Fynd ur Värmlands vagga

När Värmlands Museum nu sätter ljuset på Kils kommun tar vi avstamp i frågan om detta var urvärmlänningens hemvist. Under de senaste åren har nämligen fynd vid arkeologiska utgrävningar i just Kil utökat hela Värmlands mänskliga histoia.

Bodde den första värmlänningen i Kil?

Frågan är såklart svår att svara på. Det har bott människor i Värmland i minst 10 000 år. Det som tyder på att den första ”värmlänningen” var Kilsbo är ett fynd från 2015. Då upptäcktes den hittills äldsta fyndplatsen med spår av människlig aktivitet i Värmland, vid Vikstad i Kil. Det som hittades var en grop med kol och brända matrester. De som suttit ned här för att äta kan ha valt platsen av flera skäl.

Vid denna tid låg fyndplatsen på en mindre ö i Vänern som då sträckte sig ända upp till Östmark i Torsby kommun. Kanske bodde de här och nyttjade närheten till kommunikation via områdets många vattendrag? Den sandiga jorden var dessutom lätt att gräva i, något som flera arkeologiska utgrävningar visat var viktigt för valet av boplats.

Eller så var de som stannat här för att äta bara på genomresa? För visst fanns människor på fler platser i Värmland redan under tidig stenålder. Den näst äldsta fyndplatsen, ca 9100 år, finns vid Acksjön i Ekshärad. Utifrån andra fynd som påträffats har det konstaterats att hela Värmland haft bosättningar, från Lurö i söder till Långflon i norr.

De äldsta spåren av mänsklig aktivitet i Värmland hittades i Vikstad, Kil 2015. Ungefärlig illustration av fyndplats och Vänerns strandlinje i Värmland för ca 10.000 år sedan.

En väldig massa yxor

Stenåldern delas in i två perioder. Jägarstenåldern som varade 8200–3800 f Kr. och bondestenåldern som utgör de kommande två tusen åren, 3800–1800 f Kr. Fynd från tidiga jägarstenåldern är ovanliga i Kils kommun, men i Stora Kils socken finns relativt många. Att människor valde att bosätta sig just här tros bero på närheten till vattendrag och väldränerade sand- och grusmarker, som skapade behagligare bosättningsmiljöer än exempelvis lera, med lägre risk för översvämningar. Fyndmängden från början och mitten av bondestenåldern är mer begränsad, för att sedan öka igen under periodens senare del.

I kommunens två andra socknar, Boda och Frykerud, ser det lite annorlunda ut. I Boda socken är fynden från stenåldern få. Så även i Frykeruds socken, om man tittar på fyndmängden från jägarstenåldern och början av bondestenåldern. Under senare delen av bondestenåldern ökar dock fyndmängden stort i Frykerud och utgörs nästan uteslutande av skafthålsyxor, som troligtvis användes för uppröjning av mark i syfte att skapa åker- och betesmarker. Detta är en indikation på expansion av jordbruksekonomin som tidigare inte varit lika etablerad här.

Lihultyxa från Örnäs. Inkom till Värmlands Museum i oktober 1889. Yxan hittades på en landsväg nära Frykforsen men kommer antagligen från Örnäs. När vägen byggdes användes grus därifrån och troligen låg yxan i grustaget. Namnet kommer av att denna typ av yxa vanligen påträffas på boplatser från en del av jägarstenåldern som kallas Lihulttid (ca 5900-4400 f Kr).
Tjocknackig flintyxa från Västra Ringstad. Inkom till Värmlands Museum i november 1930.
Trindyxa från Trångstad. Hittad omkring 1930 vid Grindstugans station.
Tjocknackig flintyxa från Nilsby. Funnen i Prästhamna ägor, av hemmasonen Karl Larsson år 1934.
Skafthålsyxa från Ekebol. Hittad vid dikesgrävning omkring 1902, inkom till Värmlands Museum 1925.

Det fanns en tid före gravhögarna

Några av de mest välkända lämningarna ur Kils historia är de gravhögar som finns i kommunen. Gravfältet vid Gamla Runnevål är Värmlands största med över 90 synliga gravar från järnåldern, 200–900 e Kr.

Runnevåls gravfält, april 2019

Vid utgrävningar av Runnevåls gravfält i början av 1990-talet påträffades dock en pilspets av en typ som daterats betydligt äldre. Den tros höra till slutet av stenåldern, alltså ett tusental år tidigare.

På 1920-talet skäntes en rombyxa till Värmlands Museum. Den uppgavs ha hittats bland andra stenar i samband med harvning av en åker intill Runnevåls gravfält.Denna typ av yxor dateras vanligen till den yngre bronsåldern, 1100–500 f Kr. Pilspetsen och rombyxan, tillsammans med andra fynd, visar att platsen för gravfältet haft bosättningar, och kanske begravningar, långt innan gravhögarna anlades.

Pilspets från Runnevål
Rombyxa från Runnevål

Gräv vidare på egen hand

Klicka på bilderna nedan om du vill läsa mer om och titta närmare på de arkeologiska fynd ifrån Kil som finns i Värmlands Museums samlingar. Här kan du även söka dig vidare i samlingarna och hitta massor av guldkorn ur Värmlands historia.

Källor

Artikeln är skriven utifrån underlag av Hans Olsson, arkeolog på Värmlands Museum.

Museets fotogaf Lars Sjöqvist har fotat bilden vid gravfältet i Runnevål och alla bilder av stenåldersfynd i artikeln.

Illustrationen av Vänerns standlinje i Värmland är en stillbild ur en film som skapats till utställningen Värmlandsliv och finns att se på Värmlands Museum i Karlstad.

Kontakt

Om du har frågor som rör Värmlands Museums samlingar kan du skicka ett mail till museet@varmlandsmuseum.se.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Share to