Jul i staden på 1800-talet

Dagens julhandel präglas ofta av en viss stress, men även på 1800-talet var det mycket som skulle hinnas med innan julfriden kunde infinna sig. I staden var det fullt med folk på gator och torg inför jul. Mat skulle inhandlas så den räckte över juldagarna, och i staden gjordes inköpen på olika ställen. Färskt kött köptes hos slaktaren, fisk i fiskargången, bröd köptes hos bagaren och konfektyr hos konditorn. I kryddbodarna var det öppet fram till åtta, nio på kvällen och nästan alla kunder fick en liten gåva i form av någon småsak som karameller, tvål eller tobak. Husmödrar och pigor som behövde hjälp med att bära hem sina varor tog ibland hjälp av de ökända hamnbusarna (hamnarbetare som ofta var glada i sprit och inblandade i bråk) i utbyte mot en ringa slant. Det var inte bara matförråden som skulle fyllas på inför julen, utan det skulle även finnas gott om vatten och ved. Dricksvattnet hämtades i stora kopparflaskor och sjövattnet i laggkärl. Att bära vatten var en tung syssla och det var oftast lärlingar och pigor som fick göra det.

I mitten av 1800-talet började några bodar julskylta, men det blev inte vanligt förrän i slutet av seklet. Innan fotogenlampans och elektricitetens intåg var det svårt att lysa upp sin bod. 1800-talets julskyltning var anspråkslös och kunde bestå i att handelsmannen plockade upp lite varor i fönstret och på disken. På 1890-talet förekom skyltsöndagar för första gången, en företeelse som kom att bli mer utbredd under 1900-talet.

Även om julfirandet skilde sig åt mellan olika klasser så fanns det också likheter. Firandet var stillsamt, framför allt på juldagen, för att bli mer livligt på annandag jul. Det var först då det bjöds på större bjudningar med lek och dans. På juldagen gick familjerna i julottan och tittade på julkrubban och illuminationer i stadens fönster. Marie-Louise Forsell beskriver i sin dagbok om vad hennes familj gjorde på annandagen på 1840-talet. ”25 personer hemma. Såg på stålgravyrer, spelade lotteri om konfekt, hörde på musik. Gjorde själs- och kroppsmotionerande lekar, dansade, åt äpplen och nötter, drack mandelmjölk och bishoff (bållikande dryck).”

Julen är en föränderlig tradition, där vi idag kan känna igen många äldre inslag fast kanske i en ny form. Till julskinkan serveras inte längre bruna bönor och Nisse och Nasse har försvunnit från julgranen. En sak som inte verkar ha förändrats är längtan till barndomens jul. N P Ödman som har skrivit om sina minnen på 1840-talet längtade redan då tillbaka. ”Ty det minns jag då, att det alltid var ett riktigt jubel kring grytan och en så innerlig jul- och familjestämning, att jag sedan dess aldrig återfunnit den i samma grad. Ja det är då förunderligt hur livskraftigt barndomsminnena sitta kvar i hjärtat.”

• Bringeus, Nils-Arvid, Årets festseder, Stockholm 1988. • Flinck, Maria, Granna granen. Julgransprydnader från 1870 till 1930, Stockholm 1998. • Fjellström, Christina och Liby, Håkan, Det svenska julbordet, Stockholm 2000. • Forsell, Marie-Louise, Sällskapslif och hemlif i Stockholm på 1840-talet, Stockholm 1915. • Kyhlberg, Gustav, En bok om julen, Stockholm 1934. • Lundin, Claes, En gammal stockholmares minnen, Stockholm 1904. • Nyblom, Carl Rupert, En sjuttioåringsminnen: anteckningar, Stockholm 1908. • Olsson, Marianne, Julen för hundra år sedan, Göteborg 1964. • Renhberg, Mats, Svensk jul, Stockholm 1986. • Schager, Karin, Julbocken i folktro och jultradition, Stockholm 1989. • Schön, Ebbe, Julen förr i tiden, Örebro 1980. • Strindberg, August och Lundin, Claes, Gamla Stockholm, Stockholm 1882. • Tillhagen, Carl-Herman, Glada juledagar, Göteborg 1965

Frågelistor om julen från Institutet för språk- och folkminnen samt Nordiska museets arkiv