Created with Sketch.

Fläckvingad stare

Fläckvingad stareSveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14 (Saroglossa spilopterus) är en asiatisk tätting i familjen starar som häckar i Himalayas förberg i Indien.Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11 Utseende och läte Fläckvingad stare är en liten (19 cm), mestadels brunaktig stare med bleka ögon. Hanen har svartaktig ögonmask, kastanjefärgad strupe och mörkfjällig, grå ovansida. Honan har brunare ovansida och gråbruna teckningar på strupe och bröst. På vingen syns en vit fläck som gett staren dess namn. Sången är en mix av torra och hårda, omusikaliska toner samt mera melodiösa inslag.Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press Utbredning Fläckvingad stare förekommer i Himalayas förberg i norra Indien, från Himachal Pradesh söderut till Uttarakhand och norra Uttar Pradesh. Vintertid flyttar den österut till nordöstra Indien (Assam, Meghalaya, Nagaland, Manipur, Myanmar och västra Thailand. Den är fåtalig i västra Yunnan i södra Kina och förekommer möjligen inte längre i Bangladesh. Systematik Fläckvingad stare placeras som enda art i släktet Saroglossa. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Fågeln tillhör en i övrigt enbart afrikansk grupp starar, dominerat av glansstarar i släktet Lamprotornis.Lovette, I.J. and D.R. Rubenstein (2007), A comprehensive molecular phylogeny of the starlings (Aves: Sturnidae) and mockingbirds (Aves: Mimidae): Congruent mtDNA and nuclear trees for a cosmopolitan avian radiation, Mol. Phylogenet. Evol. 44, 1031-1056. Den är systerart till sydafrikanska vitvingad stare (Neocichla gutturalis).

Stare

Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom denna är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. Det är en ljudlig fågel, speciellt när den är samlad i flockar, och den har en omusikalisk men mycket varierad sång. Dess förmåga att härma ljud finns omskrivet i litteraturen, både av Plinius den äldre och William Shakespeare. Staren delas upp i ett tiotal underarter som förekommer i öppna biotoper över dess ursprungliga utbredningsområde som sträcker sig över tempererade Europa och västra Asien. Den har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru, Argentina, Falklandsöarna, Brasilien, Chile, Uruguay, Sydafrika och Fiji. I de södra och västra delarna av Europa, och i sydvästra Asien, är den en stannfågel medan häckfåglarna i norra och nordöstra delarna flyttar söderut och västerut inom häckningsområdet under vintern, men även längre söderut, till Iberiska halvön och Nordafrika. Staren bygger ett slarvigt bo i en naturlig eller konstgjord håla, och lägger vanligtvis 5–6 ljusblå ägg. Äggen kläcks efter två veckor och ungarna stannar i boet i ytterligare tre veckor. Arten är allätare, och lever av en mängd olika ryggradslösa djur men även frön, frukt och bär. Efter häckningen samlas den på ett typiskt sätt i stora flockar. Bestånden i Europa har efter en markant ökning på 1800-talet, sedan 1960-talet minskat mycket kraftigt. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt. Utseende miniatyr|vänster|220px|Stare i vinterdräkt miniatyr|220px|vänster|Stare i häckningsdräkt Staren har en kroppslängd på 19 till 22 cm,Svensson et al. (2009) s:370–371 och ett vingspann på 37–42 cm. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Den väger i genomsnitt 82 gram,Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 396–397, där honorna genomsnittligt är något lättare.