteå.

Inför uppdraget förberedde de sig minutiöst under två månader. Inspektionsverksamheten var därmed långt ifrån några spontana besök. Några hot fick inte förekomma eller att med tvång tillskansa sig handlingar. De fick heller inte klippa hål i stängsel eller liknande vilket kunde uppfattas provocerande eller till och med riskerade att de blev beskjutna eller skadade. Regementenas huvudentréer och infarter användes därför i samtliga fall. Uppdragen var till viss del styrda från överordnade men vad gällde yrkesval och detaljer i tillvägagångssättet så fick Axelson och Linck fria händer. Huvudsakligen så skulle inspektionerna omfatta kontroll av chefer, vaktpersonal, personal anförtrodda med säkerhetsinriktade uppgifter och övriga anställda som själva hade som uppgift att granska de besökandes legitimation. De båda skulle granska vaktpersonalens vaksamhet, övrig personals tystnadsplikt och uppmärksamhet men också hur hemliga handlingar förvarades på respektive platser. Vanligtvis användes marinens och flygvapnets uniformer men också Televerket civila uniform förekom. Resorna kunde bli långa och därför bodde Linck och Axelson uteslutande på hotell mellan inspektionerna.

Eftersom fordonens registreringsskyltar vid den här tiden hade olika märkning beroende på vilket län de tillhörde så hade de tillåtelse att ändra dem för att inte väcka onödig misstanke hos vaktpersonalen. Minst en myndighetsinrättning per dag besöktes. Normalt genomfördes granskningen under kontorstider men även nattliga besök förekom. I övrigt var avsikten att agera på ett sådant sätt som man vid tiden trodde att utländska agenter gjorde. Starten skedde i Skåne för att sedan fortsätta genom Sverige med avslut i Kiruna. Axelson kände väl till Skåne sedan barnsben så det var ett tacksamt område att börja med.

Väl på plats var det en utmaning att kunna ta sig in i så många svåråtkomliga utrymmen som möjligt utan att väcka uppmärksamhet. Axelson beskrev själv vilka yrkesgrupper och titlar som mest effektivt användes för att ta sig in bakom låsta grindar.

”Därför valde vi att utge oss för att vara brandförmän, ´sanitetsingenjörer´, elingenjörer, teleförmän och skyddsombudsmän. Som brandförmän kallade vi oss Urban C:son Eldh och Isidor Pyhr, som sanitetsingenjörer Erich von der Potta (och) Isidor af Muggelin, som elingenjörer Elis Sladde och Elon af Teleprinter samt som skyddsombudsmän Gui Odour och Livius Brumander.”

Vid vissa tillfällen avkrävdes de inte ens legitimation vid kasernvakten utan kunde promenera in vid huvudgrinden. Det räckte med att de båda livligt diskuterade något påhittat sinsemellan utan att vakten ingrep eller ens frågade vilka de var. Att under tystnad passera grinden utan att säga ett enda ord var en annan metod som fungerade förvånansvärt ofta.

Ett specifikt uppdrag gick ut på att kontrollera mängden vapen och ammunition i en av försvarets berganläggningar. Här utgav de sig att vara sanitetsingenjörer och tog sig med nya identiteter in i lokalerna. Medan Linck under namnet von der Potta uppehöll fanjunkaren med att dragsnöret till toaletten endast var 128 centimeter istället för det reglementerade 130, passade Axelson på att räkna igenom vapen och ammunition i förrådet intill. De uppehöll sig i anläggningen under flera timmar innan personalen slutligen fattade misstankar och tillkallade polis. I sådana lägen kunde de förklara för ordningsmakten vad som egentligen försiggick utan att dömas till någon påföljd.

Vid besöken frågade vakterna i många fall visserligen om legitimation men följdfrågan vad de båda besökarna egentligen hade för ärende följdes sällan upp. En ljusare bild tecknades vid flyghangarer där det visade sig att vaksamheten var betydligt bättre.

Ett annat område som undersöktes var tystnadsplikten. Då fungerade det oväntat bra att vilseleda motparten genom ett telefonsamtal. Känsliga uppgifter som placering av mobiliseringsförråd och även den lokala krigsplanläggningen gick många gånger att ta del av genom ett enkelt telefonsamtal utan besvärliga motfrågor. Viljan att berätta hemligheter tycktes outtömlig. Vid liknande situationer måste de som svarade enligt instruktionen motringa för att kontrollera att uppgifterna inte hamnade i fel händer, något som tyvärr var ovanligt enligt Axelson. Exempelvis gick det istället att få ut uppgifter om samtliga mobiliseringsförråd för tygmateriel i en hel region, det vill säga sådant som rörde exempelvis vapen, ammunition och fordon. Med ena handen om telefonluren kunde beståndet prickas in på en egen karta med den andra. Nästa steg blev att på plats besöka respektive förråd och följande dag kunde de båda under fingerade namn se vad de själva önskade. Personalen på orten hade även snabbt fått information om besöket och de förslutna portarna öppnades. Ganska snart bytte Knislund och Knaslund taktik eftersom det var för enkelt att komma in på förbjuden mark klädda i uniformer. Istället användes bara civila kläder. Axelsons skildring bekräftas även i ÖB:s sammanfattning där särskilt brister gällande hemliga uppgifter som tillhandahållits över telefon poängterades.

Även i dagspressen lämnade de båda männen avtryck. Tidningarna skrev notiser om deras försök att nästla sig in på landets regementen. 1950 rapporterades det att försvarsområdesstaben i Norrköping fått påhälsning av ”herr Knaslund”. Denne fick däremot inte med sig några hemliga handlingar utan avslöjades och följdes av att överste Agell vid staben samlade personalen och manade till större vaksamhet mot inkräktare. Den uppmärksamme tidningsläsaren kunde vid flera tillfällen avslöja de objudna gästerna redan vid ankomsten, något som Axelson beklagade sig något över då rapporteringen i media försvårade uppdragen.

Otto Axelson återgav ett stort antal exempel i sin redogörelse under året som Knislund. Bakom den humoristiska sidan av deras framstötar beskrev han också det allvar som i grunden präglade arbetet. Att man med så enkla knep inte bara kunde ta sig in i vitalt känsliga militära anläggningar utan också komma över hemliga handlingar var beklämmande. Det krävdes inte ens någon verksam spion på insidan för att lägga beslag på känsliga dokument, utan bara en förfalskad legitimation och att kunna prata omkull personalen på plats. Två domar i hov- respektive rådhusrätten fastställdes då en kapten och en fanjunkare i olika mål dömdes till åtta dagars disciplinbot då de lämnat ut upplysningar om militära förhållanden som borde ha hållits hemliga.

Chefen vid industridetaljen Per Lindgren kommenterade själv verksamheten: ”Det var häpnadsväckande att vi med så uppenbarligen falska legitimationer kunde dupera bevakningspersonal att låta oss passera in på bevakat område, militärt och civilt. Befattningshavare och tjänst(e)män därinne av vilka man kunde ha väntat bättre vaksamhet svarade beredvilligt på våra frågor och lät oss ta del av hemliga ting.”

I december 1950 sammanfattade ÖB resultaten av inspektionerna av säkerhetstjänsten och påtalade att säkerheten förbättrats på ett antal regementen och staber men att det fortfarande rådde missförhållanden – särskilt vad gällde handhavandet av hemliga handlingar. Därför föreslogs att inspektionsverksamheten skulle fortsätta även under 1951. Knislund och Knaslund hade lyckats skapa sig ett rykte under den tid de var verksamma och vaksamheten höjdes tillfälligt mot liknande tilltag. Erik Linck fortsatte sin tjänst vid Försvarsstabens inrikesavdelning som 1:e aktuarie, en tjänst med ansvar för statistiska uppgifter. Otto Axelson gick vidare i sin militära karriär och utnämndes till överstelöjtnant under 1960-talet. Per Lindgren tog efter åren vid inrikesavdelningen anställning som militärassistent vid Kungliga Vattenfallsstyrelsen till och med 1964.

I tidningar fortsatte det att rapporteras om olika ”Knaslundare” långt efter att inspektionsverksamheten lades ned. Begreppet blev synonymt med personer som försökte nästla sig in på andra viktiga arbetsplatser som exempelvis åklagarmyndigheten eller poliskontor. De båda figurernas framfart lyftes särskilt som ett argument för att skärpa säkerheten inte bara på landets regementen utan även inom den krigsviktiga industrin. Kuppberedskapen skulle förstärkas och fler viktiga industrier behövde säkras med hjälp av driftvärn.

Text: Andreas Ohlsson, intendent Armémuseum

Otryckta källor
Armémuseum: Per Lindgrens arkiv
Krigsarkivet: Per Lindgrens arkiv
Krigsarkivet: Försvarsstabens arkiv, Chefsexpeditionen, koncept
Otto Axelsons familjearkiv

Tryckta källor
Ny militär tidskrift, nr 1 1951.
Svenska Dagbladet, 1950-03-09.